Mossa mossa på er alla människobarn! Sitter och färglägger strippar och lyssnar på Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. En ganska bra bok. Ute är det svinkallt, bara snön som fattas, annars hade man kunnat kalla det riktig vargavinter och för stämningens skull grävt sig en varggrop för Kommandorans räkning, med en lockande korv på. Nu har vi förvisso ingen Kommandora här i Oxelösund, och den där varggropen blir svår att gräva på Icas lastintag. Men ändå.
Fast i Örslösa, där Västergötland är som mest västgötskt (och där jag har min kära lilla mamma), fanns det för en herrans massa år sedan just en Kommandora. Ingen elak kärring, som i Emil-böckerna, tvärtom, hon älskade att bjuda hem folk och sitta och prata om ditten och datten. Men snål var hon, vilket hennes gäster bittert fick erfara. Oftast var det prästen. För Kommandora' bjöd sina gäster på stuvade kakor. Alltså riktigt, rikigt gamla och hårda kakbitar kokta i sur mjölk. Det var inte ens gott förr i tiden, när paltbröd ansågs vara en delikatess.
Sådant kan min styvfar berätta om i timmar, och jag älskar att höra om livet förr i byn. Han vet allt om allt och alla som någonsin har levt där, ända sedan Sveariket vaggades just där, och vem som än kommer på tal, så kan människan på något, om än avlägset vis, alltid kopplas till gården med omnäjd. Det har blivit en kul sport, som mamma och jag ägnar oss åt, att slänga fram ett känt namn, och höra den kringelikrokiga bana av personer och vindlingar som leder till Örslösa. Ta Allan Edwall till exempel. Joodå, han kan härledas till Skattegården, då hans kusin en gång på femtiotalet var där och åt plommonkompott. Nästa gång jag kommer på besök ska jag prova med Mao Zedong. Hur otroligt det än kan te sig, skulle det fan inte förvåna mig om den lille röde har något släkting eller kommunistkompis som någon gång haft vägarna förbi Örslösa i Västergötland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar