Folkupplysning för en förtappad ungdom

Min stora kärlek låg och läste en bok om Stagnelius innan han somnade igår. Mycket bra bok tydligen för han hummade gillande flera gånger. Vi pratade en stund, han i loftsängen och jag nedanför vid ritbordet innan jag hörde belåtna snarkningar däruppifrån. Om att ungdomar nuförtiden säkert inte har en aning om vem stackars Stagnelius var, och vad får de egentligen lära sig i skolan? Jag tycker det är så synd, att så mycket av vår svenska kulturskatt håller på att falla i glömska, kanske inte riktigt än men sorgligt snart. Vem läser Selma Lagerlöf när det finns illa skrivna böcker om bleka, plutiga vampyrer? Och hur ska framtida generationer ha en aning om vad Markurells gjorde i Wadköping? För att inte tala om min storfavorit, Frödings framtid! Det är därför jag tolkar hans dikter i serieform, se, för att "damma av honom", så att hans dikter ska bli mer lättillgängliga för en yngre, mer kräsen publik. Pretentiöst (hoppsan, där höll jag visst på att stava fel, det är ju typ, liksom ett sånt där typ svårt ord) av mig måhända, men likförbannat ett kall.
Jag minns diabildsserierna och filmsnuttarna som inleddes med "Pogo Pedagog presenterar"; Pesten kommer, och den om en miserabel Stagnelius sittandes med ångest i en liten stuga tänkandes på förruttnelse, för att nämna några. Riktigt torftiga, uråldriga små undervisningspresentationer, men ack så spännande. Undrar om Pogo Pedagog finns kvar. Tror inte det. Det skulle behövas. En kär bekant till mig undrade storögt varför jag ville skriva serier om en ostkaka (hon syftade på Fröding(e) stackarn). Så för henne och alla andra kulturhedningar därute avslutar jag detta pretto-inlägg med följande rader:

Vallarelåt

Hör du ej bjällrorna, hör du, hur sången
vallar och går och går vilse i vall?
Korna de råma och påskynda gången,
följa i lunk efter jäntans trall.

Hör, hur det ljuder kring myr och mo:
Lilja - mi Lilja - mi Lilja - mi ko!
Eko vaknar i bergigt bo,
svarar ur hällarne
långt norr i fjällarne:
Lilja - mi Lilja - mi ko!

Bjällklangen dallrar och faller och stiger,
suset är stilla och vilar i ro,
skogen är kvälltung och sömnig och tiger.
Endast den vallande
låten går kallande
fram genom nejden kring myr och mo.

Natten är nära och solskenet rymmer,
ser du på tjärnet, hur töcknet står!
Skuggan förlänges, förtätas och skymmer,
snart över skogarne mörkret rår.

Mörk sover tallen, mörk sover granen,
dovare sorlar en bergbäcks fall.
Fjärmare klingar den höga sopranen,
vallar och går och går vilse i vall.

G. Fröding

Dä ni!