Framme

Hallihallå! Tänkte bara säga hej som hastigast, innan jag kollapsar av trötthet.

Flytten har gått skitbra, mycket tack vare eminent flytthjälp. Nu ska vi "bara" packa upp allt. Men vi har kommit en bra bit på väg redan. Teven och dammsugaren glömde vi i Oxelösund, men det är smällar man får ta. Förresten är det tråkigt att städa. Och maken ska upp om nån vecka och greja med det sista. Nu ligger han i vårt underbara badkar och skvätter med tårna. Det ska jag strax också göra. Men först får han kliva ur, jag är för skitig för romantik.

Pöss på er!

Westside!

Sista kvällen i Oxelösund. Vad det känns vemodigt! Det är ju inte för att vi i trötta på staden, som vi flyttar, utan bara för att testa nåt nytt. Kommer sakna många här, och kommer definitivt tillbaka på besök så ofta jag kan.

Dagsformen är: trött. Men ok. Det mesta är fixat nu inför flytten, återstår bara att äta något gott och försöka få en god natts sömn. Helst vill jag skissa lite också. Får se hur mycket tiden och orken räcker till.

Och nu längtar vi bägge efter att få packa upp och känna oss hemma. Och jag ser fram emot att komma till min nya ateljé och träffa folket där.

Men först (innan jag flyttar in i ateljén alltså, och några dagar efter flytten till Götet), det vet jag inte om jag berättat, så ska jag till Paris!! Det ni! Det är Svenska institutet som bjuder, och då kan man ju inte tacka nej. Det är ju Strindberg-år i år, och jag medverkar i en ambulerande utställning om Ååågust. I nästnästa vecka är det vernissage i just Paris, och då är vi ett gäng som är där och pratar Strinberg och svenska serier. Börjar bli lite resfebrig redan, men ser fram emot att vara på plats (ni vet ju hur jag är, det är själva resandet jag inte gillar). Håll nu tummarna, att jag får bra kontakt med franska förlag och att fransoserna är snälla och trevliga (och tålmodiga) med en stackare som bara kan säga en enda fras (en snuskig sådan) på franska! Ungefär lika mycket som jag kan haspla ur mig på finska, fast något helt annat. På finska kan jag säga att jag har tre bröstvårtor. Det har jag nu inte, men någonting måste man ju prata om, så det inte blir så där pinsamt tyst som det kan bli i Norden.

Nä, dags att traska iväg till kinakrogen och få nåt till livs.

Puss å ajöss, nu byter jag kust. Westside! Som de där argsinta rapkillarna säger.

Jag vet inte hur det är med er

Men när jag vill muntra upp mig själv köper jag en antik burk som det står "sviskon" på.

Och nu ska jag skissa lite strippar och lyssna på Agnes Cecilia, en sällsam historia; Även det är bra för välbefinnandet.

Det plonkas två toner på bas i fritidsgården mittemot, och tjuter då och då till så där härligt av rundgång, som sig bör på fritidsgårdar med fredagslajbans (tänk om jag skulle gå över och kalla deras räjvande för just det, vad töntig de skulle tycka att jag var då!).

Snart är svampsåsen klar i köket. Det mesta är nedpackat och om en stund infinner sig den känsla av andakt, som bara en dålig amerikansk långfilm på teve kan förunna människorna.

Trevlig kväll på er!

Överallt denne "Clas"!

Vi håller på att bli smått tokiga av alla flyttkartonger.

Han fattas mig

Sorgestenens vackra kärna

Jag hoppas ni har överseende med skralt bloggande i dessa bråda dagar! Snart ska det bli ändring på det, så fort vi kommit till rätta i Götet och allt lugnat ner sig.

Begravningen var fin, men hemskt jobbig. Kanske är sorgen anorlunda när en väldigt gammal människa går bort, men den är lika stor. Jag säger som Mattis i Ronja Rövardotter, bättre än så kan jag inte formulera min saknad:

Han har funnits jämt, och nu finns han inte mer. Han fattas mig!!

Har ni sett den fantastiska filmen Jim och piraterna Blom? Kika här, så får ni se hur KolaVippen plockar bort en riktigt tung sorgesten ur Jims ledsna bröst. Men den gnistrande kärnan i stenen sätter han tillbaka, det är den finaste delen med sorgen. Det är den som gör att man kan förstå andra människor, den lyser upp en inifrån.

Ja den där Hasse Alfredsson han kan allt få till det bra!

Farligt begär

I Hemmets veckotidning hittar man de mest underbara insändare.

Om jag säger tio små...

Antikrundans expert bläddrar i politiskt inkorrekt barnbok och har en något snipig min, för att visa, att hon minsann inte är rasist. Syns dock inte på bilden här. Att hon inte är rasist, alltså.

Den här dagen har gått i seghetens tecken. Jag har inte gjort många knop, mest färglagt bilder till Salt. Och så pratat lite i telefon med vänner, icke att förglömma. Samt tittat på en massa webteve, nu senast på Antikrundan (ett av mina favoritprogram, men jag är lite rädd för den där lille Knut, han som saknar respekt för andras personliga revir).

En tant fick just veta att en portfolio med litografier hon haft på vinden var värd 200 000 papp. Synd att vi inte har något vindsförråd. Att det inte gömmer sig några skatter i källaren vet jag tyvärr, för där har vi precis röjt inför flytten. Annars är väl det drömmen, att hitta en riktig dyrgrip bland lortiga loppishögar, eller i nåt ödehus.

Bäst är folks ansiktsuttryck när de får veta hur mycket deras grunka är värd. Ingen annanstans än i Antikrundan finns så dåliga pokerfaces. En del blir uppriktigt glatt överraskade, men försöker tona ner sin iver något, för att inte verka giriga, men väldigt många säger nåt i stil med "Ojdå. Det var ju roligt." med sammanbitna tänder och glädjelös blick. Så finns det den tredje kategorin antikrundare, som inte hymlar med att de är besvikna över skambuden. "Inte mer? Är du säker?" Dom är bäst.

Men tanten med portfolion blev glad. En annan dam hade med sig rasisitiska barnböcker från förr (varför kan man ju undra), varav en var i riktigt risigt skick och inte värd nåt, och den andra var värd litegrann (men inte mycket nog för att berättiga att ta med en riktigt rasisitisk bilderbok till en teveinspelning och vara stolt ägarinna?). Experten sa, att eftersom de var så politiskt inkorrekta, så fanns det många samlare. Jag vill inte använda ordet i bok nr 2:s titel, för jag är minsann politiskt korrekt. Men om jag säger tio små... vad säger du då?

Fy dig! Såna ord får man inte använda!!