Nattmösseprat

Åh vad det är skönt att vara hemma igen! Väldigt mysigt att träffa familjen, men jag har längtat efter min egen säng och min man att snarka bredvid. Tågresan gick ovanligt smidigt. Jag vaknade av att jag liksom "snarkgläfste till" skithögt men valde att fortsätta blunda för att slippa se om någon fnissade. It's not very ladylike, you know, det där med att snarka. När jag övernattar hos min väninna Greger brukar det inte bli så mycket sömn, då hon är väldigt känslig för ljud. Det innebär att hon måste väcka mig varje gång jag börjar snarka, annars kan inte hon sova. Jag hinner precis sjunka ner i behaglig djupsömn, så rycks jag upp med ett bedjande "Maaaalin, snäääälla, vänd på dig!!" Sedan när man väl är klarvaken frampå småtimmarna, efter alla tvångsuppvakningar, då snarkar Greger sin törnrosasömn, omöjlig att väcka. Men jag låter henne sussa, har inte hjärta till annat. Då kan man ju pika henne desto mer när hon vaknar.

Jag tycker annars det är mysigt och intressant att vara i samma rum som en sovande människa. I sömnen gör de sånt som de inte gör i vaket tillstånd, annat än i smyg; fiser och krafsar sig i skrevet medans de smaskar belåtet och bökar huvudet skönare tillrätta i kudden.

Loftsängen ovanför mitt arbetsbord bjuder ofta på nattliga överraskningar, ja, det vill säga, från mannen som ligger och sover i den. Min käre make pratar mycket i sömnen. Ibland kan man inte höra vad han säger, men rösten är alltid väldigt kraftfull och myndig. Somliga nätter talar han dock riktigt tydligt. Jag blev osäker på om det var mig han tilltalade då jag från sängen ovanför hörde "TVÅ BILAR TILL ODENPLAN!" Han fick nog sina bilar, för sedan höjde jag nöjda snarkningar igen.
Enda gången jag fått höra att jag pratat "i sömnen" var när jag morfinrusig och glad efter en operation sluddrade till mamma: "Kamelerna schka schtå DÄR!" Jag är ingen intelllektuell morfinist. Tror knappast att man hörde Sherlock Holmes prata om kameler när han var på snajset, möjligtvis om hundar, ja Baskervilles då alltså.

Dessa laster

Jag skickar Ronald Reagan till alla mina vänner till jul, jag. Han luktar mer illa än cigaretter, död som han är efter all rökning.



Goddagens! Då var man i Öxnered igen i väntan på tågbyte. Mina känslor för Öxnered är väldigt svala, för att uttrycka det milt. Här har jag spenderat otaliga regniga höstkvällar i väntan på tåget vidare till Uddevalla under tonåren. Min pappa bodde nämligen där ett tag och det är ett skilsmässobarns plikt att spendera helgerna hos sin far fast hon hellre vill vara hemma och se på Psycho och fisa med sin bäste vän. Ja ja, nog om min eländiga uppväxt.

Jag har haft en fantastisk helg hos min storasyster i Fredrikstad. Vi har inte setts på länge, så vi hade mycket att prata om. Det gjorde han i alla fall bra, farsgubben; två underbara döttrar och en ganska halvskaplig satte han till världen (jag är ju i Sverige nu så jag måste vara lite jante). 

Vi var på kräftskiva igår, riktigt trevligt. Jag fastnade med en pratglad man, som ägnade närmare en timme åt att få mig och sluta röka, och börja snusa istället. Han ville inte riktigt lyssna på mitt argument att det är bättre att jag slutar röka och INTE börjar snusa, människor som druckit några nubbar vill sällan lyssna på argument. Försökte sända SOS-signal till min syster genom blinkningar, men hon tycktes inte uppfatta min desperation. Inget kan få en så omotiverad att sluta röka som när någon försöker övertala en till det. Sedan började han prata religion och Guds tveksamma existens. Vid det laget var jag rejält kissnödig, och kunde ursäkta mig genom att smita på dass. En liten blåsa är en välsignelse ibland, för då höll han just på att avhandla livskriser och livets mening när man inte har någon tro, och sådant är lite hårdsmält när man just har ätit ett ton kräftor och sjungit tramsiga snapsvisor som punschglada studenter i Lund hittat på. 

Nu ska jag strax sätta mig i den syrefattiga väntstugan utan kiosk, och skissa en stund, men först ska jag röka en svindyr norsk cigarett, man måste ju lyxa till sina farliga laster ibland. 

Skulptur med fis på tvären

Rädda mig!

Det är något med barns skrik som kan få den bäste att tappa fattningen. Dagens barn har en helt annan röststyrka än när jag var liten. Då skrek vi när vi var arga. Punkt. Idag vrålar ungarna när de pratar, när de är glada, när de ser på teve, säkert vrålar de tillochmed i sömnen. Säkert är det inte föräldrarnas, utan Nickelodeons psykosframkallande barnprograms fel. Dessa vansinniga, trumhinnespräckande falsettvrål är vad som plågar mig nu, där jag sitter instängd i en tågkupé med alla skärseldens barn. Jag vill uuuuuuuuut! Ta mig ut härifrån. Snälla bloggläsare, finns det någon som kan komma till undsättning och rädda en dam i nöd? Nu på en gång! Jag är precis vid norska gränsen. Kom fort!!!

Äckelpäckel

Inte mat

Idag har jag åkt tåg igen. Det gick ganska bra, om man bortser från det faktum att jag satt alltför nära cafét i en väldigt varm tågkupé, alltså köade alla tågets varma gubbar kloss inpå mig, och för att inte dratta på ändan i kurvorna, höll de sig i bagagehyllan ovanför. Vet ni hur en varm gubbes armhåla luktar? Jag kan inte beskriva det i ord. Många gubbar var det som var fikasugna. Jag åt min baguette i en dimma av stank, försökte andas genom munnen men det var svårt då den var full av mat. Funderade ett tag på att ta upp min deo ur väskan och tvångsrolla alla armhålor ovanför mitt huvud, men ville inte äckla ner den, det är en sån där dyr, ekologisk-rättvisemärkt-parfymfri-naturliga ingredienser-jag är väldigt miljömedveten och bildad människa som tror hon kan rädda världen genom att köpa en deodorant-deodorant nämligen, och en sån vill man inte förstöra med gubbsvett, då är den inte miljövänlig mer. 

Och nu sitter jag med min fina lillsyrra och hennes familj (vi är en invecklad skara, med halvsyskon och plastmammor hit och dit). Syrran introducerade mig för det vidrigaste jag sett i mitt 31-åriga liv. Tydligen filmsnutten alla pratar om. Jag tänker inte säga vad den heter, för då kanske ni googlar på den och jag vill inte utsätta er för det. Flickor ska inte äta bajs. Det lärde mig min mor tidigt. 

Så, nu har jag äcklat er tillräckligt. Ledsen för det! Lovar bättring inför morgondagen.

Om jag inte utsätts för nya gubbarmhålor på tåget till storasyrran i Norge, det vill säga.

Life's too short

Nu är det kväll igen. Vart tar dagarna vägen? Tant Malin skakar uppgivet på huvudet nu, måste jag upplysa er om, då ni inte kan se det.

Jag är mindre arg idag. Mer ledsen över påhoppet, men orkar inte vara det heller mer. Life's too short to deal with morons.
Han är inte värd att ödsla energi på. Och jag tänker inte sänka mig till hans nivå och vara elak tillbaka. Slängde dock iväg ett trevligt, välformulerat mejl till honom, där jag inledde med att han säkert var en hedersknyffel på många sätt, men att han han gjort något riktigt dumt nu. Det där med hedersknyffel skrev jag mest för att vara snäll, egentligen tror jag inte alls att Mats G är en hedersknyffel, jag tror att han är en slabbedask till karl (uttryck i fantastiska filmen Raggare från 1959, sagt av en bitter, sliten kvinna till sin ölande man). Ja just det, skulle ju släppa hela den här historien.

Så, nu är den släppt.

Ah! Det var skönt. Nu ska jag strax skissa i expressfart. Måste öka på min backlog strippar (för er som inte är serienördar som jag= producera en rejäl mängd strippar, så att det alltid finns ett lager i reserv om något oförutsett skulle hända. Annars står tidningarna där utan serie och då blir de sura).

Ajvides nya är riktigt bra tycker jag. Perfekt att lyssna på när man ritar. Hoppas han kommer till Bokmässan i år. Jag ska vara där alla dagarna (och hålla två seminarier, herrejävlar, jag kan inte vara klok!). I så fall ska jag säga till honom att han är bra. Det sa jag till Eric Ericsson en gång, geniet som skrivit Brev till samhället och Brev till utlandet. Och han blev så glad att jag fick massa fina vykort och en bok. Man tror ju lätt att folk som är bra får höra det titt som tätt, men jag tror inte det är så, i alla fall inte i det här landet. "Det vet han väl ändå" kanske folk tänker. Nä, man ska säga bra saker till bra människor.

Men när det gäller slabbedaskar till karlar är det lika bra att hålla käften.

Oscar Wilde sa aldrig "typ"

Hej på er! Jag har just lagat mig en kopp varm choklad för att lugna mina uppretade nerver med. Men nu känns det mycket bättre. Jag tycker inte att Gellerfelt är snäll, och man SKA vara snäll, så det så. Tråkig publicitet att Svenska Dagbladets läsare nu får en bild av mig som "Den där vidriga serietecknaren som driver med stackars barns kromosomöverskott" när det ju inte stämmer. Ja, jag har ju skojat till det lite dumt ibland, så att folk tagit illa vid sig, men jag är SNÄLL, jag lovar. Nä, jag ska inte snöa in på det där med att det är synd om mig som inte får skoja om vad jag vill. Istället tänker jag citera hedersknyffeln Oscar Wilde:

"The only thing worse than being talked about is not being talked about."

Det finns ingen dålig publicitet, typ.

Fast Oscar Wilde skulle aldrig säga "typ"