Jag vill ha finnar!

Så här kommer omslaget till finska versionen av LyckoBiller se ut. Jag tyckte det blev riktigt fint, särskilt som de gjort en annan layout på loggan/titeln. Det blir mer balans på det här viset.
Det börjar dra ihop sig för Finlandstrippen nu. Det ska bli jättekul. Men. Jag är asskraj. Nu har jag upplevt en dålig signering för mycket i mitt liv. Ska man se det positiva i alla situationer, så kan man i alla fall konstatera att man inte kommer drabbas av storhetsvansinne. Kan ni föreställa er våndan i att sitta en hel timme vid ett bord, och ingen jävel kommer fram och vill ha sin bok signerad. Efter det tredje tillfället lovade jag mig själv att aldrig mer utsätta mina svaga serietecknarnerver för det, i alla fall inte förrän jag fått det där "stora genombrottet", dvs efter att jag har jobbat som en liten gnu med att marknandsföra mina serier och böcker. Gemene man har ju aldrig hört talas om mina grejer. Det är ju bara så. Och det ansvaret vill jag inte lägga på varken förlag eller agenter, där är det jag som måste jobba hårdare.
Alltså
Tänk om jag kommer sitta där i Helsingfors och Tammerfors, presskonferens och signeringar hela helgen. Och så KOMMER INGEN, inga finnar att skåda någonstans, inte ens en liten innebrännare (bibba). Då skulle det krävas ett manisk mantra i mitt huvud för att inte ta det personligt. Ett tips för alla masochister out there: Sätt dig vid ett signeringsbord en timme!

Med det sagt, så måste jag väga upp detta tungsinta inlägg, med att säga att jag andra år fått äran att signera en hel del, träffa er, mina underbara läsare. Ett år blev jag till och med bjuden på kakor av en rar tjej. Jag blir så glad över alla mejl, kommentarer och fina ord. Och nu ska jag tänka positivt. För man vet ju aldrig, det kan ju faktiskt bli... lyckat.
Och vänta bara tills Om någon vrålar i skogen kommer ut (fast nu har jag inte tålamod att vänta längre på den, grr), då ska ni få se på grejer...
Over and out

Wish me luck!

En halvdunkel hundröra



Nä, jag vet, det går inte att se vad fotot föreställer, men det var det enda jag lyckades få till av de små liven (bilden föreställer alltså min väninnas hundar). De är inte stilla en sekund. Men Gud så söta de är, och vad det är underbart att ha en varm, lurvig sak i knät. Jag fick mig en trevlig fika hos henne idag. Precis vad jag behövde; kaffe, en pratstund med någon man kan vara sig själv med, och en chiwawa som slickar en i näsan, så att hela världen luktar gammal hundmat resten av dagen.

Jag går fortfarande lite på halvfart, men börjar bli människa igen. Tror jag. Det är så mycket jag vill göra! Jag blir så frustrerad när inte orken räcker till. Alla dessa idéer som vill ut ur huvudet och ner på papper. Nya billrar som väntar på att födas. Nä, har inte tid att må halvkasst!
Därför lyssnar jag på:



Neil Young är bra för själen. Synd att jag glömde mina chokladpraliner hos min väninna, för jag känner starkt att de skulle få min själ att må tipp-topp ikväll. Nä, jag får nöja mig med Don´t let it bring you down. Och nu känner jag bestämt lite födslovärkar! Ja, en ny Billerstripp ska födas, och det genast! Bara att leta fram lustgasen och trycka på. Wish me luck!

Finaste sambon

Världens finaste sambo muntrade upp mig idag.


Tack för peppande ord och tips om mensen! Hmm, att bli med barn är ju en lösning förstås, men jag tror jag avstår. Just nu. Nä, får nog bli ett snack på Kvinnohälsan om det finns något bra piller att ta. Har hört talas om något nytt preparat som heter Yaz. Det blir till att hålla ut, och ringa på måndag, sedan hoppas på det bästa.

I morgon ska jag eventuellt följa med och para två chiwawor. Det blir intressant. Känns lite kinky sådär.

Berg-och dalbana i PMS-Parken

När jag har sådana här dagar, skulle jag önska att jag hade en fungerande strategi för att inte må fullt så mycket skit som jag gör "den här tiden på månaden". Men trots att jag mått som en påse bajs varje gång det ska vankas blodutgjutelse i de nedre regionerna, i snart 17 år, så har jag inte kommit på något knep för att må bra. Jag far helt enkelt runt i PMS-parkens vidigaste åkattraktion; Humörsberg-och dalbanan. UPP, NER, snabbt framåt, sedan ÅNGEST, sen är jag nedstämd en stund, och lite ARG. Detta pågår under en hel, lång, jävlig vecka varje månad. Finns det någon av kvinnokön därute som HAR en fungerande strategi, som jag kan sno? Tips emottages tacksamt. Kan kanske nämna att jag redan provat: choklad, tycka synd om mig själv, böla, gå en frenetisk promenad, samt att bara sitta och glo surt framför mig. Men har ni bättre tips, så är jag all ears!
Strategin för kvällen blir i alla fall att skona sambon så mycket det går från PissMörkerSkiten, annars kanske han flyttar ut till en liten stuga på en kobbe några dagar varje månad och det vill jag inte (han vill, har han sagt vid ett svagt ögonblick. Hmpfh! Fast sedan skrattade han i och för sig och gav mig en puss, så det kanske inte var så allvarligt menat).
Sedan ska jag leverera en stripp till Handelsnytt, och några bilder till AMF. Och äta en dubbeldajm. Eventuellt även vara lite sur.

