Det blir nog till att slänga dojorna ändå

Det enda bra som år 1992 förde med sig.

People say she's crazy, she's got diamonds on the soles of her shoes. Nä, riktigt så var det inte idag, men nog fick jag underliga blickar för mina tjugo år gamla gymnastikskor. Jag hittade dom i mina gömmor, ett par Nike Air, som var hur coola som helst år 1992. Inte särskilt välanvända (jag har funnit motion att vara ett behagligt tidsfördriv först på 2000-talet). Men det har burit emot att slänga bort ett par dyrdojor. Alltnog. Idag tänkte jag, att vafan, om hipstersarna kan ha fula skor från nittiotalet, så kan väl jag. Kanske är de alldeles fantastiska att dansa zumba i. Det var de inte. Jag vickade hit och dit i mina Nike Air, med ömmande tår (har nog fått lite större fötter sedan 1992 ändå), med noll stötdämpning (all air hade nog gått ur skorna på tjugo år), farligt nära att vricka min både här och där. Till råga på allt tittade folk lite snett på mina gulnade skosnören. Det blir nog till att slänga dojorna ändå.
Om jag inte hittar en liten hipster att donera dom till.