torsdag 30 juli 2009

Det börjar närma sig



Snart är det augusti. Vilken innebär en kort, välbehövlig semester för mig, men framförallt; att jobba järnet i samband med att mina böcker släpps. Om någon vrålar i skogen har ju som sagt tagit några år att färdigställa. Och nu är den på tryckeriet. Jag har så stora planer för den. Vill nå ut till många; folk som jobbar med barn och unga, unga som mår dåligt, ja, alla läskunniga egentligen. Vill inte att boken ska försvinna i mängden. Då har det inte varit värt all möda. Därför måste jag jobba hårt för att marknadsföra den nu. Har jag vågat berätta de mest hemliga, skamfyllda minnena från min uppväxt, vore det väl fasen om jag inte skulle våga prata om boken i teve, och andra sammanhang! Nä, här ska marknadsföras. Har bara svårt att förstå folk som gör allt för att synas i teve. Jag vill helst kräkas och får tvång att jag ska skika "BAJS!" närhelst en kamera riktas mot mig. Nåväl, övning ger färdighet. Det kommer gå fint.

Och i samma veva släpps LyckoBiller, helt olik den första boken. Den ska jag också få ordentlig spridning på. För jag brinner lika mycket för båda böckerna. Det blir till att rulla upp ärmarna helt enkelt.
Nu ska jag teckna bilder till en kort animerad reklamfilm. En liten tant som stickar en snopp. Jag älskar mitt jobb!

tisdag 28 juli 2009

Andras sanningar

Min mamma ville bli konstnär när hon var ung. Men en dum gubbe med professorstitel satte stop för det. Han sa att hon var värdelös. Det var 40 år sedan. Efter det la mamma ner målandet. Hon gjorde det visserligen i smyg när jag växte upp. Det är av henne jag fått min tecknarglädje. Men aldrig att hon visade upp det utanför hemmet. Min mamma är verkligen skitbegåvad!
Den där gamla runkgubben (som förmodligen dog innan Beatles splittrades) och hans tanlösa ord fick henne att ge upp sina drömmar.
Varför är det så lätt att låta andras omdömen och "sanningar" om en styra hur man ska leva sitt liv, och vad man ska känna inför sig själv? Det där tål att kluras på. Eller snarare; Hur slutar man ta åt sig åt elaka kommentarer och sjuka ideal? Jag trodde i väldigt många år att jag var extremt ful. Och konstig. Eftersom folk runt mig sa det till mig (då spelar det ingen roll att ens mamma om och om igen försäkrar en om att man är jättefin). Först när jag som elvaåring började hårdbanta och klä mig enligt modet, fick jag vänner. Och sen när jag blev tjock och konstig igen, försvann de. Nej, jag sitter inte och vältrar mig i eländiga minnen, det är inte det. Jag är bara så glad att jag lärt mig tycka bättre om mig själv (även om elaka människor fortfarande kan såra mig). Och samtidigt ledsen att jag lät de där lögnerna förstöra så många år av mitt liv. Jag var aldrig ful. Jag var annorlunda, och bar på tungt bagage. Idag har jag gjort det till en grej att vara konstig, trivs utmärkt med det. Finns det en "normal" serietecknare?? He he. Jag duger fakstikt som jag är,.

Och till er tanter på Landstinget i Värmland (pappas jobb), som unisont sa att jag var skitlik Elton John, när jag var 14; Ja det kanske jag är, men tror ni man vill se ut som en plöfsig gubbe med mat-och alkoholmissbruk, i tokiga glasögon i den känsliga åldern?? Hmm, men det må vara hänt, vi är kanske lika. Och i så fall duger Elton John också som han är.
Så det så!

Är man lik Elton så är man!

söndag 26 juli 2009

London, forts.



London Ghost Walk...

Greger sjunger "Piccadilly Circus" på Piccadilly Circus. Och under det: utsikt från ett mögligt hotellrum.




Många pund fattigare och med välfyllda resväskor bar det sedan av hem till Sverige. Men det blir inte sista gången som jag och Greger gör London osäkert!

