Ibland är det lite vingligt här i livet.

Ännu en dag i Paradiset. Som tv-Sally brukade inleda med.
Nädå, idag är det faktiskt lite bättre. Jag är kanske inte så skojfrisk ännu, men känner sakta men säkert att krafterna börjar återvända. Det är inget kul att dippa, men det är bara att acceptera att det är så ibland. Just nu längtar jag efter att få skratta riktigt mycket, för nu har jag gråtit ur mig en hel massa gammalt skräp. Dags att gå vidare helt enkelt. Ett litet steg i taget.

Igår var jag på en skitintressant föreläsning hos Sköldkörtelföreningen. Det var riktigt givande, och en skön utflykt med mina väninnor (även de krassliga). Jag har sagt det förr och jag säger det igen; VARFÖR ska så många kvinnor behöva ha det såhär, helt i onödan?

Dagens bästa fråga fick jag av en välmedicinerad tandlös tjej på stan; "Är du också inkontinent?" Var inte direkt beredd på att bli tilltalad av henne, och än mindre på frågan, men sansade mig och svarade ärligt "Nej". Hon delade sedan med sig av besvär med blöjor som kommit på sniskan, och att kissa på sig-problemet bara blev värre för varje dag. Det är så man får perspektiv på saker tror jag. Jag har i alla fall inte blöja, och jag kan gå på dass själv, och det är en stor tröst.
En annan favoritkommentar jag fått, av en förvirrad dam, efter att hon råkat hälsa på mig av misstag var; "Oj förlåt, jag trodde du var två andra som jag känner!". Jag har aldrig varit lik två personer samtidigt förut. Blir nyfiken på vilka dessa mystiska människor är, och hur det går ihop, rent praktiskt.

Jag vill må bra!

Hej på er! Åh vad jag vill må bra! En dag i taget blir det nu, och i morgon ska jag försöka få tag på en läkare som jag blivit tipsad om. Den sista månaden har jag känt att mycket gammalt skräp, som jag trodde var bearbetat, kommit upp till ytan. Och jag måste ta tag i det NU. Har därför börjat gå hos en kognitiv terapeut. Hon är guld! För jag vill ju kunna hjälpa andra med mina erfarenheter i samband med att Skogen-boken släpps. Jag ska ju till att börja med hålla föredrag i Örebro den 3e! Och då vill jag känna mig så hel som det bara går. Samma sak med den biten, som med de fysiska krämporna; måste ha tålamod. Jag skulle önska att det blev mindre skamfyllt och tabubelagt, det där med att inte må bra psykiskt. Det är ju så oerhört vanligt! Och det är precis det jag vill säga med boken, att det är ok att må skit ibland, man är inte "konstig" eller galen för det. Därmed inte sagt att man måste gå omkring och må som en påse skit hela livet, bara för att man har traumatiska upplevlser i ryggsäcken (i mitt fall tror jag det är en Fjällräven Kånken). Men att mörker och ångest är naturligt att känna då och då. Jag vill faktiskt vara ärlig med det här, det skulle vara falskt av mig att försöka skoja till det och inte prata om hur jag verkligen mår här i bloggen. Hoppas att ni också vågar det!

Kvällen ska jag ägna åt att skissa lite på förslag till bokomslag för den finska varianten av LyckoBiller. De vill ha en annan omslagsbild än den svenska utgåvan.
Min snälla svärmor skickade hem artikeln ur Helsingin Sanomat, där jag pratar serier och strunt. Bilden blev riktigt kul; jag står bland en massa nyttigheter och tjuvkikar på folk inne på Ica Kvantum. "Blyg feminist pussar prästen i grönsaksdisken" löd rubriken. Hmm, inte kan jag rå för att min käre sambo råkade komma förbi när vi stod och fotade! Det går liksom inte att låta bli att pussa på honom, se...

Här är en bild av en man som inte hade det så lätt, men som under sin levnad skapade oerhört vacker musik, sådan som tränger in i själen och lenar. Vissa låtar är kanske lite dystra, men oj, så vackra. De gör gott att lyssna på tycker jag.

Ursäkta uppehållet!

Oj vad tiden går när man inte har roligt! Ledsen att jag inte bloggat på ett par dagar! Jag är krassligare än jag velat kännas vid, och måste helt enkelt dra ner på tempot lite ett tag. Riktigt frustrerande, när man älskar att ha mycket att göra hela dagarna!! Men om jag vilar upp mig lite, tror jag att jag kan komma tillbaka mycket starkare och friskare, bara jag har sånt där vahettere...eh...tålamod!
Men blogga tänker jag fortsätta med. Hoppas ni kikar in igen!

Sköldkörtelskit

Idag mår jag inte alls bra, hormonerna tramsar runt i kroppen och ställer till det för mig. Önskar att jag kunde få en bra läkare som verkligen hjälpte mig!
Som tur är får jag mycket stöd från sköldkörtelföreningen, och det är ovärdeligt. Vi är många, alldeles för många kvinnor som mår dåligt, helt i onödan. Om läkarna bara ville ta oss på allvar, och ta de prover vi ber om, skulle världen vara så oerhört mycket bättre. I stället får man gå här med yrsel, panikattacker, löjligt låg kroppstemperatur, håravfall och en hel massa annat elände. Men jag ger mig inte.
Nu har jag fått nys om en läkare som faktiskt är insatt i sköldkörtelproblem. Gäller bara att få tag på honom, han verkar vara en upptagen man. Nä, jag får kämpa på, och trösta mig med att jag inte är ensam.

