På Pride

Babsan!!!



Herrdamer i grönt och en rosa biskop

Todiloo! Jag är nyss hemkommen från Prideparaden. Wow! Vilken grej det är. Tyvärr hade Svenska kyrkan glömt att anmäla sig i år. Hmmm. Men vi var ändå en tapper liten skara som gick med skylten "Gay is good, Svenska kyrkan i Oxelösund". Sist jag var med gick vi i maklig takt men nu var det ett riktigt marathonlopp. Två timmar och dryga sex kilometer efter start var vi framme vid Gärdet. Sedan var det bara att traska på stela ben in till stan igen, och närmaste T-bana. Men först tog vi en stärkande korv. Smakade gudomligt efter språngmarschen. Senare hittade vi dock en mysig liten restaurang på Östermalm, där vi smorde våra kristna (? Jag kallar mig hellre troende, tror på mitt eget vis, se) krås med redig mat. Rullade sen som mätta bollar till respektive åkdon och for hem till "Ockle". Jag känner mig just nu som en trasig pinata, ni vet en sån där färgglad sak, som en massa gottishungrande småbarn slagit mörbultad och lämnat tömd på energi. Men bara att kavla upp ärmarna, har massor av jobb ikväll.
Undrar om vi får nåt Pridetåg i Oxelösund nästa år? Jag har hört att vi har EN hbt-person här. Kallas visst "Han där bögen " (på ett kärleksfullt, och inte nedlåtande sätt ska tilläggas). Förmodligen finns det fler, men de törs väl inte. Och det blir ett fjuttigt tåg om det bara är vi och Han där bögen. Nä, det blir nog Stockholm Pride nästa gång igen!
Gunatt!

Oldies but goldies 2

Jag körde inte med manus och sånt tjafs på den tiden, utan ritade precis vad jag kände för, ruta för ruta. Men kul hade jag!
Stipe-Man återkom i flera serier. Jag var vanvettigt förälskad i R.E.M.s skallige sångarskönhet Michael Stipe på den tiden. Minns ej varför jag valde att göra en snuskig, spinkig äckelgubbe av honom...

Oldies but goldies 1

Här kära vänner, ser ni en av mina tidiga serier. Tack fina Anneli för att du skickade dom!!
Britt-Gull bryter sig loss, vill jag minnas att den heter. De blir läsbara om ni klickar på dem. Man har väl utvecklats liiite, i alla fall textningen, he he. Gud vad tiden går!

Stolt

Go kväll på er! Jag befinner i skrivandes stund i Gävle (dofternas stad, mest sulfatdoft, men även Gevalia, red.anm.) och har lyckats med en bedrift idag; Jag har ta mig tusan sovit hela vägen från Luleå och hit, 76 mil! Det ska erkännas att jag vaknade till några gånger under resan, men bara som kortast, för att intaga föda eller släppa ut det kroppen, så att säga, inte ville rymma mer. Annars har jag sovit genom halva Sverige. I min dvala hörde jag ibland min käre make mumla nåt om att det vore dags att jag tog körkort snart, men då makade jag mig bara mer tillrätta och snarkade vidare med min uppblåsbara reskudde om halsen. Nu är det mitt i natten, och man skulle kunna tro att jag är pigg som en mört, men så är inte fallet tyvärr. Vi har haft en jättetrevlig kväll hos Kims kompisar. De har alla gått och lagt sig nu, och då är det en serietecknares lott i livet att sitta uppe ännu några timmar för att arbeta, även om ögonlocket känns tunga.
Som ni förstår har jag inte så mycket spännande att berätta om dagen som varit, för jag tycker det är så vansinnigt trist när folk börjar berätta om vad de drömt, så det ska jag inte utsätta er för. Jo, förresten! Jag blev kompis med en padda här utanför. Han höll mig sällskap när jag tog ett kvällsbloss, och tittade så där anklagande på mig som bara paddor kan göra när de tycker att någon ska sluta röka.
Jag har även av misstag sett en herrtoa med pissoar från insidan, inklusive pissoarpissande, och väldigt generad herre. Detta kommer jag bära med mig länge. Nä, nu ska jag färglägga lite strippar.
Natti natti hattifnatti!

I svärmors kök

Det får allt till bli ett till blogginlägg idag, så fesen som jag varit på att blogga de sista dagarna!
Lunchen (frukost i mitt fall) var saftig, god och trygg. Fast vi åt inte fläskfilé som Roland i Torsk på Tallinn, utan sushi.
Sedan har jag bara suttit och arbetat i svärmors kök hela dagen. Som ni ser på bilden har jag även lyckats göra mig hemmastadd (läs: stökat ner och brett ut mig med dator, ritbräda och allehanda småkrafs, det mesta ätbart). Kim och hans mor var på utflykt.
Och det är så himmelskt; nu har jag laddat ner Ajvides senaste ljudbok!!! Det blev tre utropstecken där, som ni ser. Betyder att jag är exalterad. Bara så ni inte missförstår och tror att jag har ont i magen eller nåt.

Nu ska vi se på den film JAG valde när vi hyrde två till priset av en igår; den om den norska motståndsrörelsen under andra världskriget. Max Manus heter den visst. Dä tror jag ä gräjör dä!

Jo häj!

Hoffman och en apa

Farligt djur


Hoppsan! Somnade från bloggandet igår, mitt i värsta pandemin (Outbreak - i farozonen). Snarkade mig genom, ja det vet jag ju inte vad som hände i filmen, men det måste gått bra för det lät så på slutet. Det var något om Dustin Hoffman och en apa. Säkert väldigt sevärt.
Nåväl.
Ursäkta mitt dåliga bloggande i alla fall! Ska verkligen försöka att inte titta på nåt actionfyllt på teve ikväll, har en tendens att somna av sånt.
Nu ska vi strax käka lunch med min fina svärmor. Det ska bli gott för jag har inte ätit något sedan pandemiutbrottet igår (vi satt och käkade framför teven (men det är något med blödande ögon och dödsrosslingar som får en att tappa aptiten).
I morgon far vi söderut, med stopp i Gävle.
Häj så länge!

Dagens arga

Klick' pa'n sa blir'n shtörre! (Lulemål?)


Häj häj! Tack för era fina kommentarer igår! Blev så glad!! Tack Amanda och alli ni andra!

Dagens inlägg skrivs dock i rättmätig ilska. Inte så mycket för att jag har PMS (prisa gud, den fick jag piller mot!) utan för att vi kom att prata om ämnet jag just ska ta upp på en mysig födelsedagsfest jag nyss kom hem från. De andra höll med mig. För visst är det JOBBIGT, onödigt och ganska ute, det där att kvinnor MÅSTE le urskuldande när de tagit en "för" stor tårtbit, och säga "Usch, så jag glufsar i mig!", eller när de vid en mysig tjejmiddag (lite allergisk mot ordet, men mina "tjejer" är inte såna) inte kan låta bli att lägga sordin på stämningen genom att börja pladdra om hur mycket kalorier det var i maten och hur mycket man måste powerwalka för att få bort det. Tjejer, lägg av!!!! Jag har själv haft ätstörningar, och det är ett helvete! Min ilska riktas naturligtvis inte till tjejer med denna sjukdom, utan till dom som tror att vi tjejer måste vara så, fast i normen. Vi får inte vara glupska, vi ska vara smala för att duga, och vi får absolut inte låta någon annan tro att man inte är medveten om vad man stoppar i sig. Jag klarar inte av såna tjej-ångestmiddagar. Särskilt vansinning blir jag när små känsliga barnaöron hör på sina mödrars "Fy jag duger inte som jag är-prat". För Guds skull, även om ni inte själva har anorexi (ännu), så är det precis rätt taktik om ni vill att era döttrar ska få det.
Nej, nu är det dags att sluta med sånt trams tycker jag! Njut av maten och frossa lite lagom i tårtan och HÅLL KÄFT, om du inte ska säga nåt om hur fantastiskt gott det var, och hur bra du mår när du sitter där mätt och belåten.

Det var dagens arga.

Håller ni inte med?

Akta er för tången!

Här bodde vi.


Utsikten var inte så pjåkig.


Hej hej!
Oj oj, ursäkta uppehållet!! Vi är på Norrlandssemester, och mitt kära modem har börjat fungera först nu.
Eller "semester", jag jobbar på resande fot som vanligt, men Kim är hel-ledig. Så nu sitter jag här i Lule och käkar tunnbröd med massvis av smör på och ska strax titta på en film vi köpte på Konsum. En sån där armageddon-historia. Vi enades om att den verkade kul. Jordens undergång- muntert värre.

Oj vad häftigt ställe vi sov på inatt! Högbonden heter det, en gammal fyrvaktarbostad från förra sekelskiftet, numera vandrarhem, ensligt beläget högt upp på ett berg med hav åt alla håll. Dä ä enna ö förstår i! Hur mysigt som helst! Har inte sovit så gott sedan jag skulle opereras och de sövde mig, nästan så man vaknade lite morfinrusig på Högbonden. Sedan frukost i det gröna. Jag kunde dock inte sluta tänka på utedasset som var beläget en bit bort. Det var nån sorts specialare, mulltoestuck, där illustrationer på väggen visade att kisset skulle i framtill och det tyngre artilleriet bak. Blev det fel fanns det en tång (!) att plocka upp korvarna och lägga dom rätt med, ni vet en sån där när man har när man lagar mat och vänder pannbiffar med. Mycket svårt att få ner frukostägget med den där äckliga tången i tankarna. Tänk om hon som skötte stället använt samma tång till att fixa frukostäggen... Men grannt var det.

Och natten som kommer sover vi hos min svärmor. Nä, nu ska jag slänga mig i soffan och se lite ragnarök.

Pöss å kram mina små godingar! Akta er för tången!

Vad ska en stackars flicka ta sig till?

OH, jag dånar nog snart. Tänker mig att detta ska ske på ett fröken-aktigt och anemiskt vis, gärna i en berså med en groggfryntlig överste och en barsk men godhjärtad pensionatsvärdinna. Kanske även en ung notarie, för det har de alltid i pilsnerfilmer, ialla fall såna som utspelar sig på pensionat. Notarien blir lite blek om nosen när jag dånar (även om jag ju gör det på ett stilfullt och kvinnligt sätt), men översten är rådig och sprutar mig raskt i ansiktet med sodasifonen.
Hoppsan, nu snöade jag in i en fantasi igen.
Nej, anledningen till inledningen i detta inlägg var att jag är lite frustrerad. Jag får inte skoja om snoppar längre för de tidningar jag kör billerstrippen i! Förstår ni hur begränsande det är att inte få göra det? Jag får heller inte teckna vaginor, och bör undvika bajs (som jag har en tendens att sedan barnsben snöa in på och ha väldigt roligt åt). Vad återstår då att teckna om som är roligt?? En väninna föreslog snällt att jag ju kunde rita om kiss, men det är ju inte alls lika kul. Nåväl, det har blivit några kiss-strippar, vi får se om även de blir censurerade. Varför får man inte vara tramsig i tidningar? Är det för att jag är tjej? Jag gillar inte den tanken. Det står ju så mycket annat snuskigt och äckelpeckigt i våra tidningar, att jag inte ser hur lite trams kan skada. Vad tycker ni? Ska jag göra en snopprevolt och teckna snoppar ändå? Eller ska jag snällt försöka skoja om annat än kön och kroppsvätskor (snor har de inte sagt nåt om! Gött!)
Vad ska en stackars flicka ta sig till?

Jättekonstigt

Married Woman Power, typ

Tänk att jag är gift! Det är ju jättekonstigt! Ja, väldigt trevligt alltså, det var inte så jag menade. Men konstigt, för det trodde jag aldrig. Det går inte att förneka det mer; jag ÄR vuxen nu. Innan jag träffade min Kim hade jag medvetet lagt allt vad karlar heter på hyllan, jag var en fara för mig själv resonerade jag, då jag totalt saknade omdöme och föll för det ena hjärtekrossande stolpskottet efter det andra. Minns inte exakt vem av mupparna som var droppen, kanske var det en viss man i koboltblåt (finns i serieform på min hemsida, men jag vågar inte skriva "mongot" här. Hoppsan), hursomhelst beslöt jag mig att ägna mig åt mina serier till 100%, och mina vänner såklart. Och det var fantastikt. Jag lärde mig tycka om mig själv, jag tecknade massa serier och slipade på mina skills som businesswoman. Visserligen tyckte mina vänner ibland att jag var tråkig, för jag hade inget behov av att gå ut på krogen mer, hade deadlines. De fick alltid höra "måste hem och jobba". På det här viset hann jag hitta i alla fall en liten del av mig själv och omdömet verkar ju också ha förbättrats avsevärt. Samtidigt är jag tacksam över alla de mustiga historier jag kunnat omvandla till serier, om diverse knepgökar. Hade mitt liv varit en räkmacka, skulle jag ju bara kunna teckna gulliga små berättelser om fluffiga kattungar och regnbågar. Nu kan jag i stället teckna om fluffiga kattungar som säger "rövsvett".
Och den där irriterande klyschan ÄR sann, när man slutar leta osv (borde vara "När man ger fan i karlar osv"), då kommer kärleken. I mitt fall tack vare att en viss serieintresserad präst mejlade mig en dag och skrev att han gillade M-t i koboltblått... och visade sig sedan vara sötast i världen. Nu är han min man.
Och nu vill jag bara njuta av mitt liv som gift, men ändå, fortfarande självständig, och härligt, lagom lycklig.

THUNDER!

"Männen på bilden ska alla dö imorgon. De vet de inte ännu." -Hans Villius

Hur har ni det i värmen? Ni har inte åskat bort, mina vänner? Saknar era trevliga kommentarer.
Såg förresten ett inslag på nyheterna där en utländsk väderexpert (han titulerade sig säkert med nåt tjusigare, men det kommer jag inte ihåg, extrema väder var det i alla fall som han expertpratade om). Han skulle komma med tips hur man ska bete sig om det åskar. Konstpaus först, och man tänkte, nu kommer han med ett nytt rön, typ att man blir mindre andtändlig om man rullar sig i hönsspillning innan man ger sig ut i oväder. Sedan: "Don't stand under a tree." Nämen Gud, DET hade jag ingen aaaaning om att man inte skulle göra. Jag trodde man skulle stå under, eller helst klättra upp i toppen på extra höga träd når det åskar, gärna barfota, med en hatt av aluminiumfolie och med en rejäl, lång metallstång i handen. Men nu vet jag äntligen hur jag ska göra. Det känns tryggt.

Idag har vi varit på utflykt i vackra Västergötland. Turistat lite och fått oss lite historisk spis, då vi besökte nån gammal gruva där de bröt sten och gjorde kvarnhjul förr i tiden så järnspetten glödde, tills de fick stendammslunga och dog innan de hunnit fylla trettio och deras stackars änkor fick sälja kon och barnen på auktion till lägstbjudande (ja barnen alltså, kon gick till den som bjöd mest). Muntert värre. Minns inte så mycket mer från den guidade turen, för jag har en tendens att stänga av öronen, får lätt panik och blir obstinat när man blir vallad runt och måste lyssna. Säkert ett spår från barndomens trauman. Min lilla mamma är vääääldigt historieintresserad och jag släpades med på otaliga, ändlösa guidningar på allehanda rösen, vikingabyar (som inte syns om man inte tittar jättenoga i marken, har man tur kan man se konturerna av en husgrund! Hallå! VAD är det man tittar på??) och museum. Nu ska jag väl erkänna att jag numera är ganksa historieintresserad själv, men jag går hellre själv och kikar på artefakterna.

Oh, nu hör jag bestämt att det börjar mullra utanför! Måste skynda mig att fixa aluminiumhatten och järnstången och klättra upp i en hög gran!
Häj!

Provar styvfars jättesandaler

Halva jag och en sommarkvällsutsikt

Lite arty så där!

Dä ä grannt här!

Sommar i äkta Änglagård-anda, ja då syftar jag kanske inte så mycket på filmens handling, utan de äckligt vackra vyerna av Västergötland.

Haven icke bekymmer för morgondagen...

En annan snajsig bonad

Nämen Häj! En ny dag till ända, att blogga om. När jag gick första året på SerieSkolan i Malmö brukade jag vid avslutad skoldag högt deklamera för mina klasskompisar "Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig mer", den eller "Tänk uppå Dinom skapare i Dinom ungdom, ty de onda dagar komma och åren nalkas, då du varder sägandes, De behaga mig icke" Detta med gravallvar och vemod i rösten. Uppskattades dock inte av mina vänner. De tyckte det lät deprimerande. Men jag kunde inte låta bli.

Idag har mamma och jag varit på stan och jag har tyvärr förpestat luften med mitt dåliga humör (de där tre bokstäverna ni vet...). Vi tog en tur i Lidköping och en fika på ett väldigt grannt ställe som jag inte minns namnet på men som hade minigolf där varje bana stod för nåt typiskt västgötskt. Bland annat en med en enorm runsten i papier maché som man skulle slå bollen runt. Jag hatar minigolf, det är en av få saker i världen som jag verkligen hatar, det är ju ett starkt ord, icke att missbruka. Men minigolf hatar jag ända in i själen. Mest för att det är själsdödande tråkigt, och allra mest för att jag suger på eländet.
Framåt kvällningen blev jag snällare och försökte mildra mitt dåliga samvete för att jag förstört även hennes dag, i alla fall lite, genom att sätta mig ute hos henne i trädgården och pladdra om allt och ingenting. Efter ett tag såg mamma väldigt trött ut och jag beslöt att det mest humana var att gå in och låta henne vara ifred. Förlåt lilla mamma, det var mina hormoner!

Nu har jag äntligen kommit på en idé till krönikan. Den satt långt inne i sommarvärmen! Ska sätta igång att skriva på en gång.

Hur avslutar jag det här inlägget då? Jo, nu vet jag! Min kompis Greger har en underbart deprimerande bonad hemma. Och texten?
"Haven icke bekymmer för morgondagen
Ty var dag har nog av sin plåga"

Häpp!

Trams-Arn

Swingerpropaganda anno 1941. Hon var riktigt kinky när det begav sig, den där Alice Babs!

Dä ä natt nu. Mörkt och tyst här på landet, om man bortser från nån enstaka löpekatt som "bäwar" i ladan, och knaket bland träden när mystiska djur trampar runt där. Det är lätt att se skuggor och skepnader i skumrasket, och tänka för mycket på alla de spökprogram man tittat på under åren. Kanske hasar Arns ande runt i den västgötska natten i nätbrynja och ylar. Nej, det ÄR katten.
Annars är det väldigt lugnt och skönt här.
Jag tänkte ägna nattens första timmar åt att skriva en ny krönika till Södermanlands nyheter, och skissa lite nya strippar. Har ingen ljudbok med, men lyssnar på podradions dokumentärer om dramatiska händelser och bestialiska mord. Vad är det med sommaren som gör att man blir mer makaber då?
Mamma uppskattade inte mitt sätt att försöka uppmuntra henne att doppa sig i Vänerns kalla vatten när vi var och badade tidigare ikväll. "Tänk på månniskorna på Titanic, när de kom i vattnet! DET måste ha varit kallt". "Men usch! Sånt vill man väl inte tänka på när man badar!" menade mamma, och det har hon ju kanske rätt i. Men jag kan bara inte låta bli att kläcka ur mig sånt när solen skiner.
I bilen hem satt jag och babblade om allt möjligt som vanligt, och vi (läs: jag) kom på outgrundliga vägar in på ämnet swingers. Min man bodde granne med en välkänd swingersklubb i Stockholm ett tag nämligen. Mamma undrade vad det var. "Var det då när alla lade sina bilnycklar i en skål, så fick man plocka upp en och gå hem med ägaren?" Jag tittade med öppen mun på mamma. "MAN?? Har DU gjort sånt???" Men det hävdade mamma bestämt och mycket förnärmad att hon inte hade. "För om du har det så skriver jag det på min blogg ikväll" sa jag. Mamma snörpte på munnen "Det tycker jag du ska låta bli!"

