Inte så mycket satans jävla skit mer

Ibland kan man behöva en skyddande filt runt sig.


Vill härmed meddela att den här dagen varit mycket bättre än de två tidigare. Men när livet ger dig en tjottablängare rätt i huvet tar det en stund innan du är på fötter och står stadigt igen. En hel skrälldus med gamla spöken och skamkänslor kom upp till ytan efter att jag berättat allt om min barndom för en person som betyder mycket för mig. Och ååååångest.
Men jag har lärt mig att försöka stanna i känslan. Och så gott det går jobba på så mycket jag orkar.
Jag är nog lite extra känslig av mig, det blir lätt så när man är lite kantstött här i livet. Samtidigt så vet jag att jag är jäkligt stark, och har livserfarenhet som heter duga.
Och ärligt talat vet jag inte om jag skulle vilja vara helt utan mörkret, det blir ju så mustiga serier av det.

Men, som sagt, väldigt lite satans jävla skit idag, och mer Dä ä gött å leva.

Dagens middag

Mamma har skänkt oss lite färs. Blev bara något konfunderad... Är det något du inte berättat för mig, mamma? Hoppas Bengt är god i alla fall.

Satans jävla skit.

Jag har inte så mycket att säga, bara att visa satans jävla skitdagar borde man få diplom för att man klarar. Stora snirkliga guldbokstäver på fint papper med tjusig ram, och en bragdmedalj därtill.

I Karlstad

ooooo
ooooooo
ooooooo
ooooo
ooooooooo
ooooooooooo
ooooooooooo
ooooooooooooo
ooooooooooo
ooooooooo%
ooo
ooo
ooooo

Jag har inte tillgång till bilder nu när jag är bortrest, så jag gjorde en naken gubbe med liten penis, i profil, upptryckt mot en vägg. Håll till godo!

Sitter på Orrholmen i Karlstad och vet inte riktigt vad jag ska känna. Mysigt och roligt att träffa min lillasyster och hennes familj, och ångestfyllt med alla gamla värmlandsspöken som kikar fram bakom tall och gran häruppe i skogen. I Karlstad får man inte vara annorlunda. Man får inte vara jag. Inte på Hammarö heller, men på ett sätt är det mer förståeligt än karlstadssyndromet, det är ju så litet.
Inte sticka ut, inte uppträda avvikande eller klä sig på ett annat sätt. Då ä en Könsti. Jag vet en sommar efter att jag lämnat skogen för Skåne, och var hemma på besök, då kom en fotograf rusande på stan och ville ta kort på mig för att jag hade så udda kläder. Som de flesta tjejer (förutom de i Karlstad uppenbarligen), hade jag en experimentell "tantperiod" då storblommigt, grällt i syntet från Myrorna var det som gällde. Inte några vansinniga outfits (usch vad jag avskyr det ordet), men uj uj; färgglatt! Jag fick alltså vara med i lokaltidningen enbart för att jag såg konstig ut. Apan i bur, typ.
Numera klär jag mig nog lite mindre extremt. Men jag har ändå svårt att känna mig bekväm och avslappnad här. Tacka vet jag Oxelösund, där känner jag mig aldrig konstig.

Ja ja, men det HÄR lovar jag är sant!

Gårdagens inlägg om gubben under sängen var det inte alla som trodde på. Jag väljer att tro att det är sant, för livet blir mycket mustigare då. En historia som i varje fall är HELT sann, det kan jag lova till 100%, är den om min goda väns mamma. Låt oss kalla henne Inga. Inga hade haft svårt att sova ett tag, så hon fick sömnmedicin utskriven av farbror doktorn. Nu fick hon visserligen sova, men underliga saker började hända om nätterna. En morgon vaknade hon till exempel med hela ansiktet insmetat i choklad och ett Mums-mumskex i ryggen. Hon hade inget minne av att hon varit uppe och käkat på natten. Min goda vän började få ilskna, sluddrande telefonsamtal av henne frampå småtimmarna. Det framgick tydligt att den annars så trevliga Inga sov. På morgonen fanns inga spår av de nattliga busringningarna i hennes minne. Även om hon tyckte det var läskigt att få sina arga samtal återberättade för sig.

