Den jobbige musikkillesnobben i mig suddade ut vissa låttitlar...
Ha! Nu har jag äntligen listat ut hur man gör spellistor i Spotify. Jag glömmer ju vad jag ska söka efter, då är det bra att ha ett senilregister. Just när jag kläcker idéer (och det gör jag idag) är jag beroende av bra musik. Eller egentligen måste den kanske inte vara bra, men den måste ha ett skönt gung (för att uttrycka sig på äkta gubbrockarmanér). En del fulmusik slinker med, och ganska mycket Philemon Arthur. Det är bra för inspirationen.
Vi satt och plågade oss igenom en lång Guldbaggegala tidigare ikväll, som min snälla mamma spelat in och skickat i ett stort mammapaket, med hemstickade mysvantar och lite annat smått och gott. Tack lilla Mutti!
Men Guuud vad det är hemskt, vissa delar av spektaket! Tacktalen och mellansacken får det att krypa i mig. Jag får lust att göra som när jag var liten och tyckte något var pinsamt eller otäckt på teve; springa och sätta mig i trappan , högt nynnandes, med fingrarna i öronen. Men så får man inte göra när man är stor. Anledningen att vi var tvugna att se hela eländet var att dvd´n, mamma skickat inte gick att spola, och vi ville så gärna se en kär familjemedlem som vi visste skulle dyka upp.
Men värre än tackdal och konstig nervös humor, ja värst av allt, är att se bilder på besvikna människor. Jag har verkligen jättesvårt för det. När de säger "och vinnaren är...Den och den", och så ser man i ögonen på de övriga nominerade hur ledsna de är. Fy! Jag hatar själv att bli besviken. Det är hemskt. Skulle vilja springa upp på scenen och ge tröstpris till förlorarna, så att de blidde lite gladare.
Regissören till I taket lyser stjärnorna sa något väldigt klokt; Hon var så trött på att bli kallad" kvinnlig regissör". Hädanefter ville hon att folk skulle skippa första delen i titeln, och bara kalla henne "regissör". För det var det hon var! Yey! Jag förstår precis hur hon känner. Jag är själv enormt trött på att vara en KVINNLIG serietecknare. Nejdå, jag skäms inte över mitt kön och jag vill absolut inte byta, men det börjar kännas så förlegat att fokusera så enormt på tecknares kön. Och då enbart de med bröst. "Manliga serietecknare" är väl inte ett lika populärt begrepp? Och på frågan hur det är att vara kvinna och rita serier, svarar jag som så många gånger förr, med drypande sarkasm: "Jättesvårt. Brösten är i vägen, så jag når inte ner till pappret".
Slutligen; snälla farbror Malmros, kan du inte göra film av min nya bok? Dä vore nöe dä!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar