Minnen från en pubertet

Ur serien Jordan är bög

Jag sitter här och blickar tillbaka. Minns en tid för längesedan, då mina bröst var små, men min spretiga snedlugg desto pampigare; 1991.
Jag var tolv år och dödligt förälskad i Jordan Knight, den snyggaste killen i New Kids on the Block. Han med den fluffiga frillan, synthflätan och sammetslena blicken. Min kompis Kristina
( a.k.a Mount Everest, efter hennes rekordhöga lugg) gillade Donny, coolaste killen i bandet (som längre fram gjorde en lysande rollprestation i Sjätte sinnet, där han stod och skakade i kalsingar och sköt Bruce Willis i magen eftersom han sett spöken och blivit knasig).
Övriga medlemmmar var Joe (den gullige), Jon (den blyge) och Danny (men honom var det ingen som gillade för han såg ut som en apa).
Mitt flickrum var tapetserat med posters och bilder på killarna. De var en del av min tolvåriga identitet, en del av mig, och jag lyssnade på deras "musik" tills öronen blödde. Drömde våta flickdrömmar om den dag Jordan skulle välja mig framför miljontals andra brudar, ta mig i sin famn och göra mig till kvinna (Ja, jag vet, äckelfaktorn blev rätt hög där, men vad fan, jag hade ju fått mens!).
Och när jag stod i Globen och vrålade ikapp med 14000 andra fjortisar, kände jag att bättre än såhär blir aldrig livet (ja, förutom det framtida samlaget med Jordan då). Jag var poppis, hade cool permanent och fräsiga kläder. Och så hade jag hårdbantat mig smal. Kunde man vara annat än lycklig?
Men så kom en dag när det plötsligt inte var ok att lyssna på New Kids mer. Förresten hade jag blivit knubbig och knepig igen, så mina tuffa kompisar dumpade mig. Jag minns det konstiga tomheten efter att jag rivit ner alla posters. Vem var jag nu?

Kort därefter upptäckte jag the Beatles, och livet blev meningsfullt igen. Med fyra kompisar från Liverpool kan man ju inte vara ensam!
Idag kan jag lyssna på New Kids i ipoden, och höra att de faktiskt lät skit. Och jag drömmer inte om att ligga med Jordan (han har förresten blivit rätt plöffsig han också). Ändå kan jag bli lite nostalgisk när jag tänker på den där känslan av att vara tolv. För ingen har kallat mig cool sedan 1991.

Men jag har större bröst och bättre musiksmak nu! Ha!