Så i somras sov min kompis syrra i samma rum som mamman. Hon vaknade vid tre-tiden av att lampan vid mammas säng var tänd. Och där, med halvslutna ögon och inåtvänd blick satt Inga i nattlinne med en jätteskål marrängsviss i knät, långsamt och fumligt ätande. Hon har alltså i sömnen; gått in i köket, tagit en skål ur ett skåp, och maränger ur ett annat, en sked, och sedan tagit sig in till frysboxen i garaget och lassat upp glass sen in i sovrummet igen. Inte dåligt jobbat! Needless to say mindes hon inget av marängsvissätandet följande morgon. Men hon undrade varför det stod en skål på nattduksbordet. Dagtid bantade Inga, kanske finns där ett samband...

De där pillren verkar skojiga! Tänk så mycket genant man gjort som man skulle kunna ha skyllt på dom!

Att ha i tankarna när du tvättar

Jag fick höra en riktigt läskig historia av min bästa Kristina. Hennes kompis i Köpenhamn var lite skakad. Under några veckors tid hade hon märkt att mat försvann i hennes lägenhet, inte mycket, bara lite här och där, en macka mindre än de hon brett, mindre i makaronpaketet än sist hon lagade mat osv. Till saken hör att hon bor själv, alltså ingen rastafarikollektivkompis som åt hennes mat. Men hon tänkte inte så mycket på saken, mer än att hon väl började bli senil i förtid och glömt att hon käkat lite extra. Så en dag, när hon stod framför spegeln fick hon se att det låg... en skäggig gubbe under hennes säng! Med hjärtat i halsgropen lyckades hon ändå plocka på sig telefonen, gå ut ur lägenheten, och ringa 112 (eller vad det nu heter i Danmark? Halvfjers och seksoghalvfems eller nåt). Polisen kom och grep mannen, en uteliggare som tagit sig in i hennes lya när hon var nere i tvättstugan. Han frös, och hade tillbringat några veckor i hennes garderob och under sängen. Han bad om ursäkt att han tagit av maten, men han hade diskat ordentligt efter sig, och inget annat saknades. Tror han blev dömd för hemfridsbrott ändå. Ganska synd om dem båda, Tänk på honom, och få ligga där och lyssna på hennes morgonfisar och samlagsljud!
Efter detta vill jag tro att hon låser dörren även när hon bara ska ner och tömma torktumlaren.
Gör du...?

Tränsläjting

Ikväll sitter jag och översätter en serie till thö inglish languish. Det är fanimej inte helt lätt, även om jag hade bra betyg i engelska och till och med har jobbat i London ett tag. När man sitter där med en pratbubbla framför sig där man tycker man fått till det på svenska, och så ska man få det att låta lika bra och naturligt (och roligt) på ett annat språk. Då är min engelska usel!
Och alla dessa ljudeffekter som "slafs" "gojs" och "smojs" (till exempel när en äcklig läkare smörjer in sina fnasiga händer med fet kräm)som jag så flitigt använder mig av, det är helt omöjliga att slå upp i ett lexikon. Och vad tusan heter "snyta sig i näven"?? Det blir ett pusslande och trixande och en väldig massa googlande innan jag är klar. Men lite kul är det allt.
Här är ett litet smakprov. Jag ska fixa lite gråskalor också, då tidningen inte kunde trycka färg.
Om jag var rik skulle jag anställa en liten människa som kunde översätta mina grejer perfekt, dutta med saker jag tycker är tråkiga i Photoshop och skala färska räkor åt mig. Drömma kan man ju alltid.
Aj häv a driim...

Dagens i-landsproblem

The Blobbers. Förlåt kära Beatles, men jag är upprörd just nu!

Vaaaarför finns inte Beatles på Spotify? Kan de inte lägga av med det där skivbolagstramset, så att jag slipper lyfta på min lata västvärldsröv och hasa mig bort till cd-hyllan??
Näädå, i stället får jag hålla till godo med "Beatles Rumba Band". Det låter ju skit. Att resa på mig ur min bekväma stol är med andra ord inget alternativ. Det var bättre förr! Typ.

Whööt?

-Vad har du i stjärten, pojk?
-Nej, snälla farmor, nej!


Lite kinky sådär.
Iakttaget i skyltfönster till sybehörsaffär i Nyköping.

A friend in need

Det bidde lite sent innan jag fick tummen ur att skriva ett inlägg ikväll. Ledsen för det! Men jag har besök av min äldsta vän, Anders. Vi har känt varandra ända sedan jag som nioåring satt och grät på en kulle vid fritids och han kom och pratade med mig. Vi var udda och lite knepiga bägge två. Men det blev ju folk av oss! Man kan ju undra om det blev det av våra mobbare.
Min nya bok (Om någon...) är tillägnad honom och vår vänskap. Anders=bra.
Och vad gör man när en kär gammal vän kommer på besök? De vanliga sakerna såklart; käkar en massa gott, ser på teve och sminkar sin vän med läbbig lipgloss, sån där "plumper" som ska göra läpparna stora (ibland undrar jag varför jag köper vissa saker).
Han blev riktigt stilig måste jag säga.




Fosterställning i gästsängen. Jag tror han trivs!

Händelser i Oxelösund

Nej nej, jag har inte alls haft tråkigt de senaste sex dagarna! Det sker ju så mycket dramatiskt här i Oxelösund. Här är en topplista över den gångna veckans mest spektakulära händelser, vi börjar underst:

3. Det har brunnit litegrann i kommunhuset.

2. En dam med grön avfallspåse som handväska korsade övergångsstället vid Birgers café.

1. Hotell Ankaret har fått en ny skylt! Nu heter de Best Western. Det gjorde de inte innan. Det är nytt!

Iakttagelse i undersökningsrummet

En piffig inredningsdetalj på akuten

Sex i väntrummet

Precis som en penis


Jag ska inte tjata om min hälsa, men låt oss bara säga att jag har suttit i akutens väntrum hela kvällen igår (och en bit in på natten). Det är TRÅKIGT att sitta där. Och så är man ju såklart lite orolig, och det är svårt att koncentrera sig på annat än den tickande klockan. Ensam var jag dock inte. En liten gubbe haltade in och en stund senare en ännu mindre tant. De hälsade blygt på varandra. Teven stod på på hög volym med något sportelände. Efter en stund linkade gubben fram för att byta till något trevligare. Skönt! tänkte jag. Han flippade ett tag, och bestämde sig till slut för ett program som verkade handla om cykelreparationer (Teverösten: "Man ser här att cykeldäcket blir styvare när det fylls på med luft"). Så satte sig gubben igen. Och då, jättehögt: (teverösten): "På samma sätt är det med PENIS, när man blir KÅT. Svällkropparna" osv, Det blev konstig stämning i rummet och de stackars små gamlingarna vred sig och tittade i tak och golv. Tevemänniskan fortsatte prata om stånd, och knulla och kukar en lång stund. Sedan kom en sketch där en tjej skulle beställa en drink i baren och fick (humor på hög nivå!) - en spermadrink, för det är ju så nyttigt att dricka. "DRICK SPERMAN LÅNGSAMT MED SUGRÖR!" vrålade det från teven. Jag kände mig som när jag var yngre och råkade gå med mormor på Adam & Eva, med världens längsta och mest pinsamma sexscen. Har nog inte vuxit ifrån det där än.
Utan att överdriva var det en lättnad när Fredrik Lindström tog över några låååånga minuter senare. Tror vi alla tre blev lite friskare på kuppen, dock.

Jag har skaffat mig en dålig vana.
En jag skäms så mycket för att jag egentligen inte alls kan skriva om så här offentligt. Men here it goes; Jag har börjat följa den vidriga serien Sjunde himlen. För er som inte har fastnat i detta amerikanska, patriotiska träsk med könsroller från stenålder, kan jag bara höja ett varnande finger; börja inte titta! Ni blir fast. Det är något med de där pastellerna och leendena med huvet på sned som drar in en i prästfamiljen. Min teori är att det är en sorts avancerad sekt, som värvar folk framför teven med hjärntvättning. Det finns tillochmed en grupp på Facebook som heter "Jag tittar också på sjunde himlen men försöker dölja det". Jag skäms så mycket över mitt missbruk, att jag inte ens törs gå med i den.
Vad ska jag göra?

Jag har tråååkigt!