Fölåt mamma, jag kunde inte låta bli. Arns ande har tagit över min kropp. Och han är på tramshumör inatt.

Hell on wheels 2

He he, där blev det en cliffhanger!
Men nu ska ni få höra!
Jo, detta tåg som jag skulle sitta på i tre timmar för att ta mig till Skövde, var modell Öststat från sjuttiotalet. Det fanns INGEN ventilation! Och inget kylsystem. Vi satt formligen i en bastu. Lukten av varm gubbe, blandad med odören från en fullpackad vagn svettiga semestersvenskar av varierande fräschör var så kväljande att jag höll på att krevera. Syret som vi slogs om tog snabbt slut. Vi fick turas om att gå och ställa oss vid det enda fönster som var öppet och stå och andas och svalka oss. Försökte sova, men svetten rann i sådana strömmar i fejset att jag hela tiden vaknade av det.
När jag äntligen var framme i Skövde var jag helt förbi. Näe, det får bli privatflyg nästa gång jag ska ut och resa!

Natti natti!

Hell on wheels

Godafton på er!

Sitter med min kära laptop i mammas lantliga kök. Somnade på soffan i vanlig ordning vid halv nio, "precis som en gammal tant" (sjunger Bob Hund i Reinkarnerad precis som förut. Nostalgin, den nostalgin!) Och nu är jag klarvaken och bloggsugen.
Och idag har jag mycket att vojja mig över ska ni veta! Har ju åkt....(läskig musik)...TÅG. Första sträckan gick väl ok, förutom att det var så proppfullt på tåget att jag inte fick plats med mitt bagage, och man märkte att det var djungelns lag som gällde. Folk knuffades och hade sig och inte en tillstymmelse till att vilja hjälpa sina medpassagerare. Till slut var det en liten snäll tant som kom till min undsättning, och sa att jag fick ställa min resväska bredvid henne. Min plats satt det en kille på, som inte ville flytta sig. Mumlade något om att jag kunde ta hans, nr 23. Där satt en annan tant i vägen och jag bad att få komma förbi med min enorma ryggsäck. "Nej, här är redan upptagen inne!" snäste hon. "Jag vet, han sitter på min plats!" morrade jag och klättrade över tanten (varför kan man inte resa sig upp och flytta på sig? Vaaarför?).
Fick mig en välbehövlig rök/kaffe/meditationspaus i Södertälje. Om jag bara vetat vad som väntade mig, hade jag aldrig stigit på nästa tåg...

bloggledig idag

Hej mina vänner! Idag tar jag bloggsemester. Vi hörs imorrn.
pöss å kram

Det finns folk till allt

Goddagens! Hur har ni det i bastuvärmen? Jag har svettats nåt så kopiöst att jag trodde jag skulle flyta bort idag. Först på kvällskvisten piggande jag till och cyklade ner till havet för ett kvällsdopp. Och efter det har jag legat och snarkat mot min makes bröst i tevesoffan i över en timme. Återigen ett framgångsrikt sätt inte vara sömnig när man väl ska gå och lägga sig. Ja ja, jag trivs ju att vara uppe nattetid, så det ordnar sig nog. Annars har dagen varit tämligen händelselös. Jo förresten, jag var och fick öronakupunktur i förmiddags. Det var häftigt. Så nu sitter jag här med öronen fulla av senapsfrön med små plåster över, som jag ska massera lite då och då, tills nästa besök. Ser inte klok ut men det är smällar man får ta om man vill må bra. Kände mig tveksam att gå ner på Ica innan, men påminde mig själv om mannen jag sett där vars mjukisbyxor haft en bajsfläck i rumpan, och tog mig i kragen. Jag må ha vita plåster i öronen, men bajsfri är jag i alla fall.
Undrar om bajsfläcksmannen blev uppmärksam på den där fläcken, om någon vänlig själ sa till honom? Hans fru, om han nu hade nån? Kanske visste han om det, men sa "Äh kärringtrams!"och tog på sig bajsbrallorna ändå. Det skulle inte förvåna mig.
Finns folk till allt!

