Som ni vet, har jag en hatkärlek till gubbar. De är envisa, egna, ofta rätt respektlösa (vilket kan vara uppfriskande ibland) och brutalt ärliga. Med mottot "Jag har betalt skatt i 60 år och byggt upp välfärden med mina egna händer, och kan därför säga precis vad jag vill och göra precis vad jag vill" struttar de runt och förolämpar dagarna i ända. Dagens gubbe satte sig på en parkbänk en bit från min. Där inmundigade han högljutt och slafsande ett stort äpple, varpå han vände sig mot mig, misstroget plirande:
-Ä dä du som ä den där serietecknaren?
Jag: Va? (gubbens rätt är också att mumla otydligt till en trots att han vet att det är svårt att höra någon fem meter bort) Jaa?
Gubben: Fnys! Du ritar bara en massa ägg med pratbubblor!
Jag: Eh...jaha (ansträngt leende, tänker: Håll käft gubbjävel!)
Gubben: Hon den där andra som gör serier i tidningen ä hon från storstan hon?
Jag: Jag tror det
Gubben: Ja fy! Dä märks.
Jag: Jo...
Gubben: Flams och trams!
Jag: Jaså?
Gubben: Tacka vet jag Hälge!
Varpå han kravlar sig upp på sin cykel och vinglar därifrån. Långt efter att hans gnisslande och knarrande åkdon, som säkert inte smorts sedan 1942, försvunnit ur syn-och hörhåll, satt jag kvar och var sur. Tänkte i mitt stilla sinne, eftersom det alltid är lättare att komma på dräpande svar i efterskott : "Don't you mothafuckin' dare to disrespect my comics!! Du; Din mamma!" Men insåg sedan att den förolämpningen inte hade bitit på gubben ändå. För hans mor var med all säkerhet stendöd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar