Haven icke bekymmer för morgondagen...

En annan snajsig bonad

Nämen Häj! En ny dag till ända, att blogga om. När jag gick första året på SerieSkolan i Malmö brukade jag vid avslutad skoldag högt deklamera för mina klasskompisar "Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig mer", den eller "Tänk uppå Dinom skapare i Dinom ungdom, ty de onda dagar komma och åren nalkas, då du varder sägandes, De behaga mig icke" Detta med gravallvar och vemod i rösten. Uppskattades dock inte av mina vänner. De tyckte det lät deprimerande. Men jag kunde inte låta bli.

Idag har mamma och jag varit på stan och jag har tyvärr förpestat luften med mitt dåliga humör (de där tre bokstäverna ni vet...). Vi tog en tur i Lidköping och en fika på ett väldigt grannt ställe som jag inte minns namnet på men som hade minigolf där varje bana stod för nåt typiskt västgötskt. Bland annat en med en enorm runsten i papier maché som man skulle slå bollen runt. Jag hatar minigolf, det är en av få saker i världen som jag verkligen hatar, det är ju ett starkt ord, icke att missbruka. Men minigolf hatar jag ända in i själen. Mest för att det är själsdödande tråkigt, och allra mest för att jag suger på eländet.
Framåt kvällningen blev jag snällare och försökte mildra mitt dåliga samvete för att jag förstört även hennes dag, i alla fall lite, genom att sätta mig ute hos henne i trädgården och pladdra om allt och ingenting. Efter ett tag såg mamma väldigt trött ut och jag beslöt att det mest humana var att gå in och låta henne vara ifred. Förlåt lilla mamma, det var mina hormoner!

Nu har jag äntligen kommit på en idé till krönikan. Den satt långt inne i sommarvärmen! Ska sätta igång att skriva på en gång.

Hur avslutar jag det här inlägget då? Jo, nu vet jag! Min kompis Greger har en underbart deprimerande bonad hemma. Och texten?
"Haven icke bekymmer för morgondagen
Ty var dag har nog av sin plåga"

Häpp!