Money money money

Aj vörk åll najt aj vörk åll däj to pay thö bills aj häv to pä-äj, äint it sä-äd?
Ja, nu ska jag inte terrorisera er med min sång såhär på kvällskvisten, och särskilt inte Abbas Money Money Money.
Men jag behöver peeeeeeengar!! Får panik över mina fjuttiga fakturor som jag får in den här månaden verses de enorma utgifterna som kommer! Vad ska jag göra? Sälja min själ? Nä, det har jag redan gjort när jag var telefonförsäljare. Ta ett vansinneslån med massiv ränta? Ta ett "riktigt" jobb", typ nu, med megasnabb löning? Nej, jag får bara försöka tro att det ordnar sig, det gör det ju alltid. Det är bara såhär i mitt jobb, och sommaren är det dåligt med de stora pengagivande jobben. Måste försöka släppa det, meditation ska ju vara bra. Ska prova sitta vid ritbordet och blunda i skräddarställning och säga "OOOOOM OOOOOOM OOOOOOM". Fast då blir nog Kim orolig för min mentala hälsa. Och det räcker med en orolig person i detta hushåll. Nä, jag får helt enkelt ta och luta mig mot min man, nu är vi faktiskt två och delar allt. Tänk vad bra att jag valde en karl som inte är serietecknare!
Älskling.....eh....får jag leva på dig den här månaden?

Vad är en bajsbok?

Exempel på bra bajsbok

Nu alla barn ska vi prata kiss å bajs igen! Eller, nja, nästan i alla fall. Jag tänkte i detta inlägg beskriva begreppet "bajsbok" (hoppas jag blir först med att mynta det). Jag syftar nu inte på den uppsjö barnböcker där temat bajs är nya trenden, nej det här handlar om litteratur av hög kvalitét att läsa på dass. Jag väljer att kalla det bajsbok och inte kissbok, eftersom de kortare toalettbesöken inte ger tid att läsa. Så, när vi nu förklarat vad det rör sig om, vad är då en riktigt bra bajsbok? Det finns lite olika kriterier. En bajsbok får inte vara en tung roman, där man måste komma ihåg var man senast var i boken (bokmärken blir lätt solkiga på dass), hellre en novellsamling, eller en faktabok där man till exempel under en bajsning kan lära sig allt om rödhaken. Man hinner ju inte så mycket på dass (beroende på mängd och tröghet). Det får gärna vara lättsamt eller tänkvärt. Vi har haft flera toppenbra bajsböcker i en korg på toa, bland annat en om korv (hö hö hö!)och korvkiosker, och en med fula bilder på dansband.
En bajsbok får inte vara alltför dyrbar. Jag skulle ju inte ta in första upplagan av nåt av Fröding (om jag nu ägde en sådan). Nedan följer fler exempel på bra bajsböcker:

Alla former av serier (om man är rädd om dom och inte fläckar ner dom)
Mein Kamp (bra att torka sig med om pappret tar slut)
Barnböcker
Stolthet och fördom och Zombies

Och här är några dåliga:
kokböcker (måste jag förklara varför det inte är så fräscht?)
Krig och fred (den är ganska tråkig. Och tung, lätt att tappa på foten och man har ju hört att de värsta olyckorna i hemmet sker i badrummet)
Alltför spännande böcker som man inte kan slita sig från, så att man blir sittande tills benen domnar

Det är bajsboken för mig.
Vad är den för DIG?

Helt stört

Jag har haft en skitdag, i alla fall halva dagen, och en ganska bra dag i andra halvan. Undrar vad det är för personlighetsstörning? Säkert bordeline, för det har ju alla unga kvinnor som någon gång i sitt liv mått dåligt. Ni som läst min bok, vet att jag har haft en del mer eller mindre begåvade hjärnskrynklare under åren. Ingen har dock lyckats sätta en sån där störning på mig. Detta har de varit oerhört frustrerade över, för det är visst lättare att veta hur man ska förhålla sig till en patient på det viset. In i ett fack, enkelt och bra, stämpel i pannan, typ. Jag har till och med fått fylla i en massa frågor i en nådig lunta, där jag skulle gradera hur osanna-sanna påståendena var. Det var frågor som "Jag brukar leka med min egen avföring", och "Ibland drömmer jag om att mörda min far och gifta mig med min mor", typ. När jag satt där och kryssade i for det i mig, att tänk om man skulle sätta höga poäng på alla de där "Gradera högt och du är galen-frågorna", bara för att se vad jag skulle få för diagnos. Men lät bli, för jag hade en känsla av att en sådan diagnos sedan skulle vara svår att bli av med. Lite som en kompis kompis, som skulle till USA och kryssade ja i rutan "I am a communist" på den lilla gröna lappen man måste fylla i på flyget. Han fick vända och åka hem igen, bara för att han fick den där impulsen! Personlighetsstörning?
Som ni hör, jag är väääääldigt skeptisk till alla dessa "störningar". Och hur massmedia gottar sig i dom och buntar ihop alla som råkar ha fått en diagnos i "farliga mördar-facket". Se bara den där stackaren som hade ihjäl sina syskon och sin styvfar. Han hade visst asbergers syndrom. Detta blåser pressen upp. Även om det står med små, små bokstäver längst ner att det inte är så vanligt att folk med asbergers mördar. Men farliga är dom, allihop, jättefarliga!

Jag är nog rätt normalstörd. Men med en uppväxt som gett mig en ökad känslighet. Jag är inget stycke i en psykologibok, det är ingen. Jag är jag.

Jävlar, skulle inte sagt det där sista, nu har jag väl en narcissistisk peronlighetsstörning också!

Nä, nu får ni ursäkta mig, har lite avföring att leka med!

Lyckad nedfrysning av fru Biller Bredefeldt

Sitter och pöser med magen full av hamburgare, som den västvärldstant jag är. Vi åt en god middag inne i Nyköping med Lina, bäst att passa på innan hon åker hem. Idag är ännu en sån där dag när allt går seeeegt och jag inte är på topp. Deadlines har jag massor av men orken räcker inte så långt. Kan man inte få bli nedsövd ett tag och injecerad med massa stärkande medel, och sedan vakna upp som en ny människa, pigg och fräsch? Eller nedfryst kanske. "Lyckad nedfrysning av fru Biller Bredefeldt" vore ju en bra titel på en framtida självbiografisk serie. Under tiden man är sövd/fryst försvinner också alla ens problem. Ekonomin ordnar upp sig och man blir av med alla sina laster. Finns det nån sån klinik nånstans? I Schweitz kanske? Får kolla upp det. Vi hade ju tänkt åka till England på bröllopsresa, men jag tror bestämt att jag ska försöka övertala min man att ta en tur till fryshuset i Schweiz i stället. Vi kan ju ligga i samma frysbox, så blir det i alla fall lite romantiskt.

Om jag fick bestämma

Nu blev det natta, som rumpnissarna säger. Och här sitter jag klarvaken och jobbar. Får mig också lite ofrivillig pausgympa då och då, eftersom en stor harskrank terroriserar mig vid ritbordet. Jag tycker inte om spindlar med vingar. Ha! nu fick jag den. Ät insektsspray ditt äckel!
Måste vara jobbigt att var en sån där munk som inte får skada insekter. Har läst om dom, att de sopar undan småkryp framför sig för att inte trampa på dom. Då har det gått för långt tycker jag. Jag är djurvän, men det finns ett antal levande varelser som enligt mig inte har ett dyft existensberättigande, och de är extra talrika om sommaren. Nämligen:
maneter (vad fyller de för funktion? Vem äter dom? Hur kan de fortplanta sig utan hjärna??)
sniglar
harskrankar
pissmyror,
spindlar, särskilt såna med långa tunna ben
silverfiskar
tvestjärtar
myggor
maskar
och blodiglar

Det som jag däremot kan tillåta finnas med vissa restriktioner, trots att jag tycker de är rätt äckliga, är följande:
vandrande pinnar
humlor
getingar
bin
knott
och nyckelpigor

Jag skulle aldrig kunna bli en sån där munk. Men det skulle vara schysst att få prova på att vara Gud ett tag, och rensa upp i sommarens äckelfauna.

Vemodig

Jag kan inte skaka av mig den där känslan av vemod. Det grå vädret idag gjorde väl inte saken bättre. Känner mig sorgsen helt enkelt. Vill gifta mig igen och igen (fast bara med Kim förstås)! Nu är det vardag, och trist. Nä, trist är det väl egentligen inte; jag har mycket jobb att göra, roliga grejer. Och så har jag förstås min äkta make att pussa på när han kommer hem från jobbet. Han är världigt trevlig att pussa på, min man. Och så fick vi god choklad i bröllopspresent, som jag sitter här och kalasar på.
Nä, mig går det ingen nöd på.
Ännu har jag inte haft anledning att presentera mig med mitt nya efternamn. Känns lite konstigt, jag har ju alltid hetat bara Biller. När jag var yngre avskydde jag det och ville heta Pettersson eller nåt annat normalt. Men när jag började med serierna var mitt ovanliga efternamn bra att ha. Och nu gillar jag det. Även om variationerna är oändliga i hur man kan missuppfatta och felstava det. Jag har fått heta allt från "Billner", Piller", Billert", Billa"och Pilla" till "Bille" och "Billnert". Och nu lägger jag mig till med ännu ett lättmissuppfattat namn; Bredefeldt. Vi får se hur det går.

Nä, nu ska jag smaska i mig det sista av chokladen och se något intelligensbefriande, avkopplande på teve. Imorgon skulle det bli sol, och då tänker jag låta bli att vara vemodig. Det går åt så mycket choklad när man är det.

Sverige-Norge=1 poäng

Järntorget i Oxelösund; så hisnande vackert att alla turister tappar andan!


Vad tomt det känns nu, när bröllopet är över. Festlokalen är städad, presenterna öppnade och alla gäster hemresta. Lite som när man var liten, samma sorgklump i magen som när julen var överstökad. Med skillnaden att det här inte är något man gör en gång om året. Jag får helt enkelt suga på minneskararamellerna länge.

Jag har haft en väldigt mysig dag med min gamla gymnasiekompis Lina och hennes små döttrar. Vi har badat, ätit glass och varit somriga i största allmänhet. I vanlig ordning glömde jag smörja in ryggen och sitter därför nu med pulserande, öm och helt sönderbränd baksida. Men även det hör sommaren till.

