Gällivarehäng på väg mot Malmö

Idag är jag på tramshumör. 

Guddagens! Jag sitter på ett tåg och har massivt gällivarehäng på mina leggings. Så där jobbigt, att jag känner att jag snart måste resa på mig och ta ett pinsamt grabbatag och dra upp härligheten. Men jag väntar lite till tror jag. Tänker i alla fall inte göra som min kära väninna alltid gör bland folk; ställa sig lite bredbent, ta ett rejält tag, och dra ut trosorna mellan skinkorna, lite när andan faller på. Visserligen kan man få god lust att göra det, åtminstone när man är på näsan i vädret-snork-ställen. Eller den enda gång i livet som jag bar stringtrosor. Hu! Måste nog göra en lång serie om den upplevelsen allena, det var ett trauma. 

Nä, nu ska jag lägga av att prata under bältet. Känner ett starkt behov att att avsluta det här inlägget med något intellektuellt... Men just nu har jag hjärnsläpp. Måste vara gällivarehängets fel.

Häj. Nu ska jag författa en krönika till Södermanlands Nyheter, och förbereda inför morgondagens möten.

Ät och tig, kvinna!

En sak jag funderat mycket på de senaste dagarna, ja något som jag faktiskt tyckt varit oerhört trist ända sedan jag var gammal nog att lägga ihop två och två (enklare uträkningar behöver jag ingen revisor till. 3 plus 3 är värre), är varför kvinnor så gott som alltid måste beklaga sig/be om ursäkt/ haspla ur sig lite ångest över vad de äter. Jag talar nu inte om de med grava ätstörningar, det är en sjukdom och inget man kan rå för. Nej, det är alla damer och tjejer som egentligen är fullt friska, men ändå måste klanka ner på sig själva och sitt ätande var gång intaget inte består av två korslagda ärtor och ett salladsblad. I stället för att tyst avnjuta en chokladbiskvi MÅSTE man i andra kvinnors sällskap allt för ofta lägga till; "Ja jag ska ju jogga i morgon, eller "Usch! Så jag glufsar i mig!" I stället för ett, i mitt tycke, mycket mer lady-like: "Fy satan vad gött det här var! Detta var jag bannemig värd!". Jag vet, jag generaliserar hej vilt nu, men eftersom det här är min blogg tar jag mig friheten att göra det. Jag har nämligen själv varit där, och har, liksom så otroligt många andra kvinnor, en jäkla kaloriräknare inprogrammerad i skallen, efter år av tonårsdumheter (som i mitt fall tyvärr resulterade i ätstörningar, vilka tagit åratal att ta sig ur). Äntligen har jag kommit dit, att jag njuter av att ge min kropp bra, näringsrik och GOD mat utan att känna ångest. Tvärtom är måltiderna nu glädje för mig, och jag har gett mig löftet att aldrig beklaga mig över det jag äter! Om det inte är så att det smakar skit, förstås. Och aldrig, och då menar jag aldrig, yppa ett negativt ord om min kropp eller kalorier hit och dit inför tjejer på väg att bli tonåringar. Såna. Ord. Fastnar. Jag lovar! Snälla, ni kan väl hänga på! Och lova, att hädanefter prisa era kroppar, oavsett grad av frodighet och hylla varenda smaskig kalori. Njut av maten. Detta förstås, oavsett kön! Men framförallt, till mina medsystrar:

Ät och tig, kvinna!

Bokslut och örongodis

Bildgooglar man på "bokslut" hittar man de mest infernaliskt tråkiga bilder. Som den här. Den är så fantasilöst ful, att den nästan blir vacker. Lite Piet Mondrian, fast gräslig.

Vad jag är glad att det finns människor i världen som INTE får ångest av att titta på sånt där, min revisor till exempel. Och vad hon måste vara glad, att det finns serietecknare som hatar allt som har med siffror att göra, så att hon har ett jobb! Ja, detta livets kretslopp!

Slut på bildtexten.

Januari-maj är nu ihoptejpade och satta i pärm. Ett jävla skit, det där kvittogrejandet. Men det måste göras. Just nu känns det som att jag ägnar min vakna tid åt att jobba, bokslutsgreja, träna, diska (vi har ingen diskmaskin ännu) och laga/mat. Tur att man ska ner till Malmö över helgen och får vidga sina vyer lite! Det är en blandning av jobb- och nöjesresa. Tar med laptopen så jag kan jobbgreja även i Skåne, men ska passa på att träffa min goa vänner också i dagarna fyra. Så blir det möte med Egmont, samt vernissage på utställningen Salt också.

Just nu har jag ingen bra bok att lyssna på. Plöjer radiodokumentärer men längtar efter att fastna i någon längre historia, med bra uppläsare. Får väl ta en tur till det lokala biblioteket när jag kommer hem, och se om de har något smaskigt örongodis (hette inte pianisten Lars Roos skivor så, på åttiotalet förresten? Vill minnas att morfar brukade lyssna på Örongodis 3 i bilen rätt ofta).

Nej go' vänner, nu måste jag kasta mig över en del skissarbete, innan läggdags. Kommer väl drömma mardrömmar om att jag blir jagad av skrynkliga kvitton, det brukar bli så så här års.

Gunatt!

Min fulmusik vill jag ha ifred

Änna serie, som inte har mä inlägget att göra. Men den är ny. Kan tillägga, att jag har en stark fobi mot saker som är inlagda i formalin!

Det övergår mitt förstånd, att många kopplar sitt Spotify-konto till Facebook! Det är ju så infernaliskt privat, vilken musik man lyssnar på. Jag skulle hellre vilja att det stod där längst upp till höger, så att alla kunde se, att nu bajsar Malin Biller Bredefeldt, hon har diarré. Eller liknande, beroende på dagsform. Det är mer intimt att berätta för kreti och pleti, vilken låt man spelar för tillfället. Jag skulle, till exempel hellre dö en smärtsam och utdragen död, än att avslöja att jag ibland lyssnar på fulmusik som Girls Aloud när jag tränar, hellre få skörbjugg och borelia och ett gäng andra oattraktiva sjukdomar, än att någon skulle veta att jag ibland lyfter skrot till tonerna Sugababes, och jag dricker hellre avslaget kamelkiss än låter mina avlägsna facebookkompisar invigas i hemligheten, att jag ibland har ett behov av att jogga till tonerna av Justin Bieber. Nej det betackar jag mig för.

Min fulmusik vill jag ha ifred.

Ni inser nu va, att med denna nya information jag gett er, måste jag döda er!

Vad säger man på det, glad Alla hjärtans dag kanske?

Pöss!

Då har man fulpysslat igen

Man har inte roligare än man gör sig

Och den som spar, han har. Dags igen för det årliga kvittokaoset, när jag ska sätta in alla viktiga papper i datumordning till min revisor. Varför göra det enkelt för sig, och ordna med det lite pö om pö? Äh sånt är för veklingar! Hellre en klump megaångest med tillhörande träsmak i röven, och så det enorma lättnaden när skiten är avklarad.

Jag organiserar det, som så, att de tre stora påsarnas innehåll först hamnar i mindre, datummärkta påsar, varpå de sedan tejpas in på vanliga A4-ark i en pärm, märkta med datum. Och ungefär där i inlägget, kände ni att det vore skojigare att läsa ingående om hur tapetklister torkar.

Sorry!

Flytta fokus

En sak som blev extra tydlig i Frankrike, var att det sågs som något oerhört exotiskt att det finns kvinnliga serietecknare. Jag kan bli så himla trött, inte på att vara kvinna, det har jag inget emot, jag är en stolt feminist, men på att det ska vara ett sånt jäkla fokus på kön! Jag är faktiskt ingen kvinnlig serietecknare! Jag är en serietecknare. Punkt. Mina bröst kan inte rita. Lika lite är Sahara Hotnights ett tjejband, the list goes on and on. För att inte skriva er på näsan, låter jag följande lilla text, som jag kladdade ihop på flyget hem, avlsuta detta inlägg. Med en önskan, att fokus ska flyttas från mitt täcka kön, förbi mina bröst, och upp till min inte så pjåkiga skalle.

Min dag som kvinna

Det slog mig igår morse, just i stunden mellan dröm och uppvaknande, att jag är kvinna! Har liksom inte tänkt på det förut, bara registrerat att jag månatligen blött ur slidan. Annars har ingenting direkt påmint mig om min x-kromosom.

Men nu insåg jag till fullo att jag hade bröst, och att jag därmed inte var som alla andra,

Herregud vilket uppvaknande!

Efter att ha intagit en kvinnlig frukost, bestående av två ägg och smörgås med kvinnligt pålägg, satte jag mig i vanlig ordning vid ritbordet för att arbeta. Men idag var jag en kvinnlig serietecknare, jag skulle göra kvinnliga serier.

Under fikarasten drack jag en kopp kvinnligt kaffe, tillagad på kvinnligt vis (med filter och kaffepulver). Jag ägnade sedan min aretsdag åt att; vara kvinna i största allmänhet, samt tänka ut kvinnliga idéer och skissa kvinnligt, ringa kvinnliga telefonsamtal till min kvinnliga bekanta, samt maila mina manliga uppdragsgivare med rubriken "JAG ÄR KVINNA"så att de skulle veta.

Jag satt hela lunchen som förhäxad av de två fettklumparna på min bröstkorg, så till den milda grad att jag inte kunde äta min kvinnliga sallad. När kvällen kom, var jag helt slut av att vara så oerhört mycket kvinna. Jag tog ett kvinnligt bad, läste en kvinnlig bok (av en kvinnlig författare), lyssnade en stund på ett tjejband och somnade slutligen i det tillstånd av total, intensiv kvinnlighet som bara en x-kromosom kan ge.

Ja, sannerligen, vilken dag!