Ragnar och Greger i London

Vårens höjdpunkt var en efterlängtad resa till London med min bästaste vän Greger. Ja, egentligen heter hon Kristina, men när vi ses förvandlas vi av någon anledning alltid till två gamla, inte alltför sympatiska gamla stötar vid namn Ragnar (efter en dum läkare jag hade, med mjällig flint) och Greger. Nåväl.
Tidigt, tidigt på morgonen började vår resa.

Greger hade aldrig varit i London förut, så jag visade henne Hyde Park och en hel massa annat londonskt man måste se:

Hon syns lite bättre här.






lördag 25 juli 2009

torsdag 23 juli 2009

Porträtt av en mops

Det roligaste med mitt jobb är alla galna tecknaruppdrag man får. För ett tag sen fick jag i uppgift att teckna av tre mopsar. Inga problem tänkte jag. Bara att fota av de små skönheterna. Det var bara det att uppdragsgivaren (bless her heart) hade inte mindre än åtta mopsar. Alla såg likadana ut. Och de var inte stilla en sekund. Men, det blev lite foton ändå, och så småningom några ganska snajsiga porträtt (fast de är numera i priva ägo, så jag kan tyvärr inte visa upp det slutgiltiga resultatet), efter att vi kom överrens om att helt enkelt skulle rita tre mopsbilder, vilka som helst.




Det blir roligare när Beatles säger åt en vad man ska göra

Dags att skissa

Nu är alla idéer kläckta, vändna och vridna på och slutpolerade. Dags att skissa. Det gör jag med en god ljudbok i öronen. Är ordentligt beroende av just ljudböcker. Just nu läser jag "Skadad" av Cathy Glass. Har bara börjat, men den verkar lovande; trasig liten flicka, sann historia, och en del bajs.
Nåväl, skissandet var det ja!


Först textar jag.


Sen skissar jag lite grovt.





Och efter det finslipar jag skissen. Klart!


Utan mina listor vore jag förlorad!

onsdag 22 juli 2009

Så sant, så sant!



Insändare i Hemmets Journal

Bra rutet, "Talar tydligt"! Jag är helt på din linje. Tycker vi ska sätta de som talar slarvigt i läger! Likaså sådana med avvikande yttre och konstiga kroppsdofter. Vi med rätt mått mellan ögonen, arisk skallform och god rösthygien ska ju inte behöva beblanda oss med mindre värda raser.

Bara en tanke


Fastnade återigen framför första hjälpen-skylten i källaren. Inte för att jag är särskilt intresserad av att stoppa blödningar osv, utan för att jag tycker den är så fruktansvärt ful. Varför kan man inte göra en snygg, mer intelligent affisch? "Hur mår du?" Varför inte i stället fråga något i stil med; "Är du medvetslös eller fejkar du bara för att få uppmärksamhet?" "Är du död? Säg till i så fall!" eller "Såg du Dr Phil igår? Vilken liten läskig fru han har!"
Bara en tanke.

Aj Löööv jo åll!







Man kan lugnt säga att mitt liv förändrats drastiskt de sista året, och det är underbart. Jag har hittat kärleken och lärt känna en ny hemstad och nya, mysiga människor. Men är det något jag saknar från tiden i Malmö, är det mina vänner. Jag är en arbetsnarkoman, och inte så bra som jag skulle önska på att höra av mig till folk, men det ska bli ändring på det. Saknar dom så jäkla mycket. Och alla ni som jag inte hade smickrande kort på; Lovisa, gänget i Seriestudion, Mia, Linda, Lisa, Pauliina mfl; Aj löööv jo åll!!

tisdag 21 juli 2009

Tjuvlyssnat


Plats: glasskiosken, Läget, Oxelösund
Personer: ett väldigt svenskt par i 65-årsåldern:
Kvinnan (på syrlig östgötska): "Det var en sur glass!"
Tystnad
Mannen (grymtande, lika östgötsk):" Ja, du tog ju citronsmak."
Kvinnan: "Ja"
Tystnad

Jag tror de hade varit gifta väldigt länge.