Eftersom Lina är här och turistar fick jag passa på att vara hennes lokala guide. Hon har fått se skrothögen nere i hamnen, Järntorgets betong-chica skönhet, och SSAB i all sin härighet. Men framförallt det vackra i sommaroxelösund, med natur och hav. Det är faktiskt inte så dumt att bo här, och vi enades om att Sverige var att föredra framför Norge (där hon bor). Norge må ha massa oljepengar, men vi har laktosfri glass, så det så! Och eftersom hennes minsta inte tål mjölk, menade Lina att i hennes familj hade de mer nytta av glass än olja. Det var härligt att få vara med om minstingens första glassupplevelse nånsin. Under sina ett och ett halvt år här på jorden hade hon aldrig smakat något sådant. Hennes vokabulär är med ålderns rätt något begränsad, men smackandet och det saliga leendet på läpparna sa allt: "GOTT!".
Sverige-Norge=1 poäng.

Min krönika från härom veckan:

En man med ”mufstas”

Jag ska gifta mig i sommar. Det är ju inte klokt! Men ganska härligt. Eller jag, vi är ju två om det; Jag, och mannen jag är så hjärtans glad i att jag ibland vill krama honom lika hårt som Lenny gjorde med den stackars hundvalpen i Möss och människor.
Men låt oss hoppa tillbaka en sisådär 27 år i tiden, när jag var en liten skånetös och satt trånande framför teven. Jag var dödligt förälskad i SVTs fryntlige, mustaschprydde hallåa. Och jag sa lyckligt suckande till min mor att ”Naerr jao bleirr steorr ska jao gifta maj mae in gobbe mae mufstas (=mustasch).”
Ett antal år senare mötte jag min Kärlek. Han hade både ”mufstas” och skägg, men nån gubbe var han inte. Det blev ganska snart en flytt till Oxelösund, som tog emot mig med öppna armar. En ny förälskelse kan man säga, för här känner jag mig verkligen hemma. Jag tycker till och med att Järntorget är lite vackert. Fast bara lite. Och bara när jag tagit mig en Baileys. Och nu; förlovning och bröllop (med min kärlek alltså, inte med Järntorget, bara för att vara tydlig).
Det där att gifta sig visade sig snart vara ett megaprojekt. Det är tusen saker som ska fixas. Men nu är jag så redo som jag kan bli att stå brud. Klänningen är inhandlad, som jag kommer att kunna andas i om jag lever på äckliga dietshakes i två veckor. (Får nog prioritera bort andningen, för min blivande man lagar gudomlig mat. )Och skor och sjal och tiara och lösögonfransar. Känner mig lite som en transa, ovan som jag är, men det går nog över. Slog också på stort och inhandlade löshår, trots min fobi mot hår som suttit på andra människors huvud. Efter tre färgningar var det redan döda och spröda håret om möjligt ännu äckligare, men segern var min, och nu ser det burret äntligen nästan ut som mitt eget. Säkert någon stackars fattig kvinna i Bangladesh som blivit rakad i sömnen av sin onda bror, för att en bortskämd västvärldsmänniska som jag ska kunna snofsa till sig med det, och sen tycka att det är ofräscht till råga på allt. Nej, sådana tankar får jag låta bli, nu ska jag vara glad åt det stundande bröllopet istället. Glad över att det kommer så många härliga människor som vi tycker om, glad över vår enkla ”Ta med dig vad du vill äta och dricka-picknick, typ-fest”, oerhört nöjd över de spellistor med bra musik att dansa loss till jag skapat dagen till ära, och glad att det är sommar och att Oxelösund är som vackrast, till och med utan Baileys .
Men allra gladast är jag förstås för att jag ska få min man med mufstas.

Den bästa dagen

Hej mina vänner! Hoppas ni haft tålamod med mitt dåliga bloggande de senaste dagarna! Men oj, det har varit så fantastiskt! Har tyvärr inte så många bilder från den stora dagen att visa er än, med de kommer. Jag är världens lyckligaste, för jag har fått världens bäste man. Han är så söt att jag nästan vill äta upp honom. Oj, var ska jag börja?
Kyrkan var smockfull av folk och allt var så fint. Blev så glad att se mina fina, fina systrar där med familjer!! Svettig som en klimakteriekärring med smink rinnande nerför ansiktet, men glad ända in i själen blev jag Kims fru. Och jag kan lägga till ett tjusigt Bredefeldt efter Biller. Biller är det som gäller i jobbet dock. Sedan var det fest. Det åts, dracks, samtalades och underhölls och dansades. Sir Mixalots Baby got Back var en favorit som många ville höra fler gånger, ni vet den där "I LIKE BIG BUTTS and I can not lie". varvat med Evert Taube och valstakt för de mer mogna i sällskapet. Karaoken nyttjades inte så flitigt, men jag rev av två låtar.
Är fortfarande helt vimmelkantig. Så glad att mina fina vänner kom, för alla presenter, ja för en av de bästa dagarna i mitt liv.
Tack!!!