Det är mycket med det jordiska

Idag är det svartvitt som gäller. Det vill säga jag fixar en massa strippar till gråskala. Min serie ska nämligen komma med i Finlands största dagstidning!!! Hurra hurra hurra! Och jippi.
De trycker inte färgserier.
Som jag kämpat för att ta mig in i dagspressen. Det innebär en del extrajobb, men det är bara kul, och översättningarna sköts av tidningen, så det behöver jag inte pula med. Tur att man har bunkrat upp med bra ljudböcker!
Nu är nästa mål att få in Biller i en stor svensk dagstidning, så att serien blir mer känd, vilket i sin tur ökar på bokförsäljningen (det är mycket med det jordiska).

Apropå "känd", det är ett sånt där ord jag inte riktigt kan stå för att jag vill vara. ERkänd mycket hellre, och då handlar det givetvis om att man vill att ens serier ska bli lästa och älskade, inte att man vill vara med i en dokusåpa och visa rumpan och kräkas. Nej, jag vill få det där genombrottet nu. Det där alla frågar mig varför jag inte har fått, och somliga menar att jag redan har uppnått. Jag tror vi är många serietecknare som känner igen oss i det där! Hur ofta får man inte frågan "Vad jobbar du med?" och när man säger "serier" och sitt namn ser de ut som frågetecken. På sin höjd kan de artigt fråga om man ritar sina egna pratbubblor, eller varför Kalle Anka gjorde på ett visst sätt i nåt album man aldrig har hört talas om. Nej, nu är jag dum. Det är inte så lätt att fatta vad folk jobbar med, även såna som inte strävar efter berömmelse. Hur många gånger har man inte själv i minglandets vånda ställt den frågan till en främling, och inte fattat ett dyft av svaret, typ "Jag är samordnare med inrikting på projektanalys inom automationsindustrin". Då tar man en klunk ur sitt glas och låtsas att man fattar. Sedan tänker man i sitt stilla sinne "Det där ska jag göra en serie av".