Konst



Jag har suttit uppe hela natten och målat med copicpennor igen. Vassego; "Gubben med hermelinen"

Jag kan se det framför mig...

Kändis som kändis



Eeh...?



Tack Hemmets Journal! Tanttidningar rock!

Skatjakt



ur SVD

Idéer




Idag kläcker jag idéer. Eller rättare sagt; jag borde göra det. Av någon underlig anledning hittar jag på en massa andra saker jag bara måste göra innan jag sätter igång (pilla bort gojs och skinnflagor under naglarna, titta på en extremt långsam tant med rollator utanför köksfönstret i en halvtimme, söka efter fulmusik på Spotify osv). Vet inte varför det är så ångestladdat just det där med idékläckandet. Jag vet ju att jag fixar det, att om jag bara sätter mig ner och går in i det, så ploppar det upp idéer i huvudet fortare än att jag hinner skriva ner dom. Ja, det där var kanske en sanning med modifikation; så är det givetvis inte varje gång. Ibland får man pressa fram dom så man blir blå i huvet. Men just grundidén till en serie är ju så oerhört viktig. Utan den blir det ju inget. Det är därför det blir oroligt i magen när jag ska prestera. Och så jäkla skönt efteråt, när jag, helt yr i bollen framåt småtimmarna, har lyckats. Bilden ovan är ett exempel på idékladd. Ser säkert inte klokt ut för någon annan, men jag vet precis hur jag tänkt.På sidan finns minst två idéer till strippar.
I hyllan står massor av fullklottrade idéböcker, som jag kan bläddra i om det är stillestånd någon dag. Nu ska jag bara kolla efter en grej på Youtube, SEN ska jag sätta igång.

måndag 20 juli 2009

Neil sjunger Don´t let it Bring you Down


Åh, innan jag loggar ut för ikväll måste jag ju visa en snutt med Neil på Where the Action is! Som jag berättat i ett tidigare inlägg, skulle jag vara en jättejobbig musikkille om jag fötts med penis. Och musikkillar använder alltid sina idolers förnamn när de ska prata om dom, som om de var dödspolare.
Och nog är Neil Young min vän. Hans musik, och speciellt denna låt har hjälpt mig genom en tung period i livet. Den som vill kan läsa om det i serien Hey Hey My My (Allt för konsten 7, Optimal förlag).
Hans gnälliga röst tränger rakt in i hjärtat. Han är... bäst. Tyvärr kunde jag inte applådera så bra, eftersom jag hela tiden fastnade i det burriga rökhåret på damen som stod framför mig. Men jag sjöng med desto mer.


Jag såg en fin skylt

Hallelujah! It´s a miracle!


En övergiven permobil mitt i vägen. Kunde inte låta bli att fota, och förundras över miraklet att någon bara rest sig ur sin rullstol och gått därifrån!

Det var ett tag sen...


I´m back! Efter ett långt uppehåll har jag bestämt mig för att börja blogga igen. Och denna gång helhjärtat. Vänta er massor av djupa billerska funderinar, trams, iakttagelser och färska serier. En hel del fulpyssel kommer det också bli. Kanske en aning mer personligt också, om jag törs. Det ska bli sköj det här!

Så vad har hänt sedan sist? En hel del. Jag har lärt mig hitta i min nya hemstad Oxelösund, varit i Sydafrika, illustrerat en artikel skriven av Kristi Brud, och ritat en mängd nya serier och illustrationer, och mycket annat kul. Men framförallt; färdigställt två nya böcker (med hjälp av mina underbara redaktörer och förläggare. Tack!!)
"Om någon vrålar i skogen" och "LyckoBiller kommer ut ungefär samtidigt, alltså till das Bokmässa. Väldigt pirrigt, måste jag säga. Eftersom de skiljer sig så mycket från varandra ska det bli spännande att se vad responsen blir. Livet är ju en salig blandning av ljus och mörker, allvar och trams, så varför välja bara ett sätt att uttrycka sig?
Ikväll är jag dock på ett synnerligen trevligt tramshumör. Så det får bli en bild på min senaste "målning". Jag kallar den "Gubbe med pärlörhänge"
.