Ett kissnödigt inlägg

Denna bild har ingenting med textens innehåll att göra. Ville bara visa en av illustrationerna till Ersta som jag gjort idag.

Jobba jobba jo-obba! Uj, dä ä mycket jobb nu!! Hinner inte mycket annat, knappt träffa mina vänner. Men det är så här i perioder och det får jag vara tacksam för. Har ju världens bästa jobb, så jag klagar inte. Och nära och kära med tålamod för en upptagen arbetsmyra. Håller ni inte med om det där, att ens riktiga vänner har man kvar oavsett hur sällan man ses och man är dålig på att hålla kontakten? Den vänskapen försvinner inte. Det värsta som finns däremot är de "vänner" som var gång man ringer måste upplysa en, på ett bittert ankagande vis att man minsann aldrig hör av sig. Sånt blir jag putt på. För dessa surmänniskor har oftast inte själva bemödat sig att hålla kontakten. Själv är jag turligt nog (kanske just för att jag själv i perioder isolerar mig från omvärlden pga jobb) inte sån, utan tar det inte personligt om det dröjer mellan gångerna man hör av vissa vänner. Men tack vare mitt snajsiga headset kan jag numera tala i telefon och utföra vissa sysslor samtidigt, så på det viset blir det en del kompisprat trots stor arbetsbörda.

Sedan får man ju vara lite selektiv, vilka vänner man så att säga, tar med sig in på dass. Greger och jag har så långa samtal att jag sällan vill avbryta för att uträtta "ettan". Föjaktligen tar jag med telefonen när jag kissar. Hon gör detsamma. Det händer tillochmed att jag avklarar tvåan med henne i örat. Men hon hör verkligen till undantagsfallen när det gäller "tyngre arbeten". De allra flesta av mina närmsta vänner kissar jag bara med. Så om ni nån gång talar med mig i telefon och inte bara hör ett porlande utan ett plopp plopp också, ta detta som det yttersta vänskapsbeviset!

Nu finns det ju de som jag aldrig tar med in på dass förstås, även om jag tycker om dom. Det känns inte helt comme il faut att kissa med sin redaktör eller agent till exempel.

Och tro det eller ej, jag är inte en sån tjej som gillar att gå på toa med vännerna i "fysisk form" när man är ute på krogen. Har aldrig förstått vitsen att gå på dass ett helt tjejgäng och avhandla livets ups and downs. Jag älskar mina vänner men har ingen vidare lust att se deras buskar! Nej, på hemlighuset sitter jag ensam, eller i telefonsällskap, gör det jag ska och går ut, för det är så mycket lättere att ta tag i saker här i livet när man lättat på trycket och det inte stinker runt en.