Idag känns det lite bättre med oron tycker jag. Jag är ändå rätt glad att jag skrev inlägget igår, för jag vill att min blogg ska innehålla både högt och lågt, och om jag låtsades vara skojfrisk hela tiden skulle det bli krystat. Men, som sagt, idag är det mindre oroligt. Sitter och varvar skissande med färgläggning, och lyssnar på Mästerdetektiven Blomkvist.
Är mycket stolt att jag gått ut och stavat inte mindre än fem gånger (!). Och tyckte det var skönt till råga på allt. Undrens tid är ej förbi! Det fanns en tid då jag tvångsjoggade tre gånger i veckan, och sedan dess har motion inte direkt varit förknippat med glädje för mig. Har ni någonsin sett en spingande männsika med fridfulla, lyckliga anletsdrag? Nej just det!
Med fasa minns jag barndomens alla gympalektioner. Hur man sprang runt i snårskogen och orienterade med andan i halsen. Eller hade sån där cirkelträning (Kanske var det därifrån Dante hämtade inspiration till den gudomliga komedin? Säkert höll han också på att svimma vid hopprepsstationen i sin barndom). Lukten av barnasvett och skitigt gympasalsgolv, ljudet av lärarens visselpipa. Och alla dessa jävla lag som skulle väljas. Först på högstadiet började jag finna gympan acceptabel. Då hade vi nämligen en gympalärare som tyckte så synd om mig att jag fick gå ut med hans boxer under lektionerna i stället. Det lönar sig att ha en släng av psykiska problem som inte de vuxna vet hur de ska bete sig runt i ungdomen minsann!
Men stavgång gillar jag. I morgon blir det en ny runda. Om jag inte hittar någon stackars boxer att gå ut med.
2 kommentarer:
Vad skönt att det känns bättre. Du ska se att det ordnar sig. Annars får du leta upp någon som uppskattar dig bättre. Det är kanske dags att byta serien i Metro snart... Kram till dig från mig! / Annika
Hihi! Känner igen mig. Både med den hemska gympan och att faktiskt gilla stavgång. :-)
Skicka en kommentar