Andras sanningar del 2

Blä! Ingen bra dag idag! Det går upp och det går ner, och ibland störtdyker man. Ingen ork eller inspiration. Bara blä, helt enkelt.
Jag har tänkt en del om det där med andras sanningar om en, vet att jag berörde det i ett annat inlägg. Jag pratade med min bästa vän om just detta, och hur farligt, ja rent livsfarligt det kan vara att gå efter andras uppfattningar om vad man är kapabel till. Jag har många exempel, men vi kan (med hennes tillåtelse) börja med hennes historia; Här har vi en fantastisk, kreativ, empatisk, rolig, smart och ytterst kapabel människa, känslig och fin. Denna tjej bränner ut sig en gång för mycket av att jobba som barnskötare för ondskefulla småttingar i Sveriges värsta ligistinnerstad. Blir sjukskriven några gånger och blir till slut "utredd" av Försäkringskassan. En psykolog som de måste hittat långt in under en sten nånstans i Burlöv, skrev sedan ett utlåtande. Min väninna, den mest normala, och samtidigt härligt skruvade i världen fick diagnosen "känslig personlighetsstörning". Hallå? Vaaad är det? Det är ju bara hittepå. Prognosen var "dyster". Det stod även några rader ner att hon, kanske, kanske kunde tänkas arbeta några timmar på Samhall i en avlägsen framtid. Men bara kanske. Och detta papper sätter de i händerna på en ung, deprimerad kvinna. Tack för den liksom! Jag sa till henne nu när vi pratade, att tänk om du gått efter vad de sagt! Till saken hör att hon nu jobbar med något hon älskar och är uppe i 75%! Hon hade ju lika gärna kunnat kasta in handuken och ge upp.
Vi brukar skratta åt det där med Samhall ibland. Men skrattet fastnar någonstans.

I mitt fall skulle jag, om jag gått efter vad andra sagt,ha varit
1. Död
2. Sjukpensionär vid 20
3. Absolut inte egen företagare (förresten utesluter ju punkt ett effektivt de övriga två.)

Det är nämligen några av de "sanningar" jag fått av okunniga människor. Det dummaste man kan göra är att ifrågasätta en medmänniskas kapacitet. Jag var nämligen också utbränd i ganska unga år, och det är ingen hemlighet att jag då var inlagd en period (berättar om det i Serien My My Hey hey). De "gjorde allt" för mig; proppade i mig mediciner, elchockade osv, men jag blev bara sämre. Fick sedan höra av en som jobbade där att de gett upp om mig, att det bara väntade på att jag skulle kola vippen. Hon hade blivit skitförbannad och rutit till, inte kan man ge upp hoppet om en tjugoårig tjej, som är deprimerad. På hennes uppmaning tog jag mig ut därifrån och kämpade mig upp. Började på Serieskolan, och satsade på det jag drömt om men inte vågat innan, och på den vägen är det.
När jag sedan ville starta eget vägrade Arbetsförmedlingen att ge mig en kölapp till deras handläggare. Jag fick inte ens komma fram med mitt ärende, efter att jag sagt "Hej! Jag vill starta eget o..." hann jag inte förklara mer, för människan bakom disk 1 fick något skräckslaget i blicken och nästan skrek "NEJ! Det vill inte vi att du gör!" Efter några sådana besök, gav jag upp ordinarie Arbetsförmedling helt, och sökte mig till AF Kultur. Där var de mycket mer hjälpsamma. Och nu sitter jag här med mitt Biller Comics. Tji fick dom andra idioterna! Så att ta allt andra säger som sant, det är dumt det.