Jättekonstigt

Married Woman Power, typ

Tänk att jag är gift! Det är ju jättekonstigt! Ja, väldigt trevligt alltså, det var inte så jag menade. Men konstigt, för det trodde jag aldrig. Det går inte att förneka det mer; jag ÄR vuxen nu. Innan jag träffade min Kim hade jag medvetet lagt allt vad karlar heter på hyllan, jag var en fara för mig själv resonerade jag, då jag totalt saknade omdöme och föll för det ena hjärtekrossande stolpskottet efter det andra. Minns inte exakt vem av mupparna som var droppen, kanske var det en viss man i koboltblåt (finns i serieform på min hemsida, men jag vågar inte skriva "mongot" här. Hoppsan), hursomhelst beslöt jag mig att ägna mig åt mina serier till 100%, och mina vänner såklart. Och det var fantastikt. Jag lärde mig tycka om mig själv, jag tecknade massa serier och slipade på mina skills som businesswoman. Visserligen tyckte mina vänner ibland att jag var tråkig, för jag hade inget behov av att gå ut på krogen mer, hade deadlines. De fick alltid höra "måste hem och jobba". På det här viset hann jag hitta i alla fall en liten del av mig själv och omdömet verkar ju också ha förbättrats avsevärt. Samtidigt är jag tacksam över alla de mustiga historier jag kunnat omvandla till serier, om diverse knepgökar. Hade mitt liv varit en räkmacka, skulle jag ju bara kunna teckna gulliga små berättelser om fluffiga kattungar och regnbågar. Nu kan jag i stället teckna om fluffiga kattungar som säger "rövsvett".
Och den där irriterande klyschan ÄR sann, när man slutar leta osv (borde vara "När man ger fan i karlar osv"), då kommer kärleken. I mitt fall tack vare att en viss serieintresserad präst mejlade mig en dag och skrev att han gillade M-t i koboltblått... och visade sig sedan vara sötast i världen. Nu är han min man.
Och nu vill jag bara njuta av mitt liv som gift, men ändå, fortfarande självständig, och härligt, lagom lycklig.