Just nu är jag så trött att det har slagit över. Fattar ni? Jag är för trött för att sova! Får nog varva ner med lite smyckespyssel innan jag kryper till kojs.
Idag har jag jobbat lite för hårt, ändå är jag inte klar. Ghaaaaa! Såja, andas djupt!
Om jag hade kosing skulle jag unna mig en långhelg på spa efter den här jobbrushen. Men som det är får jag nog nöja mig med att fila fötterna och lägga nån hemmagjord gegga i ansiktet hemma i badrummet. Och det är väl inte fy skam det heller.
En sak jag saknar här i Oxelösund är ett fot-ätar-fiskställe. Ni vet ett sånt, där man sätter fötterna i en liten pool och så gnager de små fiskrackarna av varenda död hudcell man har på skånkarna. Har aldrig provat, men det låter ju riktigt coolt. Två flugor i en smäll också; mina fötter blir mjuka och fiskarna blir mätta och glada. För även om man betalar fotspecialisten (den i mänsklig form) för den mindre fräscha uppgiften att befria en från osexiga förhårdnader, så har jag ändå alltid lite dåligt samvete inför den stackaren. Visst, de har valt yrket själva. Men är det inte på gränsen till självskadebeteende att frivilligt karva liktornar från tantfötter?
Apropå tantfötter så minns jag särskilt en liten gumma från min tid i hemtjänsten som var alldeles extra omständig att duscha. Hon var sjukligt rädd om sina fötter nämligen. Då hon trots detta lyckats få ett (minimalt, not visible to the human eye) sår på ena tån, var det ett fasligt sjå att inför varje tanttvätt välja ut rätt fryspåse och (viktigast av allt) rätt gumminsnodd att försluta fotpåsen med. Hon skrek i högan sky om snodden satt för löst eller spände för mycket. När man sedan, en timme senare var klar, och dyngsvett på kuppen (att vädra är ju livsfarligt, skit samma att det är ca 35 grader inne), gällde det att torka varje fot med separata små handdukar. Denna tant hade också en massa andra hygienhyss för sig, men det är just fötterna jag minns mest. Det och den konstanta stressen att inte hinnai tid till nästa tantskrälle och gubbskrutt.
Alla hade de en underlig förkärlek till fryspåsar. Gärna bättre begagnade (gamla människor kan inte slänga. Någonting.) med gammalt flott från överblivna frikadeller eller annan pensionärsmat i. Varenda kökslåda var överfylld av dom. En påse till allt och var sak på sin plats. Problemet var bara att de flesta hade glömt just var allt fanns. Det var alltså ett evigt letande efter påsen med snoddar, piller, och den för viktiga papper (med frikadellfläckar på), för att inte tala om den obligatoriska: Påsen för påsar. För de blev ju så oroliga när de inte kunde hitta sina plastguldgruvor. Och jag ville ju att de skulle ha det bra.
Denna påsarnas sommar kommer jag evigt att minnas som en jäktandets, tålamodets, otillräcklighetens och tanttvättandets tid.
So many påsar, so little time.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar