Immigrant Song

Killar som visste hur man posar i tighta brallor, samt hur man gör bra musik.

Welcome to the land of the ice and snow, from the midnight sun where the hot springs flow.

Jag har helt snöat in på Led Zeppelins Immigrant song. Och inte blev det bättre efter att jag var och såg Girl with the dragon tattoo (rätt bra, många underliga varianter av svensk brytning, vintergröna träd i Stockholm...), där ledmotivet var en cover på just denna låt. Så nu går jag runt och sjunger Aah-aa-AH, när andan faller på. Annars är jag fullt frisk.

Snacka om att det är bråda dagar nu, när flytten närmar sig med stormsteg, och en massa deadlines klumpar ihop sig. Jag får verkligen se till att sköta sömn, motion och mat, så att jag ska orka. Och så de tre P:na; planering, prioritering och panikhantering (när stressen tar över är det bra att ha några trevliga, lugnande tankar att ta till, det brukar hjälpa). Det är en blandning av trötthet, pirrighet, glädje, vemod, ja en enda röra av känslor. Och så måste det väl få vara ett tag. Jag försöker umgås så mycket jag hinner med mina vänner här. I morse var det kvinnogrupp, alltid lika mysigt. Jag kommer sakna tjejerna så! Men vi kommer ju tillbaka och hälsar på, såklart.

Nu ska jag inta lite kyckling med min Käre, kika på nyheterna i vanlig ordning, och ägna resten av kvällen åt att lyssna på podradio och skissa strippar.

Puss å kräm!

Dagens "vart är ungdomen på väg-klotter":

Många är nog vi, som känner oss träffade av dessa visdomsord!

Djupfryst rumpa

Utställningen Salt börjar mer och mer ta form. Här är en av bilderna (Linné gillade inte salt).

Jag kom på, att jag ju glömde skriva igår, att det inte blev nån Karlstad-resa. Den blev uppskjuten tills nästnästa helg, eftersom min plastmamma var sjuk. Så det är alltså hemma i Ockle jag sitter och nattugglar, än så länge. Förresten har jag lättare att gå och lägga mig i rimlig tid när jag inte är hemmavid.

Jag är nyss hemkommen från nåt sorts mellanting mellan joggingtur och promenad. Det var lite för kallt för mina lungor att springa, och upplevelsen var allt annat än behaglig. Rumpan är också helt djupfryst nu. Killarna i Alive skulle inte ha några problem att karva en bit kött ur min bak ikväll (för er som inte sett filmen och aldrig hört talas om att det var ett gäng rugbykillar som kraschade i Anderna, höll på att frysa ihjäl och blev tvugna att käka människokött, så sitter ni nog och undrar just nu. Till er: Läs Miraklet i Anderna: mina sjuttiotvå dagar i bergen och den långa vägen hem av Nando Parrado och Vince Rause! Nu spårade jag visst ur.)

Det är såna kvällar jag föredrar löpbandet.

Nu ska jag ägna mig åt mina billrar, och intaga nåt thailändskt med min käre make. Och förhoppningsvis tina upp min rumpa, innan det kommer urugyanska rugbyspelare och börjar gnaga på den.

Skärpning!

Studs studs, hopp hopp. A-människor in action då det begav sig.

Kära nån! Jag har helt vänt på dygnet, och totalt fastnat i massa trams på nätet, när jag i stället kunde jobba! Skärpning! (vilket för övrigt var just det ord en upprörd anonym gubbe röt till mig på min telefonsvarare efter en särskilt snopprik serie. Det hjälpte inte den gången, får se om det hjälper nu).

Eller så kanske jag bara ska ge mig själv en ledig dag då och då, utan att världen går under. Det kanske är så normala människor gör? Det typiska är, att precis nu, vid tresnåret, kommer kreativiteten över mig som värst. Sovtåget har gått för länge sedan, och vem vill förresten sova när man har så många bra idéer! Inte jag i alla fall. Fast dagen därpå, när man vaknar, allt annat än utvilad, vid lunchtid, ångrar man sin dekadens, och tänker att hädanefter ska det bli kruskakli och kalla avrivningar varje morgon klockan sex, och läslampan släckt senast halv tio på kvällen. Men ju längre dagen lider, börjar det där med kruskakliet kännas mer och mer motbjudande. Och de där kalla avrivningarna andas farligt mycket ariskt renleverne. Man tänker, att plötsligt är man väl en del av en Leni Riefenstahl-film, marcherande i ett rakt, ariskt led, med flätor i en stram knut, osmickrande shorts, välutvecklade benmuskler och manisk blick. Och apropå kalla avrivningar (och nyss nämnda filmmakerska), så såg jag en obskyr dokumentär om Hitler en gång. Där sades det att han gillade avrivningar av det varmare (och gyllene) slaget. Det gick han igång på. Var och en blir ond på sin fason.

Nu börjar jag spåra ut. Min mamma läser min blogg. Jag MÅSTE verkligen gå och lägga mig.

Run, Malin, run!

Man får inte jogga för mycket, då kan man bli lite knasig.

Häj. Jag har precis vaknat till, lagom till att Tom Hanks flotte pajade och Wilson-polaren flöt iväg. Det är en seg film den där Cast Away!

Idag, i skydd av mörkret, tog jag min första utomhus-joggingrunda på ca 14 år. Det gick fint. Och jag kände mig riktigt frisk och hurtig när jag kom in igen, rödkindad och flåsig. Än så länge varvar jag springandet med att promenera raskt. Rom byggdes inte på en dag. Inte min kondition heller. Men jag är inte helt bekväm med att synas när jag flåsar fram. Kommer ihåg när jag var liten, och mamma, i sann åttiotalsanda, hade en joggingperiod. Hon var tillochmed med i ett lopp av nåt slag. Men där var det ett gäng odrägliga slynglar som stod längs vägen och hånade motionärerna. "Skumpeti-skump" skrek de när mamma sprang förbi. Efter det joggade inte mamma mer. Och så vill jag inte att någon säger till mig. Men endera dagen är jag lika bra på att springa som den här killen, jag lovar! Mycket bättre film än Cast Away förresten.

Så har jag precis levererat en serie till Nya Wermlandstidningen, packat inför en liten Karlstad-tripp, och jobbat med utställningen Salt. Och nu, efter en Tom Hanks-tupplur, känner jag mig redo att ta mig an en massa billrande (läs: rita Biller-strippar).

I morgon tar jag tåget för att hälsa på lillsyrran. Det ska bli så mysigt! Vi Billers är rätt sällsynta, bäst att ta vara på de som finns.

Tankar om storm

Varför har stormar så fåniga människonamn? Just stormar? Mig veterligen döper man inte andra sorts väder. Vem har hört talas om åskovädret Niklas till exempel? Eller solskenet Ann-Marie.

Jag säger som Tant Nilsson i Madicken, när Farbror Nilsson pekar ut Aftonstjärnan för henne: "Att di kan se stjärnorna, det är väl en sak, men hur di kan veta vad de heter, det är ett mysterium för mig", ja fast med väder då alltså. Och apropå Astrid Lindgren-figurer, hur skräckinjagande låter oskyldiga "Stormen Emil"? Varför inte döpa de jävligaste stormarna till nåt bättre? Så som Skitkärringen, Klimakteriekossan, Psykopaten eller Pms-häxan. Mer passande tycker jag.

På östfronten intet nytt

Första sidan i nya barnserien. Klicka på'n så blir'n större!

Jo häj! Jag tog mig bloggledigt några dagar. Det har ju inte hänt nåt direkt att skriva om. Men nu blev jag bloggsugen igen.

Stormen viner utanför och det smattrar hemtrevligt mot rutan. Maken snarkar lätt i loftsängen ovanför, och allt är precis som det ska vara. Jag har levererat ett rätt stort jobb idag; en sex sidors barnserie till tidningen Tivoli. Och nu ska jag ägna en stund åt utställningen Salt, medan jag lyssnar på Anna Janssons senaste. Kanske blir det lite idékläckande också frampå småtimmarna, det är ju dags att rita nya billrar.

Nu är julen bortplockad från vårt hem, nedpackad i lådor. Jag tycker det är så ångestframkallande med julgrejer efter nyår. Ändå känns det alltid lite tomt när allt tomtigt och rött är borta.

Ni anar inte vad jag längtar efter att få packa upp och göra mig hemastadd på nya stället! Inte bo i lådor mer, och veta var man har sina saker. Jag har fyndat snajsiga gardiner till mitt nya arbetsrum, samt en fotogenlampsliknande tingest att ha i fönstret (eldriven dock), och lite kuddar på Tradera till vår gästsäng/min idékläckarsoffa, som ska stå därinne. Alla mina burkar ska få stå framme i hyllan bara för att de är tjusiga. Ja det kommer bli fint. Sånt gör mig lugn att tänka på, när jag springer iväg i flyttstresstankarna.

Nä, dags att jobba. Puss å gonatt!