Det fick bli en bild på en klippdass; rund, go och snäll och så har den massor av fotsvett, precis som jag.
Åh vad jag är trött på att må piss! Det där jäkla Levaxinet funkade ju inte. Fick värsta konstiga reaktionen, med hjärtklappning och skit. Alltså; tillbaka till ruta ett igen. Jag vill orka jobba, vara kreativ och på topp, om inte jämt, så i alla fall mer än såhär.
Nu var jag där igen och tjatar om mina kärringkrämpor. Näe! Det här ska bannemej bli ett inlägg där jag får ryta ut all min frustration över vården! Herregud, det är ju inget att skämmas för att man är sjuk!
Det är dags att doktorerna tar dessa "kärringkrämpor" på allvar! De borde förstå att det kan vara svårt att ta till magstödet och ryta till när man är riktigt sänkt fysikt och mentalt. Och har man, Gud förbjude (som jag), varit sk utbränd och i kontakt med psykiatrin någon gång i sitt liv, är det kört. Då avskriver de en som hysterisk på en gång, oavsett hur påläst och förberedd man är inför läkarbesöket. Huvudet på sned, och ett överseende leende: "Har du inte bara stressat lite för mycket? Jag tycker du borde gå ner i vikt och prata med en psykolog." Just den kommentaren fick jag faktiskt på Kvinnokliniken härom veckan. Man upphör aldrig förvånas. Det spelar ingen roll vilket problem man söker för; acne, urinvägsinfektion, huvudvärk eller en bruten tå, ALLT beror på att man är tjock! Men herregud, jag VET att jag är överviktig. Jag har varit det i stort sett hela mitt liv, jag är inte dum i huvudet. Det är klart att det mest hälsosamma är att ha en normal vikt, men jag har jobbat jättemycket för att tycka om min kropp precis som den är. Det har tagit mig många år. Att ge den näring och vara snäll mot den, inklusive celluliterna, röra på den ibland etc.
Tack vare det har jag lärt känna min lekamen, och jag vet att något är fel i den. Inte i mitt fett, och inte i mitt huvud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar