Ibland känns träning som en näradödenupplevelse. Men precis som döden, känns det bra efteråt, typ (sägs det i alla fall), om man varit duktig och redig "i livet"vill säga. Så jag ångrar inte att jag tog ut mig rejält på gymmet idag. Mycket riktigt så såg jag ljuset, så fort jag stapplade ut i kvällssolen.
Dålig liknelse det där. Får skylla på pms. Den senare gjorde bussresan hem till ett smärre helvete, trots endorfinruset; denna tid på månaden kan jag störa ihjäl mig på andra människors doft, läten, mobilpratande, tuggummismaskande, jobbiga mobilsignaler och existens i största allmänhet. Hängiga byxrumpor där det såg ut att finnas plats för minst tre rejäla bajskorvar, folk som spottade på marken mitt i sommaridyllen utanför bussfönstret (vaaaaaarför!! Snälla människor, vi har fått sväljreflexen just för att svälja vårt sekret!), äcklig slemhosta på Ica när jag skulle inhandla mellanmål. Min pms-lista kan göras lååååång. Kanske ska jag skaffa en liten eremitgrotta att bo i några dagar varje månad? Och sitta och vara sur i. Det vore nog bäst för alla, särskilt dom med bajskorvshäng i byxorna. Får väl ställa dit en träningscykel, så har jag mitt på det torra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar