I Malmö igen

Jahapp, då var man i Malmö igen. Åkte ner för Seriemässan, och även om det inte direkt var någon folkstorm, så var det trevligt att träffa vänner och kollegor. Man gör ju det så sällan när man sitter i sin lilla tecknarlya hela dagarna, långt från storstäderna och alla tecknarkollektiv.
Det är alltid lite underligt att komma tillbaka hit. Tänk, här har man bott i nio år, ändå känns det inte som hemma, och jag har ingen längtan tillbaka. Saknar bara mina vänner. Skräpet och råheten i luften här kan jag gott vara utan. Folk är lite snällare i Sörmland tycker jag. Nä, nu längtar jag hem till mitt ritbord och min sambo. Och mina gåstavar.

Hu! Vad läskigt!

Var på sånglektion innan, i ett församlingshem i Nyköping. Där hängde den här bistre mannen och glodde. Något av det läskigaste jag sett på länge!
Jag älskar läskiga saker. Har alltid varit intresserad av det övernaturliga, och är öppen för det mesta. Tyvärr görs det allt för få bra spökfilmer. Förstår inte varför det ska vara så svårt att vara nyskapande inom den genren?
Favoriten är annars the Others. Höll på att skita ner mig när jag såg den . Särskilt när den blinda tanten öppnade garderobsdörren där på slutet. Fy fan vad bra!
Men det verkar vara vanskligt för filmskaparna att komma på nya spökisar. De tar bara de gamla beprövade läskigheterna och slänger ihop till en tråkig sörja av taffliga skrämseleffekter; små spökbarn, gamla otäcka hus, skuggor, speglar mm.
Min dröm är att de ska filmatisera Hanteringen av odöda, med jättebudget! Oj oj, då skulle jag bli lycklig. För er som inte läst Ajvides bok, handlar den om när de döda vaknar och gör allt för att komma "heeeeem"....
Synd att det är så dyrt och krångligt att göra film, annars hade jag spelat in en riktigt bra spökis själv. En där gamla präster kommer tillbaka från de döda kanske? Jag tror jag har hittat min huvudperson redan...

En glad motionär

Idag känns det lite bättre med oron tycker jag. Jag är ändå rätt glad att jag skrev inlägget igår, för jag vill att min blogg ska innehålla både högt och lågt, och om jag låtsades vara skojfrisk hela tiden skulle det bli krystat. Men, som sagt, idag är det mindre oroligt. Sitter och varvar skissande med färgläggning, och lyssnar på Mästerdetektiven Blomkvist.

Är mycket stolt att jag gått ut och stavat inte mindre än fem gånger (!). Och tyckte det var skönt till råga på allt. Undrens tid är ej förbi! Det fanns en tid då jag tvångsjoggade tre gånger i veckan, och sedan dess har motion inte direkt varit förknippat med glädje för mig. Har ni någonsin sett en spingande männsika med fridfulla, lyckliga anletsdrag? Nej just det!
Med fasa minns jag barndomens alla gympalektioner. Hur man sprang runt i snårskogen och orienterade med andan i halsen. Eller hade sån där cirkelträning (Kanske var det därifrån Dante hämtade inspiration till den gudomliga komedin? Säkert höll han också på att svimma vid hopprepsstationen i sin barndom). Lukten av barnasvett och skitigt gympasalsgolv, ljudet av lärarens visselpipa. Och alla dessa jävla lag som skulle väljas. Först på högstadiet började jag finna gympan acceptabel. Då hade vi nämligen en gympalärare som tyckte så synd om mig att jag fick gå ut med hans boxer under lektionerna i stället. Det lönar sig att ha en släng av psykiska problem som inte de vuxna vet hur de ska bete sig runt i ungdomen minsann!

Men stavgång gillar jag. I morgon blir det en ny runda. Om jag inte hittar någon stackars boxer att gå ut med.

Det värmde

Tack snälla ni för era fina, peppande kommentarer! Det värmde verkligen.
Nej, jag ritar på!

Lite oro på kvällskvisten

Tänk vad tiden går!
Kan inte fatta att det var en månad sedan jag senast var tvungen att hejda impulsen att spola ner mina räkningar i toaletten.
Det är nästan så att jag vill säga att det var bättre förr. Jag minns de månader för inte alltför många år sedan då jag kunde komma undan med 5-6 tusen i räkningar varje månad. Nu är det det dubbla. Minst! Kan någon förklara för mig, för jag fattar verkligen inte hur det gått till?

Idag kom den där oron för ekonomin smygande igen, det var ett tag sedan sist. Har man lätt för att oroa sig så har man. Fick höra att en tidning av oklara orsaker eventuellt ska plocka bort min serie vid årskiftet. Blev såklart skitledsen för det, frustrerad och arg (mest på mig själv av någon underlig anledning, tror jag har tagit det där med att alla har ansvar för sina egna liv ett steg för långt och anklagar mig själv för de mest underliga saker...). I mina katastroftankar är jag inom kort tillbaka där jag började en gång, utan trygg inkomst, hankande mig fram med konstiga telefonjobb. Ghaa!
Varför kan inte världen bara vara trygg och snäll? Och alla tidningar (och framförallt läsarna) älska mina serier? Förstår de inte att jag brinner för det här och inte kan tänka mig att göra något annat?
Men jag antar att även jag måste få smaka på lite ekonomisk kris, det vore ju orättvist annars.
Jag tar tillbaka det där med att det var bättre förr! Det är bättre nu, när jag kan leva på min passion. Hoppas innerligt att det blir bättre i framtiden med. Ännu bättre.

Tråkiga saker

Åh vad jag skulle vilja ha en liten männsika som gjorde tråkiga saker åt mig! En som rensade mina inscannade serier från "skröfs" (SSAB släpper ut ett tunt koldamm som lägger sig över alla ytor och resulterar i tusentals små grå duttar på mina bilder), gick igenom mina färgläggningar, skötte det administrativa, betalade min skatt, klistrade in årets alla kvitton i pärmen, planerade min kalender, fixade med min hemsida och skalade färska räkor åt mig osv. Egentligen skulle jag vilja lägga till städning på listan också, men det står jag inte riktigt för, så jag låter bli. Piga kan jag vara själv (har ju varit au pair i min ungdom, så jag vet hur det känns att slava för någon annan). Nej, min lilla människa skulle, tyst och snäll, få sitta på sin lilla rumpa och vara min sekreterare hela dagarna. Så länge är fantasin behaglig.
Men sedan börjar jag tänka på hur illa den lilla människan kanske skulle tycka om mig, stor och lat som jag skulle vara. Han/hon (jag tänker mig den lite könlös) hade kanske börjat sabotera mina serier genom att i hemlighet rita dit små hakkors och bajskorvar och skriva överdivet privata ljug-mejl till folk jag vill verka proffsig inför, utan att jag visste om det, med "puss" och "kram", "tänker på dig när jag är naken", och sånt i.
Och jag som är så snäll och konflikträdd, skulle aldrig våga avskeda den lilla människan. Nej, det skulle bli så att den växte sig allt fetare och högre, tills den var större än jag, och hade mig helt i sin makt. Det skulle sluta med att jag var den lilla människan, som bara fick göra det tråkiga jobbet, medan den stora tecknade serier och hade kul. Säkert skulle den tvinga mig att ordna töntiga tema-företagsfester för oss båda (sådant slipper man ju annars när man har enskild firma, det och pinsam tystnad i under kafferasterna), där den kopierade sin rumpa i min multimaskin så det blev skinkmärken som aldrig gick bort, blev alldeles för full och spillde ner mina original osv. Kanske den till och med skulle hämnd-hångla upp min sambo. NEEEEJ!!!
Då gör jag hellre de tråkiga grejerna själv. Det är lugnast så.

Snorfunderingar igen

Min mamma och jag kom att prata om snorkråkor i biblioteksböcker (vi har ofta sådana djupa mor-och dottersnack, mamma och jag).
Hon berättade att hon inte längre kan läsa något av Kerstin Ekman, då hon i den senaste boken hon lånade fann inte mindre än TVÅ snorkråkor, varav en med ett näshår i.
Efter dessa upptäckter skrev hon en lapp och lade i boken, där hon varnade framtida läsare för "bokmärkena" på sidan 39 och 86.
Det tyckte jag var fint gjort av min mamma!
Vidare diskuterade vi varför man sätter snorkråkor i biblioteksböcker. Man skulle väl inte göra det i sina egna? Nej, vår teori är att fenomenet är någon sorts primitiv maktgrej, lite blottarvarning, fast fegare; "Ha ha, jag är en vuxen man, men se här, nu sätter jag en snorkråka i biblioteksboken så du måste se den, men du kan aldrig bevisa att det är mitt snor!"
Eller så är det behändigt, man petar sig i näsan, får ut något, och bokens papper är närmast till hands. Kanske är det ett sätt att försöka censurera texten, genom att klistra ihop sidor man anser vara skadliga för andra att läsa? Då är det ju en vänlig handling.
Det närmaste jag kommit det är när jag just haft näsblod och nös i en bok jag lånat av min kompis Anders. Det var inte meningen, och jag kände mig dum när jag lämnade tillbaka den och var tvungen att förklara varför sidan 84 i Toni Morrisons Älskade var helt nedsprutad.
Nej, jag känner nästan att jag måste prova det där med att peta snor i biblioteksböcker med flit, så jag vet vad jag pratar om. Lovar att återkomma om vilken känsla det gav!