Varde ljusterapi!

Nu är jag trött på att vara trött. Men behold, mitt senaste bästbästa köp; en ljusterapilampa! Den ska jag ha vid ritbordet varje dag och bli lite piggare och gladare hade jag tänkt.
För ett antal år sedan gick jag på "riktig" ljusterapi i Malmö. Det var väldigt skönt, man satt insvept i en tjock varm morgonrock i ett vitt rum tillsammans med ett gäng andra höstdeppare och kämpade för att hålla sig vaken i två timmar. Det var nämligen okristligt tidigt man skulle masa sig iväg dit, och för en utpräglad nattmänniska som jag var det inte alltid lätt. Lägg till höstdepp på det, så förstår ni vilken bedrift det var för mig att pallra mig dit. Skönt och ljust var det... och mysigt varmt...tyst...bara Arlöv-gubbens snarkningar...då är det lätt att ...ah...somna. MEN ICKE SA NICKE! Varje gång mitt huvud började sjunka ner mot min frottéklädda kropp, var det en liten energisk tant som vänligt men bestämt väckte mig. Ljusterapi hjälper nämligen bara om man har ögonen öppna. Här är det ingen som kommer väcka mig om jag börjar snarka, men jag tror det kommer funka fint ändå.

Jag har en dröm. Om att återigen få åka till Lyckans land. Ack, ta mig till riket vars namn klingar så vackert att änglarna gråter
- Gekås i Ullared!

Jo det är sant, jag står för det i alla fall till 80 %, skiter i att det är svennigt och politiskt inkorrekt att längta efter att släppa alla shoppinghämningar och gå loss på Gekås. Jag vill diiiit!

Min Ullareds-oskuld togs en höst för två år sedan. Vi var ett gäng tjejer som trotsade mörkret och kylan, för att i ottan sätta oss i bilen och fara norrut från Malmö. Min vän Kristina hade berättat så mycket om denna plats, alltid med något drömskt i blicken, och nu var det äntligen min tur. Humöret var på topp när vi rullade in på Gekås parkering. Vi tog varsinn enorm kundvagn, köade en kort stund, och sedan... sedan var vi inne.
Det var jättestort och allt var skitbilligt. Likt en lejoninna på jakt, förstärktes alla mina sinnen. Och jag rusade fram i shoppingdjungeln efter mina byten med adrenalinet pumpande, redo att knuffa undan alla tanter som stod i vägen för mina fynd.
Här och var satt gubbar med något livstrött i blicken. Chockskadade och apatiska med papperskaffemuggar i nävarna.

Och som jag fyndade! Alla julklappar inhandlades på en gång, samt tandkräm, städgrejer, nya lakan, handdukar och en hel massa annat underbart. Men finaste fyndet var ändå en tavla med George Harrison. Det fanns med de andra beatlarna på också, med jag tyckte Paul såg lite skev ut, John tittade i diket, och Ringo hade ett konstigt blänk på näsan. Nä, George fick det bli. Mycket slängde jag när jag flyttade hit till Oxelösund, men inte George-tavlan.

Många timmar senare kunde vi utmattade och lyckliga, proppa den lilla bilen sprängfylld med enorma, gula Gekås-påsar.
Den natten sov jag som ett barn.

Och nu känner jag att det börjar rycka i shoppingtarmen igen... Måste ordna en tripp med traktens damer! Så snart som möjligt.

Dig som fnyser och rynkar på näsan åt min berättelse, kan jag bara tycka synd om. Du har aldrig upplevt bunkrandets fröjd. Att fylla sina förråd med fryspåsar får endorfinerna att skjuta i taket, det kan jag lova. Kom igen, var inte en sån snobb nu, släpp efter för begäret... åk till Gekås... Du vet att du vill!

Höstminnen

Sitter här och lyssnar på Simon & Garfunkel. Vilka minnen! Det finns ingen bättre höstmusik. Under hela gymnasiet hade jag dom i freestylehörlurarna, vart jag än gick, dom och Beatles.
När jag ser ungdomar nuförtiden, kan jag inte hjälpa att jag tycker vi var lite snyggare back in the days. Då fanns det inget emo-trams. Nä, jag försökte mig på att vara mods. Det gick sådär, mina polare var mer indie på riktigt, jag lyckades aldrig. Hade inte rätt byxor tror jag. Stuprör och päronrumpa har aldrig varit en lyckad kombination.
Men vad är mer indie än att gå i duffel bland höstlöv och vara melankolisk? Och det konststycket bemästrade jag bra. Olyckligt kär och jävlig. Ibland önskar jag att jag kunde färdas i tiden och hälsa på mina forna jag, bara för att säga "Du, det blir bra, jag lovar! Försök tycka om dig själv lite mer under tiden, så blir du snart vuxen!"
Det var under hösten i ettan på gymnasiet som min pappa blev sjuk i cancer. Han bodde i Uddevalla på den tiden, och jag hälsade mest på honom under helger och lov. Kanske var det för att jag inte såg honom varje dag, som det kändes som att det gick så snabbt för honom att förtvina och skrumpna ihop av sjukdom. Följande höst dog han.
Jag visste inte riktigt hur man gjorde när man sörjde, var ungefär lika dålig på det som på att vara mods. I stället fokuserade jag på att tycka illa om mig själv och min kropp, och, som sagt, vara olyckligt kär. Först i vuxen ålder har jag kunnat ta itu med sorgen. Det mesta är lättare när man är vuxen. Mindre hormoner och förvirring, och mer självinsikt. Ändå blir jag fortfarande lite ledsen när jag minns hur det var att gå där i höstlöven och vara bedrövad med Simon & Garfunkel i öronen. Så kommer det nog alltid att vara. Och det är ok.

Jag vill inte gå och lägga mig!

Så jag skriver ett inlägg till, bara för att det är roligt och för att en av vuxenlivets fördelar är att ingen kan bestämma åt en när man ska sova (det, och att man får äta snask när man vill).

Nu har jag dock avgett ett löfte till, vi kan kalla henne H. H är en mycket duktig ayurveda"doktor" som jag besökte härom veckan. Ja, jag ska villigt erkänna att jag är skeptisk till mycket sånt, men så risig jag har varit sista året, är jag beredd att testa det mesta, utom tarmsköljning i grupp.
Hon gick ingående genom min livssituation, min avföring (dess konsistens, tidpunkter för dess sk utträde ur kroppen mm), och alla mina krämpor. Rökningen (som jag bävat mest för att hon skulle hacka på) var inte så farlig. Värre att sluta NU, när min kropp är så stressad. Dock fick jag stränga direktiv att gå och lägga mig tidigt och helst gå upp klockan sex (det var något med pitta och kappa och grejer). Den domen mottog jag lite lätt nedslagen. Det är ju på natten jag är kreativ, och klockan sex på morgon är det inte värt att jag går ut bland folk, för då skulle jag kunna utföra barnamord.
Helst ska jag inte äta efter klockan sex. Vettigt, inget att säga emot där. Men SEN stack hon verkligen en kniv i mitt hjärta; jag får ALDRIG mer drick Pepsi Max, för det är ett gift och en drog och ondska på alla sätt. Då kan hon aldrig ha öppnat en iskall burk cola när hon varit riktigt törstig, tagit en stor klunk av det bruna guldet,och känt explosionen av välbehag i gom och kropp... åh, vad jag kommer sakna mina colaorgasmer...
Bara kokt vatten med honung och ingeföra får jag hädanefter inta oralt (ja, förutom käk då). Jag är mycket skeptiskt till att varmt vatten stillar törst. Men vad fasen, i morgon har jag bestämt mig för att börja hålla mitt löfte. Kanske kommer min skeptiskhet på skam. Det vore roligt.
Gonatt, nu ska jag sussa

Allmän brainstorming

Ur serien Kajsas kassaovanor

Idag har det hänt grejer; Helsingin Sanomat var här och intervjuade mig. Riktigt kul! Fotosession nere på ICA Kvantum följde, där jag fick stå bland frukten och låtsas tjuvlyssna på folk runtomkring. Det är ju liksom så jag får mina uppslag, genom att tjuvlyssna, så det var en smart idé av fotografen.
Trevliga gossar från Finland må jag säga. På något underligt sätt känner jag mig mer hemma i Finland- Känns som om det finns lite mer utrymme att vara jag där. För jag är rätt lågmäld sådär in person, kanske man inte kan tro när man läser mina serier, och rätt blyg ibland, samtidigt härligt knepig.
Ett land jag vantrivs och känner mig helt borttappad i är USA. Tyvärr, för där finns mycket att se. Men bland självsäkra, högpratande amerikaner blir jag så otroligt blygsvensk och vet inte hur jag ska bete sig. Och inte förstår de sarkasm och tystlåten ironihumor heller. Nä, tacka vet jag Finland, där är det normalt att vara mysigt lågmäld i nyktert tillstånd.

Annars har jag inte stuckit min lilla serietecknarnäsa utanför dörren i onödan, bara suttit inne och ritat. Här är riktigt äckligt väder. Eller, ja, jag gillar den här sortens väderlek, den är kravlös på något sätt. Mycket värre att känna sig eländig när det är varmt och solen gassar. Skulle man få en släng av depp nu, kan man alltid skylla på skitvädret. Och så kan man sitta inne och pula med gott samvete.
Idag har jag även ritat en ny serie till Handelsnytt, fixat lite inför en utställning jag ska ha i Örebro om en månad (med bilder ur Om någon vrålar i skogen), grejat, donat och varit flitig i största allmänhet. Och, ja just det, jag har köpt mig en ljusterapilampa. Blir tokig av detta gråmörker dag efter dag. Ett av mina bästa köp på länge, bortsett från de stickade tantskorna!
Nu blickar jag framåt. Med hjälp av enträgenhet, listor, utskick till olika tidningar mm, har jag gett mig fan på att det ska gå att få in Biller i en stor svensk dagstidning igen! Ska försöka klura ut något genialt sätt att få maximal spridning på mina böcker och serier. Förslag mottages tacksamt! Vassegoa, brainstorma med mig!

Dagens boktips

Vad är väl trevligare såhär i höstmörkret än en god bok? Jag kan starkt rekommendera denna klassiker.

Ta bara detta stycke:
"...Turen till Longbourn var i det stora hela behaglig, förutom en kort konfrontation med en liten flock zombiebarn, utan tvivel härstammande från mrs Beechmans hem för föräldralösa barn- vilket nyligen hade dukat under tillsammans med hela S:t Thomas församling. Mr Bingleys kusk var tvungen att kräkas över hela sin kravatt vid åsynen av de pyttesmå fanstygen som betade soltorkade lik på ett närbeläget fält. Elisabeth hade sin musköt i beredskap, ifall de skulle närma sig. Men försynen var med dem, och de fördömda barnen tog ingen notis om vagnen."

Fantastiskt!

Akward kid

Usch, jag är rastlös och har sådär tråkigt som man hade när man var liten och ingen mer än Therese (hon som brann i kuvösen ni vet) ville leka med en. Jag har massor att göra, det är inte det, men bara jobb och nyttiga saker. Sambon arbetar sent och ska på möte i bostadsrättsföreningen sen (jag hade kunnat hänga på, men vet inte om jag skulle överleva spänningen). Alltså sitter jag här själv i fleecejackan och surar medan det skymmer över ICA Kvantums gråa tak en onsdag i november. Enda trösten är att det är True Blood på teve ikväll. Och ja just det, sidan AkwardFamilyPhotos.com piggar ju också upp i mörkret! Eller vad säger ni om den här rödhårige skönheten?