Varför mår man alltid illa av prinsesstårta? Och varför glömmer man alltid att man mår illa av att äta det och kastar sig glupskt över en snorgrön tårtbit bara för att det är kalajs? Tänk om man kunde vara funtad så att man tyckte att rårivna morötter var det festligaste som fanns? Det är väl för att jag är en B-människa. Ingen arisk Spara med spänstiga flätor och äckligt välgödd spargris, nej en luggsliten Slösa. Fast då är jag hellre den sistnämnda. Kommer ihåg att jag alltid störde mig så förfärligt på den självgoda, duktiga Spara då man hungrigt kastade sig över serien i Lyckoslanten (ty detta utspelade sig i en tid då serier ansågs skadliga för små barnahjärnor och lyste med sin frånvaro i skolan). Hellre käften full av karameller och stripigt hår än att gå och vara äppelkindad och aldrig ha något kul (läs; pensionsspara). Nej, sparande har aldrig varit min melodi. Inte rårivna morötter heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar