Min fetisch

Det är när man fastnar i att läsa YouTube-kommentarer på tyska som man inser att man på något vis, må det bära eller brista, måste skaffa sig ett liv.

Kan ni också fastna i fulmusik på Spotify? Jag inser nu att denna fråga kanske inte riktar sig till de (eventuella) läsare jag har i pensionsåldern, eller så är jag bara fördomsfull. Kanske spotifyas det hejvilt på ålderdomshemmen, där de gamla russinen skapar spellistor med namn såsom "Tjo vad det var livat i holken i lördags", "Minnen från sommaren-45" och "Snubben trodde han var cool, för han hade en pistol"? Jag vet bara att mina äldre släktingar, trots gedigna utbildningar och tonvis av teknisk erfarenhet, vägrar lära sig manövrera den enklaste fjärrkontroll. På pin trots. Tänk vad mycket de går miste om! Vad överträffar väl en stunds verklighetsflykt i fulmusikens värld på nätet? Jag ägnade en god stund åt att nostalgilyssna på Vingar av Mikael Rickfors, en drös eurovisionlåtar av skiftande kvalitet, samt Funky Town med Lips Inc tidigare ikväll. Lite smutsig känner man sig efteråt, och skamsen, för det är ju rätt skämmigt ändå, och just därför så förbjudet lockande att hänge sig åt musik man i sann musiksnobb-anda fnyser åt när den kommer på tal. Kanske har jag äntligen hittat min fetisch i livet? Nu slipper jag klä ut mig till bebis, eller smiskas med piskor. Jag måste bara hitta en oas för sådana som mig, där vi, undangömda för världen, kan släppa hämningarna. Nu vet jag! Finlandsfärjan såklart!

Fotnot:

Efter att detta inlägg skrivits, innan jag tryckte på publicera-knappen, fastnade jag återigen, denna gång på YouTube. Var tvungen att kolla på Micke Rickfors, därpå Grymlings (herregud, de var inte ens bra 1990!) och sedan fem versioner av Gabriellas sång, och var tvungen att läsa alla tyska kommentarer. Jag borde verkligen söka hjälp.