Nattmösseprat

Åh vad det är skönt att vara hemma igen! Väldigt mysigt att träffa familjen, men jag har längtat efter min egen säng och min man att snarka bredvid. Tågresan gick ovanligt smidigt. Jag vaknade av att jag liksom "snarkgläfste till" skithögt men valde att fortsätta blunda för att slippa se om någon fnissade. It's not very ladylike, you know, det där med att snarka. När jag övernattar hos min väninna Greger brukar det inte bli så mycket sömn, då hon är väldigt känslig för ljud. Det innebär att hon måste väcka mig varje gång jag börjar snarka, annars kan inte hon sova. Jag hinner precis sjunka ner i behaglig djupsömn, så rycks jag upp med ett bedjande "Maaaalin, snäääälla, vänd på dig!!" Sedan när man väl är klarvaken frampå småtimmarna, efter alla tvångsuppvakningar, då snarkar Greger sin törnrosasömn, omöjlig att väcka. Men jag låter henne sussa, har inte hjärta till annat. Då kan man ju pika henne desto mer när hon vaknar.

Jag tycker annars det är mysigt och intressant att vara i samma rum som en sovande människa. I sömnen gör de sånt som de inte gör i vaket tillstånd, annat än i smyg; fiser och krafsar sig i skrevet medans de smaskar belåtet och bökar huvudet skönare tillrätta i kudden.

Loftsängen ovanför mitt arbetsbord bjuder ofta på nattliga överraskningar, ja, det vill säga, från mannen som ligger och sover i den. Min käre make pratar mycket i sömnen. Ibland kan man inte höra vad han säger, men rösten är alltid väldigt kraftfull och myndig. Somliga nätter talar han dock riktigt tydligt. Jag blev osäker på om det var mig han tilltalade då jag från sängen ovanför hörde "TVÅ BILAR TILL ODENPLAN!" Han fick nog sina bilar, för sedan höjde jag nöjda snarkningar igen.
Enda gången jag fått höra att jag pratat "i sömnen" var när jag morfinrusig och glad efter en operation sluddrade till mamma: "Kamelerna schka schtå DÄR!" Jag är ingen intelllektuell morfinist. Tror knappast att man hörde Sherlock Holmes prata om kameler när han var på snajset, möjligtvis om hundar, ja Baskervilles då alltså.