En studie i gubbar

Jag samlar på små gubbar. Ja, inte så att jag kidnappar dom och har dom i källaren a´la Fritzl, nä, jag sparar de söta figurerna i mitt sinne. Idag har jag sett flera stycken som gått till samlingen. Som han på bilden ovan, det var en söt liten filur i lila frigolitcykelhjälm, med orolig uppsyn. Honom fotograferade jag i minnet.

De är ett lustigt släkte, de där gubbarna. Härligt egna, skiter fullständigt i om de är moderiktigt klädda. Hur uppfriskande är det inte att se någon hytta med näven, så säg?

Inga kan vara så sura som små gubbar. Jag ångrar än idag mitt uppförande för ett antal somrar sedan, när jag gav en grymtande liten gubbe fingret, då han cyklade ifatt mig bara för att påpeka att man minsann ska göra tecken när man svänger. Märk väl, detta var på Möllevången i Malmö, där inga trafikregler, eller andra lagar överhuvudtaget, någonsin gällt. Då gav jag honom ett "tecken". Det var fult, och ganska fegt, för jag cyklade ju ifrån konflikten. Kanske blev gubben så upprörd attt han fick hjärtsnörp! Inte nog med att denna flicksnärta haft mage att inte signalera att hon skulle svänga till höger, hon gör något så okvinnligt som att föreslå att han ska "knulla sig" via teckenspråk. Mitt på blanka dagen.

Lille gubbe, om du ännu lever, förlåt mig!

En iakttagelse jag gjort när det gäller farbröder på stan, är att de nästan ALLTID ser ut så här:

Särskilt när de stretar fram i blåst och kyla. Varför blottar de tänderna? Dessa gula gubbvarggrin har förbryllat mig ett tag nu. Det måste ju bli kallt om tandhalsarna. Kanske luftar de gaddarna? Ökat syreintag på ålderns höst? Nä, det där kommer förbli ett mysterium för mig.

Likaså är fenomenet "gubbsnuva" (det heter faktsikt så, ett annat ord för rinnsnuva. Det har jag läst i Hemmets Journals fråga doktorn-spalt, och det är en pålitlig gubbe) något jag fascineras av. Jag stod på Hemköp en dag, liksom hypnotiserad av en stooor, gul, seg droppe som av tyngdkraften i ultrarapid drogs ner från en gigantisk gubbkran, mot kortläsaren. Jag kunde inte vända bort blicken, även om jag ville. Så, efter en evighet, föll snordroppen ner med ett plask. Jag tackade min lyckliga stjärna att jag stod i andra kassakön, så jag slapp trycka in min kortkod i en massa gubbsnor.

Varför snorar gubbar så mycket? Varför märker de nästan aldrig det enorma droppandet själva?

Och: Varför, varför har de (i bästa fall) en äcklig, stel tygnäsduk med massa bös på att torka sig med, som legat i deras byxficka och gottat till sig sedan 1942? Dessa frågor kommer jag säkerligen heller aldrig få svar på.

Jag är tacksam så länge de inte snyter sig i näven i min vindriktning. Det har hänt.

Kära små gubbar, ni må hötta, grymta och gnälla och vara snoriga hur mycket ni vill, ni har ändå för alltid en plats i mitt hjärta!