Från samlag till serier

Ur proggbarnboken Filip frågar, från 1972

Det där torparblodet som skulle hjälpa mig kånka tungt idag var det inte mycket bevänt med. Jag kroknade under den enorma ryggsäckens tyngd redan på väg till bussen. Nä, den fick stanna på Centralen för 60 spänn medan jag pendlade vidare mot Täby i snögloppet. 

Lektionen gick bra idag med tyckte jag. Lite mer svårflirtad publik än i fredags, men det kan ha berott på att de var ett år äldre. Mina fis-skämt gick inte hem lika bra. Men hoppas de små liven lärde sig något ändå. När jag var barn fanns det inte på världskartan att vi skulle få ta del av en serieworkshop. Nej, på Hammarlunden lästes ICKE serier inom skolans väggar, och på skolbibblan fick man max låna tre seriealbum åt gången, för att inte hjärnan skulle förvandlas till gröt, eller sprängas så där som den gör på aliensarna i Mars Attacks. Däremot hade de inget emot att vi lånade den illustrerade proggbarnboken om samlag. 

Lille Anders (som inte är så liten längre) måste vara världens bäste värd! Han mötte mig på Centralen och kånkade min stora väska ändå hem till Liljeholmen (vi åkte dock tunnelbana, någon måtta får det ju vara på gentlemannafasonerna). Ikväll skulle han på nån bioprämiär med jobbet, men den raringen har tinat köttfärssås till mig och ritat små kartor om jag skulle få för mig att gå ut i jakt på snask, samt illustration över hur duschen fungerar. Utsikt har han åt nästan alla vädersträck. Sticker jag ut huvudet genom köksfönstret kan jag se ett vatten. Detta gör mig inte så mycket klokare på stadens geografi, då :1. Det lär finnas mycket vatten i Stockholm 2. Jag inte har en aning om exakt var jag befinner mig, och 3. Det är beckmörkt ute. Men tjusigt är det där det ligger och är mörkt och blankt och glittrar. 

Nu ska jag värma mig lite köttfärssås och slappa framför något riktigt tramsigt på nätet. Vi hörs imorrn.