Badstund

Då var man hemma igen. Jag avskyr att komma hem till en tom, kall lägenhet. Det första jag gör är att tända alla lampor, sedan känner jag mig lugnare. Även om jag är van vid att bo själv sedan tidigare, sover jag dåligt när ingen annan är där. Ganska störigt, för jag anser mig vara en väldigt självständig ung dam. Men det är sedan jag var liten, den där känslan av att vara helt övergiven, ensam i världen.

Jag fick en förfrågan om jag inte kunde rita en gris till bloggen, och det gjorde jag mer än gärna. Det bidde en badande gris, mitt favoritmotiv när jag var liten. Mamma brukade rita just en sådan. Och det var från henne jag fick mitt tecknarglädje och berättarlust. Varje gång jag badat hade vi en "badstund" mamma och jag, när jag satt invept i en varm badrock i mammas knä, och hon sjöng för mig. Ibland ritade vi tillsammans. Så trygg har jag aldrig känt mig efter det, som just då, i mammas knä, när toalettdörren stängde ute den otäcka världen. Varm och trygg och älskad.
Så nog väcker den badande grisen minnen hos mig.

Jao ae i Mealmoö idaou

Japp, då var man äntligen nere i Malmö igen. Det var så längesedan sist, och jag har saknat mina fina vänner.
Min sambo semestrar på Västbanken den här veckan (älskling, vaaaarför kan du inte åka till Kanarieöarna som normala människor??), och då passade jag på att ta mig till ett minst lika exotiskt resmål. Tror nog att det är lika mycket vapenviftande och elände här som i Palestina!
På nåt underligt sätt har jag saknat det ständiga larmet av allehanda räddningstjänst, otrevliga malmöiter som skriker okvädningsord åt varandra, och de ökända barnligornas härjningar. Ändå skulle jag inte vilja flytta tillbaka. Det är helt klart bättre att bo i Oxelösund, inte så mycket hundskit att trampa i heller.

Var och fikade med min gamla folkhögskolekompis Frida för en stund sen. Väldigt mysigt! Vi pratade om allt, högt och lågt, och snöade till sist in på vattenrutschbanor. Jag förstod inte ens som barn glädjen i att susa fram i plaströr med andra ungar tätt bakom sig. Frida sa att det var väl inte så farligt, de andra kunde ju åka förbi en om det blev stopp i banan. Men jag var ett mycket tjockt barn. Där åktes det inte förbi minsann. Nej, jag satt som en trind kork i röret, ofta fick jag kava mig fram med armkraft, för gumpen ville inte glida så bra (med följd att bikinibyxorna kasade av och jag plaskade ner i bassängen med rumpan bar). Och det slog aldrig fel; alltid kom det en raket-unge bakom en och slog fötterna i ens skalle. Nej, vattenrutschbanor, det är inte min grej.

Jag kanna inte förståa. Kanna ni?

kvällssamvetet

Shit! Vilken konstig känsla det är att plötsligt vara vaken, efter att ha gått i halvdvala hur länge som helst! Tog min första Levaxin igår (mot sköldkörtelstrulet) och efter bara nån timme märkte jag en förändring. Som om man druckit fyra koppar kaffe på raken. Lite läskigt är det, eller snarare; ovant, men härligt!
Så, nog om sjukdomar.

Har lite lätt dåligt samvete såhär på kvällskvisten. När jag skulle gå och handla kom det en man lullande. Han var som en karikatyr av ett fyllo. Helt ofarlig, men totalt plakat. Och då dök tanten inom mig upp. Hon snörpte på munnen och tänkte "Fy skäms, stora karln! komma här och vara redlös på Ica en söndag!" När jag sedan såg honom stå och sova mot några ölbackar, och välta ut ett antal burkar på golvet, var måttet rågat. Då gick tant Malin och sade till personalen. Det kändes bra, på ett äckligt sätt. Nu skulle han minsann bli utslängd.
Men sedan, när jag gick hem, kom samvetet krypande. Han hade ju inte gjort något ont, och nu hade jag sabbat hans söndagskväll. Undrar vad det är för dålig karma på att hindra någon bibehålla en fylla... Hur som helst, var det en sida hos mig som jag inte visste att jag hade. Önskar jag kunde leta upp fyllegubben, ge honom två sexpack och klappa honom på axeln. För jag vill inte vara en sån där tant. Kan man skylla på medicinen?

Om igår

Jag var så trött igår, att det inte blev något bloggande. Så jag passar på att berätta om gårdagen idag i stället. Var ju hos doktorn i Linköping, efter att ha varit trött och ständigt sjuk hur länge som helst, och blivit skickad hit och dit inom allmänvården, utan att ha blivit tagen på allvar. Det verkar som om den onda läkemedelsindustrin har köpt läkarnas själar, för de är mycket mer intresserade av att skriva ut allehanda piller än att ta blodprover och utröna vad folks dåliga mående verkligen beror på.
Men så igår, fick jag äntligen träffa en BRA läkare. Hon var visserligen privat, men det var väl värt pengarna, för hon lyssnade, tog tid på sig och gav mig lite hopp. Det verkar som om det är min sköldkörtel som inte jobbar som den ska. Men nu har jag fått medicin mot det. Hoppas, hoppas att jag kan känna mig piggare snart!

En väldigt bra dag igår, med andra ord. Tog faktiskt med mig laptopen ändå, och passade på att jobba lite på tåget. Sarah Dwan Finer tittade på. Hon måste vara Sveriges vackraste kvinna! Eller som min kära vännina så poetiskt uttryckte det; "Faan, om jag var lesbisk skulle jag lugnt knulla henne!" Undrar dock vad Sarah hade tyckt om ett sådant erbjudande. Nåväl, vacker är hon i alla fall! Och jag är glad.

Dagens bajs

Varför tog ni inte mitt? Jag är både kött-och växtätande, och en riktig skräcködla när jag ska ha mens!

Tant Malin

Ikväll är det färgläggning som gäller. Måste hinna så mycket det bara går, för i morgon försvinner en del arbetstid. Ska till en privat läkare i Linköping och försöka få svar på varför jag är sjuk hela tiden. Visserligen har jag köpt mig en laptop, men jag är så förbaskat lat att jag inte gitter släpa på den en hel dag. Nä, tacka vet jag min stora, fina bildskärm här hemma på min stationära!
När jag ska ut och resa kommer min tantneurotiska sida fram. Jag måste vara väl förberedd (ett mindre apotek i väskan, dubbelkolla att jag har biljetter osv), och i tid. Jag är en extrem tidspessimist, och när det gäller att passa tåg och busstider vill jag helst vara ute minst en halvtimme innan eländet går, annars får jag magkatarr. Nej, tant Malin känner sig lugnast om hon i sakta mak och i god tid hinner äta frukost, göra sig i ordning och gå till bussen tjugo minuter innan den avgår (promenaden tar ca 1 1/2 minut, men man kan ju aldrig veta vilka strapatser man möter på vägen). Det är bara den beiga kappan, käppen och hårdpermanenten som fattas. Handväskan håller jag i alla fall i ett fast grepp. Tänk så många väskryckare det finns i storstan!
Att man sedan får stå där och frysa i 18 1/2 minut är smällar man får ta. Man är ju i tid!
Apropå tanter, här är ett smakprov ur nya Elvis-serien, om när jag slavade en sommar i hemtjänsten.