Äckelpäckel

Inte mat

Idag har jag åkt tåg igen. Det gick ganska bra, om man bortser från det faktum att jag satt alltför nära cafét i en väldigt varm tågkupé, alltså köade alla tågets varma gubbar kloss inpå mig, och för att inte dratta på ändan i kurvorna, höll de sig i bagagehyllan ovanför. Vet ni hur en varm gubbes armhåla luktar? Jag kan inte beskriva det i ord. Många gubbar var det som var fikasugna. Jag åt min baguette i en dimma av stank, försökte andas genom munnen men det var svårt då den var full av mat. Funderade ett tag på att ta upp min deo ur väskan och tvångsrolla alla armhålor ovanför mitt huvud, men ville inte äckla ner den, det är en sån där dyr, ekologisk-rättvisemärkt-parfymfri-naturliga ingredienser-jag är väldigt miljömedveten och bildad människa som tror hon kan rädda världen genom att köpa en deodorant-deodorant nämligen, och en sån vill man inte förstöra med gubbsvett, då är den inte miljövänlig mer. 

Och nu sitter jag med min fina lillsyrra och hennes familj (vi är en invecklad skara, med halvsyskon och plastmammor hit och dit). Syrran introducerade mig för det vidrigaste jag sett i mitt 31-åriga liv. Tydligen filmsnutten alla pratar om. Jag tänker inte säga vad den heter, för då kanske ni googlar på den och jag vill inte utsätta er för det. Flickor ska inte äta bajs. Det lärde mig min mor tidigt. 

Så, nu har jag äcklat er tillräckligt. Ledsen för det! Lovar bättring inför morgondagen.

Om jag inte utsätts för nya gubbarmhålor på tåget till storasyrran i Norge, det vill säga.