Första pysslet

Jag kunde inte låta bli. Det är något med glitterklister som får mig att tappa alla hämningar...

Pysseltajm!!

Nu haver jag shoppat igen. Behold; glitterglue!
Och vad ska jag använda detta till tro...?
Svaret är: Jag ska pyssla järnet!!!


Här är lite tidiga pyssel-verk. Allt blir bra med glitter på, det är mitt motto.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!

Visdomsord på min husvägg. Ungdomarna nuförtiden har sannerligen en underbar förmåga att uttrycka sig! Anar jag en blivande Pulitzer-pristagare månne?

Uuh, den var inte bra!

Den som söker ska finna. Satt och letade julmusik på Spotify, och fann den här godbiten.

Varde ljusterapi!

Nu är jag trött på att vara trött. Men behold, mitt senaste bästbästa köp; en ljusterapilampa! Den ska jag ha vid ritbordet varje dag och bli lite piggare och gladare hade jag tänkt.
För ett antal år sedan gick jag på "riktig" ljusterapi i Malmö. Det var väldigt skönt, man satt insvept i en tjock varm morgonrock i ett vitt rum tillsammans med ett gäng andra höstdeppare och kämpade för att hålla sig vaken i två timmar. Det var nämligen okristligt tidigt man skulle masa sig iväg dit, och för en utpräglad nattmänniska som jag var det inte alltid lätt. Lägg till höstdepp på det, så förstår ni vilken bedrift det var för mig att pallra mig dit. Skönt och ljust var det... och mysigt varmt...tyst...bara Arlöv-gubbens snarkningar...då är det lätt att ...ah...somna. MEN ICKE SA NICKE! Varje gång mitt huvud började sjunka ner mot min frottéklädda kropp, var det en liten energisk tant som vänligt men bestämt väckte mig. Ljusterapi hjälper nämligen bara om man har ögonen öppna. Här är det ingen som kommer väcka mig om jag börjar snarka, men jag tror det kommer funka fint ändå.

Jag har en dröm. Om att återigen få åka till Lyckans land. Ack, ta mig till riket vars namn klingar så vackert att änglarna gråter
- Gekås i Ullared!

Jo det är sant, jag står för det i alla fall till 80 %, skiter i att det är svennigt och politiskt inkorrekt att längta efter att släppa alla shoppinghämningar och gå loss på Gekås. Jag vill diiiit!

Min Ullareds-oskuld togs en höst för två år sedan. Vi var ett gäng tjejer som trotsade mörkret och kylan, för att i ottan sätta oss i bilen och fara norrut från Malmö. Min vän Kristina hade berättat så mycket om denna plats, alltid med något drömskt i blicken, och nu var det äntligen min tur. Humöret var på topp när vi rullade in på Gekås parkering. Vi tog varsinn enorm kundvagn, köade en kort stund, och sedan... sedan var vi inne.
Det var jättestort och allt var skitbilligt. Likt en lejoninna på jakt, förstärktes alla mina sinnen. Och jag rusade fram i shoppingdjungeln efter mina byten med adrenalinet pumpande, redo att knuffa undan alla tanter som stod i vägen för mina fynd.
Här och var satt gubbar med något livstrött i blicken. Chockskadade och apatiska med papperskaffemuggar i nävarna.

Och som jag fyndade! Alla julklappar inhandlades på en gång, samt tandkräm, städgrejer, nya lakan, handdukar och en hel massa annat underbart. Men finaste fyndet var ändå en tavla med George Harrison. Det fanns med de andra beatlarna på också, med jag tyckte Paul såg lite skev ut, John tittade i diket, och Ringo hade ett konstigt blänk på näsan. Nä, George fick det bli. Mycket slängde jag när jag flyttade hit till Oxelösund, men inte George-tavlan.

Många timmar senare kunde vi utmattade och lyckliga, proppa den lilla bilen sprängfylld med enorma, gula Gekås-påsar.
Den natten sov jag som ett barn.

Och nu känner jag att det börjar rycka i shoppingtarmen igen... Måste ordna en tripp med traktens damer! Så snart som möjligt.

Dig som fnyser och rynkar på näsan åt min berättelse, kan jag bara tycka synd om. Du har aldrig upplevt bunkrandets fröjd. Att fylla sina förråd med fryspåsar får endorfinerna att skjuta i taket, det kan jag lova. Kom igen, var inte en sån snobb nu, släpp efter för begäret... åk till Gekås... Du vet att du vill!

Höstminnen

Sitter här och lyssnar på Simon & Garfunkel. Vilka minnen! Det finns ingen bättre höstmusik. Under hela gymnasiet hade jag dom i freestylehörlurarna, vart jag än gick, dom och Beatles.
När jag ser ungdomar nuförtiden, kan jag inte hjälpa att jag tycker vi var lite snyggare back in the days. Då fanns det inget emo-trams. Nä, jag försökte mig på att vara mods. Det gick sådär, mina polare var mer indie på riktigt, jag lyckades aldrig. Hade inte rätt byxor tror jag. Stuprör och päronrumpa har aldrig varit en lyckad kombination.
Men vad är mer indie än att gå i duffel bland höstlöv och vara melankolisk? Och det konststycket bemästrade jag bra. Olyckligt kär och jävlig. Ibland önskar jag att jag kunde färdas i tiden och hälsa på mina forna jag, bara för att säga "Du, det blir bra, jag lovar! Försök tycka om dig själv lite mer under tiden, så blir du snart vuxen!"
Det var under hösten i ettan på gymnasiet som min pappa blev sjuk i cancer. Han bodde i Uddevalla på den tiden, och jag hälsade mest på honom under helger och lov. Kanske var det för att jag inte såg honom varje dag, som det kändes som att det gick så snabbt för honom att förtvina och skrumpna ihop av sjukdom. Följande höst dog han.
Jag visste inte riktigt hur man gjorde när man sörjde, var ungefär lika dålig på det som på att vara mods. I stället fokuserade jag på att tycka om mig själv och min kropp, och, som sagt, vara olyckligt kär. Först i vuxen ålder har jag kunnat ta itu med sorgen. Det mesta är lättare när man är vuxen. Mindre hormoner och förvirring, och mer självinsikt. Ändå blir jag fortfarande lite ledsen när jag minns hur det var att gå där i höstlöven och vara bedrövad med Simon & Garfunkel i öronen. Så kommer det nog alltid att vara. Och det är ok.