Så här mår jag idag:

Andras sanningar del 2

Blä! Ingen bra dag idag! Det går upp och det går ner, och ibland störtdyker man. Ingen ork eller inspiration. Bara blä, helt enkelt.
Jag har tänkt en del om det där med andras sanningar om en, vet att jag berörde det i ett annat inlägg. Jag pratade med min bästa vän om just detta, och hur farligt, ja rent livsfarligt det kan vara att gå efter andras uppfattningar om vad man är kapabel till. Jag har många exempel, men vi kan (med hennes tillåtelse) börja med hennes historia; Här har vi en fantastisk, kreativ, empatisk, rolig, smart och ytterst kapabel människa, känslig och fin. Denna tjej bränner ut sig en gång för mycket av att jobba som barnskötare för ondskefulla småttingar i Sveriges värsta ligistinnerstad. Blir sjukskriven några gånger och blir till slut "utredd" av Försäkringskassan. En psykolog som de måste hittat långt in under en sten nånstans i Burlöv, skrev sedan ett utlåtande. Min väninna, den mest normala, och samtidigt härligt skruvade i världen fick diagnosen "känslig personlighetsstörning". Hallå? Vaaad är det? Det är ju bara hittepå. Prognosen var "dyster". Det stod även några rader ner att hon, kanske, kanske kunde tänkas arbeta några timmar på Samhall i en avlägsen framtid. Men bara kanske. Och detta papper sätter de i händerna på en ung, deprimerad kvinna. Tack för den liksom! Jag sa till henne nu när vi pratade, att tänk om du gått efter vad de sagt! Till saken hör att hon nu jobbar med något hon älskar och är uppe i 75%! Hon hade ju lika gärna kunnat kasta in handuken och ge upp.
Vi brukar skratta åt det där med Samhall ibland. Men skrattet fastnar någonstans.

I mitt fall skulle jag, om jag gått efter vad andra sagt,ha varit
1. Död
2. Sjukpensionär vid 20
3. Absolut inte egen företagare (förresten utesluter ju punkt ett effektivt de övriga två.)

Det är nämligen några av de "sanningar" jag fått av okunniga människor. Det dummaste man kan göra är att ifrågasätta en medmänniskas kapacitet. Jag var nämligen också utbränd i ganska unga år, och det är ingen hemlighet att jag då var inlagd en period (berättar om det i Serien My My Hey hey). De "gjorde allt" för mig; proppade i mig mediciner, elchockade osv, men jag blev bara sämre. Fick sedan höra av en som jobbade där att de gett upp om mig, att det bara väntade på att jag skulle kola vippen. Hon hade blivit skitförbannad och rutit till, inte kan man ge upp hoppet om en tjugoårig tjej, som är deprimerad. På hennes uppmaning tog jag mig ut därifrån och kämpade mig upp. Började på Serieskolan, och satsade på det jag drömt om men inte vågat innan, och på den vägen är det.
När jag sedan ville starta eget vägrade Arbetsförmedlingen att ge mig en kölapp till deras handläggare. Jag fick inte ens komma fram med mitt ärende, efter att jag sagt "Hej! Jag vill starta eget o..." hann jag inte förklara mer, för människan bakom disk 1 fick något skräckslaget i blicken och nästan skrek "NEJ! Det vill inte vi att du gör!" Efter några sådana besök, gav jag upp ordinarie Arbetsförmedling helt, och sökte mig till AF Kultur. Där var de mycket mer hjälpsamma. Och nu sitter jag här med mitt Biller Comics. Tji fick dom andra idioterna! Så att ta allt andra säger som sant, det är dumt det.

Odöd

Idag haver jag shoppat för pengar jag inte har. Nä, inte nåt dumt mobillån att ha ångest över, jag tar av pengarna jag satt undan till skatt, öronmärkta med en STOR lapp där det står med röda bokstäver: Använd oss inte!! Du kommer bara ångra dig! Vi ska till skatteverket.
Jag är bra på att ignorera irriterande lappar, det kan mina vänner i gamla seriestudion intyga ( "Diska!!" Ta ut soporna när du går" osv, var uppmaningar som jag lätt som en plätt struntade i).
Så jag tog mig en tur på stan, där jag köpte lite nödvändigheter, en gräsligt ful kofta (den ska lämnas tillbaka, ibland blir jag rädd för mig själv.) i en skriande tantturkos nyans. Har fått för mig att jag behöver bli lite mer piffig och färgglad, nu inför våren och alla viktiga grejer jag ska göra.
Jag impulsköpte även ett läppstift, för i damtidningen jag satt och fläckade ner med flottiga chokladbollsfingrar på ett Café, stod det att bleka läppar var the shit, särskilt till sotade ögon. Lite snajsigt 60-talsfint sådär. Så jag åkte hem och sotade till mina glohål, och drog på nya stiftet. Herregud! Jag ser ju helt sjuk ut! En blandning av en anemisk Maria Montezami och en statist ur Hanteringen av odöda (fick tips här att den SKA bli film nu! Hurra!!). I look dead. Så går det när man ska vara försöka vara snajsig här i livet, och nallar av skattepengarna.


"Heeeem! Heeeeeeeeeeeeeeeem!"