Hej alla glada! Jag är riktigt uschlig idag! Förkyld och vesen. Vaknade flera gånger av att jag drömde att jag höll på att kvävas, bara för att jag var så täppt i näsan. Men man känner sig genast mindre vesen när ens käre kommer hem med kärnfria vindruvor och ger en en puss, och säger att det är synd om hans älskling.
Jobba måste jag, hur sjuk jag än är. Det går dock lite trögare med huvudet bultande av snor. Ska strax slänga mig i soffan och vila mig lite (läs: snarka mot min käres mage och sluddra "jag vilar bara ögonen" de gånger han fnissande ruskar på mig. Men nu hör jag att han tittar på Finnkampen, så det får vänta lite. Sport har en tendens att få mig vilja krypa ur mitt skinn och sväva bort i dagdrömmar om något vackrare och mer meningsfullt. Kan ha att göra med att jag blev kickad ur fotbollslaget när jag var fjorton. Jag var för dålig sa de, och det hade de sagt ett tag. Inte konstigt att jag tyckte det var trist med fotboll och dagdrömde mig till både självmål och felpassningar (dödssynder för sportmänniskor). Så vad kom först, hönan eller ägget, typ. Minns vagt att jag kanske tyckte det var rätt kul att jaga bollar innan de började säga att jag sög som högerback. Efter det har jag aldrig motionerat i grupp, annat än i trånga sötsvettiga gymsalar med en ärtig aerobicsledare i tights. Inte ens det var jag bra på; för många underliga, onaturliga stegkombinationer att snubbla fel i, så att tightsmänniskan tvingade mig att stå längst fram för att se henne bättre, med följden att alla andra såg MIG bättre, och det blev ännu mer feltramp.
Nä, tacka vet jag stavgång på egen hand, då kan jag dagdrömma hur mycket jag vill och slipper både tävlan och tightsmänniskor. Och ingen kan kicka mig från stavgången!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar