Sol och vår och psykvård

Nu vill jag ha vår och sol och massvis med krokusar, det mår jag bra av.


I det här inlägget kommer jag bli väldigt personlig. Detta av den anledningen att jag så otroligt gärna vill ta bort skamstämpeln från psykisk ohälsa. Jag är trött, men samtidigt arg, bl a på psykvården, som i mina ögon mer stjälper än hjälper ibland.
Vi börjar med min historia, som förresten snart kommer ut i bokform, och inte är någon hemlighet längre (även om den varit det i ganska många år, en tung och skamfylld sådan). Jag föddes lycklig för snart trettioett år sedan, och mina tidigaste barndomsår har jag ljusa, fina minnen från. Men så lämnade vi det ljusa, fina och flyttade till Värmland. Efter det var det mest skit. Det var alkoholism och övergrepp. Lägg sedan till mobbing och en massa annat smått och ont, så har ni en ganska skadad, ledsen liten tjej. Ångest är något jag tampats med sedan jag var liten, i yngre tonåren blev det ätstörningar, och sedan depressioner. Det är min historia. Men det är inte jag.

När en ung tjej mår dåligt vill läkarna en sak: ställa en diagnos på henne, gärna snabbt, utan utredning eller personlighetstester, och helst borderline. Det är smidigt för dom, för då har de en i ett fack. Själv har man en fet stämpel i pannan; Hopplöst fall: störd. Och lever man sig in i en diagnos, vad det än vara månne, BLIR man sin diagnos. Läkarna har under åren slitit sitt hår, då de inte lyckats ge mig någon personlighetsstörning. Nu säger jag absolut inte att det är något fel att ha en personlighetsstörning, jag känner massor av underbara, kreativa personer med diagnoser och bokstavskombinationer. Men allt för ofta slänger läkarna på en en diagnos utan att veta vad de pratar om. Varför måste vi människor med depp och ångest, eller vad det vara månde definieras som störda? Vi är ju individer, med helt olika livshistorier och tunga bagage, men vi är inte vår sjukdom. Jag skulle önska att psykvården ville se till det friska i oss.
Mediciner kan säkert vara bra, men om man inte har en fast läkare att träffa då och då (mest hyrläkare, olika varje gång), känns det otryggt att peta i sig psykofarmaka. Mer pengar till vården, särskilt i dessa tider, då De onda (läs: Försäkringskassan) ökar den psykiska ohälsan så det skriker om det.
Vi är så många som tampas med ångest och annat elände. Men vi är så mycket mer. Och vi ska inte skämmas. Jag vill i alla fall med min bok, och föreläsningarna jag håller runt ämnena den tar upp, dels få upprättelse själv, det ska jag villigt erkänna; Det var min omgivning som var störd, jag är det INTE. Normalneurotisk och lagom lycklig mellan varven, och en högst kapabel ung dam, med en del mörker som kommer över mig då och då. Och jag är inte ensam om mina bekymmer. Dels vill jag med boken hjälpa andra som gått igenom liknande saker som jag, att våga prata om sitt mående, och sluta skämmas. Kanske kan jag göra den här kalla, hårda, underbara världen liiite bättre genom detta. Det är mitt sätt.
Jag vet att ni är fler därute som kan hjälpa till med det här! Let´s kick some skuld och skam-ass!!!