Retuschering

Jag minns när jag var yngre, och mamma jobbade på reklambyrå i Karlstad. Det var på den tiden datorer var något extremt dyrt och tjusigt, och ytterst sällan var uppkopplade till något nät. Hon berättade då för mig om det där läskiga Photoshop som de hade på jobbet, där man kunde trolla med bilder, retuschera och "ändra verkligheten". Vet inte varför, men jag utvecklade då en rädsla och motvilja mot detta stackars program, och datorer överhuvudtaget. Tänkte att det skulle jag då aldrig befatta mig med, hellre dör jag.
Gymnasiets datalektioner bet inte på mig, jag vägrade blankt, ej heller Serieskolans försök att få mig lite datakunnig. Motsträvig var det minsta man kunde kalla mig.
Det enda jag ville göra var att teckna, på det gamla hederliga sättet. Inget trams.
Jo, jag har ju alltid varit en envis jävel.
Men så, kanske tack vare just den egenskapen, hände något i mig. Det var när jag kom till Seriestudion i Malmö. Min kollega Stina var en riktig fena på att jobba i Photoshop, och mot min vilja blev jag intresserad av vad hon pysslade med. Jag som trott att jag var totalt obegåvad när det gällde datorer (och det var jag nog inte ensam om), började lära mig mer och mer om hur de faktiskt fungerade. Jag insåg att om jag skulle kunna arbeta helt självständigt, så var jag tvungen att lära mig. Och på den vägen är det.
Idag tycker jag Phoposhop är helt oumbärligt, använder det varje dag. Och jag har blivit en hejare på att installlera tekniska historier här hemma. Vet inte hur jag gör, jag bara gör det. Och det ger en sån jäkla tillfredställelse
Att kunna scanna själv= bättre än sex!


Ikväll retuscherar jag Om någon vrålar i skogen. Det blir riktigt fint, om jag får säga det själv.

Bästa boken

Åh vad jag älskar Ängeln på sjunde trappsteget! Eller Angela´s Ashes som den heter på originalspråket. Efter idogt letande hittade jag den på ljudbok, uppläst av författaren själv, med ljuvlig, mjuk irländsk accent.
Den boken har allt! Till att börja med är den en sann historia om författarens uppväxt i ett genomfattigt, eländigt, lungsjukt Limerick (och jag älskar biografier/självbiografier). Sedan är den gripande, burlesk, och makalöst rolig. Det går helt enkelt inte att sluta läsa. Ja, jag hör själv att jag låter äckligt lyrisk, men läs den så förstår du själv! Smaka bara på de första raderna (här på engelska språket, obs! Irländsk brytning!):

"When I look back on my childhood I wonder how I managed to survive at all.
It was of course, a miserable childhood: the happy childhood is hardly worth your while. Worse than the ordinary miserable childhood is the miserable Irish childhood, and worse yet is the miserable Irish catholic childhood."

Nu har jag lyssnat på den fyra gånger, och läst pappersvarianten vid två tillfällen, ändå tröttnar jag aldrig. Sedan tänker jag på mitt eget eländiga epos, som snart är ute (ja jag vet, det har hetat så länge, men nu är det verkligen så, jag lovar), och blir lite glad att det går att använda just en eländig barndom, om än icke-irländsk, till något bra.

Ur serien Flygvärdinnehelvetet

Idag är jag ARG! Fick ett sms från min väninna i Malmö: "Nu åkte en kille förbi och skrek tjockis"... Hon är ledsen, och då gör det ont i mig. Jag förstår inte, kan någon förklara för mig; vaaaaarför finns det såna små amöbor till "människor", som mår bra av att trycka ner andra? Det där händer mig också, titt som tätt, inte så ofta här i trygga Oxelösund, men i Malmö var det vardagsmat. Det är inte ok! Spelar ingen roll, om jag är halt, lytt eller som nu är fallet; överviktig. Ingen har rätt att komma med fula kommentarer om mig och mina väninnors kroppar. Allra oftast är det unga män i bil som vrålar "Tjockis" eller "fetto" när de kör förbi, ytterst få är karlar nog att gå fram och titta en i ögonen när de förolämpar en.
Men de där påhoppen kan ske närsomhelst, och på en massa olika sätt, allt från klumpiga kommentarer från läkare, till butikspersonal som behandlar en illa.
Oftast vrålande killar i bilar dock.

Det spelar ingen roll att dessa vuxna pojkar kanske kommer från trassliga hemförhållanden, och har svårt med sig själva! Det är ondska att medvetet göra en annan människa illa, om det så är med slag eller elaka ord. Och vem fasen har inte haft en tuff barndom? Väldigt bekvämt att skylla på den.
Nu låter det kanske inte så allvarligt för vissa, det där med att bli kallad tjockis i tid och otid, men det är faktiskt det. Särskilt om man som jag och mina runda tjejkompisar ständigt jobbar med att acceptera våra frodiga kroppar, stå emot samhällets snedvridna ideal osv. Hur kul är det, när man gjort sig extra fin en kväll, att få "Fetto" vrålat i sitt välsminkade ansikte? Det ligger ju en sån värdering, i detta "ofarliga" ord; "Du duger inte som du är! Du passar inte in i samhället! Du är korkad som inte själv fattar att du är tjock!", the list goes on and on.
Vet inte hur man ska kunna komma till botten med denna mobbing (som säkert inte bara drabbar överviktiga, utan alla som inte passar in i mallen). Känner att jag inte har kraft att ens försöka, det enda jag kan göra är att lära mig inte ta åt mig av elakheter, att ihärdigt fokusera på att jag VISST duger som jag är. Sedan kan man bara önska, att världen och alla männsikor och amöbor skulle vara lite snällare mot varandra.
Skickar ett sms till min väninna: "Du är jättevacker, vännen".