Snorfunderingar igen

Min mamma och jag kom att prata om snorkråkor i biblioteksböcker (vi har ofta sådana djupa mor-och dottersnack, mamma och jag).
Hon berättade att hon inte längre kan läsa något av Kerstin Ekman, då hon i den senaste boken hon lånade fann inte mindre än TVÅ snorkråkor, varav en med ett näshår i.
Efter dessa upptäckter skrev hon en lapp och lade i boken, där hon varnade framtida läsare för "bokmärkena" på sidan 39 och 86.
Det tyckte jag var fint gjort av min mamma!
Vidare diskuterade vi varför man sätter snorkråkor i biblioteksböcker. Man skulle väl inte göra det i sina egna? Nej, vår teori är att fenomenet är någon sorts primitiv maktgrej, lite blottarvarning, fast fegare; "Ha ha, jag är en vuxen man, men se här, nu sätter jag en snorkråka i biblioteksboken så du måste se den, men du kan aldrig bevisa att det är mitt snor!"
Eller så är det behändigt, man petar sig i näsan, får ut något, och bokens papper är närmast till hands. Kanske är det ett sätt att försöka censurera texten, genom att klistra ihop sidor man anser vara skadliga för andra att läsa? Då är det ju en vänlig handling.
Det närmaste jag kommit det är när jag just haft näsblod och nös i en bok jag lånat av min kompis Anders. Det var inte meningen, och jag kände mig dum när jag lämnade tillbaka den och var tvungen att förklara varför sidan 84 i Toni Morrisons Älskade var helt nedsprutad.
Nej, jag känner nästan att jag måste prova det där med att peta snor i biblioteksböcker med flit, så jag vet vad jag pratar om. Lovar att återkomma om vilken känsla det gav!