Blä! Sambon är och hälsar på sina släktingar och jag är ensam hemma i en vecka. Skulle egentligen hängt med men kände att jag hade för mycket jobb. Effektiv skulle jag vara i min ensamhet hade jag tänkt, men näpp. Jag har tråååååkigt! Känns som när man var liten och ingen ville leka med en (bara Therese som hade börjat brinna i kuvösen, och inte var riktigt att räkna med). För jag törs inte fara in till stan och hälsa på kompisarna. Rädd att kräkas mitt i nyköpingsidyllen på alla tyska turister.
Käkar dunderpenicillin mot rosfebern, den sorten som är taskigast mot magen (tack docktorn! Tack!). Då går man inte så långt. Men om jag var riktigt sjuk, sådär sjuk att det var synd om mig, skulle folk ju komma till min sjukbädd och hälsa på, med presenter. I den fantasin är jag blondlockig och vän och sitter i rullstol, precis som flickstackarn i rännstensungar. Och så sjunger jag "I min lilla lilla värld av blommor" så att alla gråter, och ger mig massor av snask och cigg.
I verkligheten är jag en halvkrasslig brunett på utväxt, utan arbetsdiciplin, som det egentligen inte är särskilt synd om alls.
Och man kan ju alltid leka lite i Photoshop för att få tiden att gå!


Så här ser det ut om man korsar mig med Donald Trump. Photoshop rocks!

Nya vänner

En dag i veckan passar jag en kompis galleri i Nylöping. Eller, jag är där och har det trevligt och dricker kaffe. Jag är så glad att jag hittat nya vänner här. Särskilt som jag inte alltid är den mest sociala, utan bara jobbar hela dagarna.
På Handmade finns också mina lite mer ludna polare, Lill Bu, Nisse mfl. De håller mig sällskap, och lillkissen brukar hjälpa mig att rita lite. Hon har en faiblesse för pennor, precis som jag.

Jag vill ha en katt!

Precis som Skrållan, när jag en dröm vid min barm; Jag vill ha en katt. Helst en fet och lat hankatt. Kastrerad, inte som stackars kåte Lulle jag tog hand om en period i Malmö. Han ville stoppa sin lilla kattsnopp i mig, det såg jag i hans stora gula ögon, och hörde på hans skrik. Sen skvätte han ner hela min lägenhet med könssafter och kiss. Nej, en knippsad katt ska det vara, att ha i knät och kela med. Min älskade sambo tycker mycket om katter. Dock avskyr han katthår och skulle få krupp om han tvingades leva bland sånt. Så jag lånade en kompis kattbok, för att leta upp nån ras som inte fäller hår. Jag hittade en. Och fy fan!

Minnen av Skrållan

Då jag inte känner mig alltför kry idag, erinrar jag mig min barndoms sjuka dagar. Det är lätt att bli sentimental såhär på ålderns höst. jag minns så väl den jul när jag var åtta år, och helt däckad av influensan. Det jag allra hetast önskade mig (förutom Playmobil-sjörövarskeppet, som jag aldrig fick, tack mamma och pappa för att jag måste leva med denna längtan hela livet!), var en Skrållan-docka. Och mirakels mirakel, när mina febersvettiga händer fumlade upp det sista paketet under granen så fann de- en skrållandocka! En kombination av lycko/alvedonrus gjorde att jag kände mig frisk i en hel timme. Men redan på Annandagen, i takt med att febern la sig, började mina känslor för Skrållan svalna. Hon var ju så läbbig. Tantpermanentad var hon, och så sa hon så konstiga saker, beroende på vilken skiva man stoppade i henne (gråtskivan och skrattskivan undvek jag helt, för de var riktigt otäcka.) Min Skrållan sa bland annat :"Jag tycker om plättar." "Mamma, krama mig!", "Jag vill ha ett syskon!" och "Jag vill ha en katt!" En jävla massa konstiga krav kom från den där lealösa bebisklumpen. Innan snön smält bort hade Skrållan förpassats till en låda på vinden. Ibland drömde jag mardrömmar om henne, att hon låg däruppe och planerade sin hämnd mot mig. Nån natt skulle hon komma ner för vindstrappan, lite knyckigt och stelt sådär, med en liten dockkniv i sin hand och säga "Mamma, jag ska döda dig!"
Inte konstigt att man är skadad!

Vilken natt

Vilken cirkus det var igår! Jag har haft ont i benet ett tag, men inte tänkt så mycket på det. Låt oss säga så här, man går inte till vårdcentralen i onödan i Oxelösund.
Så härom dagen började det svullna upp och värka rejält. Alltså ringde jag sjukvårdsupplysningen. Tanten skällde på mig att jag inte sökt vård förr. "Jag vill inte skrämma upp dig men det kan vara FARLIGT!" Så det var bara att hoppa i 332-kronorstaxin till Nyköpings jourcentral, för att träffa en läkare. Där skickade mig vidare till akuten. Många långa timmar av provtagning och väntan blev det. De konstaterade att det verkade som att jag fått en blodpropp, men ultraljudsmänniskan som kunde kolla det hade gått för dagen (eller min teori; hon hade svininfluensa!). Så de skickade hem mig med orden "Kom tillbaka om du får svårt att andas, för då kan proppen ha satt sig i lungorna".
Jahapp. Det blev inte många timmars sömn. Från normalstörd till dödssjuk på några timmar. Idag har jag varit inne igen och ultraljudat och röntkat. Det var ingen propp, det var rosfeber. En ofarlig, om än smärtsam infektion, med bland annat magsjukeliknande symptom . Doktorn sa det med ett sånt där litet, knappt märkbart, snett, överlägset leende, som markerar att han tycker man är en hysterisk hypokondriker. Hallå! Tanten sa ju att det var farligt! Jag litar på tanter.
Förmodligen har det kommit in bakterier i ett litet sår efter att jag filat fötterna. Ha! En ursäkt att slippa göra det på ett tag! Skulle dock önskat att jag kommit ihåg att klippa tånaglarna innan jag for in till sjukan. Kanske log han sådär snett för att han tyckte jag behövde en pedikyr?
Hursomhelst, nu får det räcka med dramatik på ett tag.

Tänk om jag tog tabletterna för högerbenet i stället! Det hade ju blivit jättetokigt.

Vissa broschyrer kan man inte låta bli att plocka på sig...

Ja! Jag vågar!

Nya billrar

Nu är jag klar med månadens skörd billerstrippar (eller "billrar" som jag hellre kallar dom). Här är ett axplock. Fasen, där fick jag till det!

Mycket djupa funderingar om snor

Om jag skulle ha en catch frase så vore det "Har jag något i näsan?" Det är nämligen en av mina stora nojor, att gå omkring offentligt med något gult som fladdrar i ansiktet. Det är naturligtvis inte alla man känner sig bekväm med att fråga en sådan sak. Tanten på Ica skulle jag kanske inte höra med. Nej, det ska vara vänner och bekanta. Ja, och mamma förstås. För jag anser det vara ett starkt tecken på vänskap och förtrolighet att informera sina nära och kära om snorförekomster i näsan. OCH det är var och ens medborgeliga-och medmänskliga plikt att säga till om man ser att någon i ens närhet behöver snyta sig eller bara pilla bort lite snorfnas. Även folk man inte känner så väl. Annars kan ju de stackarna gå runt en hel dag med snorkråkor synliga. Det är inte bra för infrastruktur och sjukvård. Vem vill till exempel bli opererad av en läkare som just varit på toa och vars hela identitet som intellektuell och världsvan fått sig en knäck bara på grund av något gulgrönt i näsan som han inser har varit med ända sedan han snöt sig i näven på infektionsavdelningen sju timmar senare? Sådana upptäckter kan vara direkt livsfarliga.

Dock, det är ett känsligt ämne, man får vara finkänslig och inte göra en för stor grej av det. Helst ska man le, lägga huvudet på sned och mumla "du har något där", med en diskret gest mot kranen. Och sedan byta samtalsämne och skratta åt något helt annat, såsom någon halt och lytt, så att snormänniskan inte skäms så mycket. Det vill jag kalla vett och etikett!



Självklart finns det undantag, då man lika gärna kan hålla käft...

Apropå listor...

Kommer i Elvis i höst

Trygg

Snart klar med allt på listan. Sitter och lyssnar på Mott the Hoople och vickar på tårna. Tåvickandet är en grej jag gör utan att tänka på det när jag mår bra. Kanske var det gotteriet och tanttidningen som gjorde susen?
Det är underligt det där, vad som gör en trygg och får en att må bra. I mitt fall är det ganska konstiga grejer. Egentligen tycker jag att det där med att göra listor så att andra ska läsa dom är störigt och självupptaget. Intresseklubben antecknar febrilt, typ, men vad tusan, har man en blogg får man faktiskt vara lite självcentrerad, eller hur!
Här är en lista över saker som hjälper mig när jag är stressad eller när Det stora vemodet rullat in:

1. Att läsa om vanliga människor som det gått bra för, i Hemmets Journal.
Ju ointressantare Svensson desto bättre, bara han eller hon är lycklig. Blir även trygg av att titta på broderimönster och att läsa "Fråga doktorn" (han verkar så snäll).

2. Astrid Lindgrens röst. Blir aldrig för gammal för att lyssna på Madicken.

3. Att läsa texten på hårprodukter. Särskilt de som lovar mirakel däruppe.

4. Att lukta på hårprodukter

5. Beatles

6. Att okynnespilla mig i öronen med topz

7. Snask

8. Att titta på Raskens

9. Bunkra konstnärsmaterial och kika i mina välfyllda lådor, som en stolt husmor

10. Att göra listor


Såhär mysigt har jag det.

Man ska bara komma ihåg att andas

Gaaah! idag är en sån där dag när tiden inte räcker till för att hinna alla de måsten jag skrivit upp på listan (efter att de minst livsviktiga grejerna strukits eller flyttats fram till en annan dag). Ibland klumpar deadlinesen ihop sig (osäker på pluralformen där), så är det bara. Och det är ju det här jag har strävat efter, att ha mycket att göra. Man ska bara komma ihåg att andas i stressen också.
Idag skulle jag enligt listan: göra klart och leverera månadens strippar, skissa en serie till Handelsnytt, göra skissförslag till en plansch inför världsdagen för psykisk ohälsa, välja ut serier till min nya agent (Jag är så jäkla glad att äntligen kunnat gå över till henne!! Men det är en annan historia), redovisa kvitton till kommunen för ett konstprojekt, och helst finslipa kladden till en fyrasidors serie till Bild & Bubbla. Phu!
Prognosen ser ändå ganska god ut. Och jag är stolt över mig själv att jag fixar det utan att bryta ihop (tro mig, det har hänt), och för att jag för en gångs skull tackat nej till ett jobb som måste göras jättesnabbt(ska dock göra serien vid ett senare tillfälle). Och; jag har sagt nej och lagt på luren i örat på en telefonförsäljare. Dock med en glättig ton och ett "Tack tack! Hejdå!" Men ändå; ett framsteg i Översnäll-land! Och jag har rannsakat mitt dåliga samvete, att jag inte hinner höra av mig till nära och kära så ofta som jag skulle önska, och kommit fram till att jag inte är mer än människa.
Har också tröstat/mutat mig själv med gotterier och en tanttidning (att läsa i när man b... ja ni vet vad jag menar), så det kommer bli en mysig kväll.
Imorgon ska jag klämma in lite marknadsföring i schemat också.


Jag blir trygg av tanttidningar

kräftmassaker

Jag vet inte hur det är med er, men jag får alltid så dåligt samvete när jag ska till att äta kräftor. Det är ju så makabert att sitta och bryta loss likdelar från de små krabaterna. Känns som de tittar anklagande på mig med sina skrumpna ögon. Ja, jag vet, de är redan döda när de ligger på tallriken, men ändå. However, as usual, I showed no mercy. De slank ner.
Tack min älskling för en smaskig förrätt! Men jag kommer nog drömma mardrömmar i natt...


Innan slakten. Se hur de liksom kurar ihop sig av skräck!




Deras böner om nåd hjälpte inte.

Primperan eller kolera?

Igår ringde jag sjukvårdsupplysningen. Efter att ha suttit i telefonkö i 45 minuter och var 30:e sekund blivit försäkrad om att jag strax skulle få tala med en sköterska, fick jag till slut ("strax" är ett väldigt relativt begrepp inom sjukvården) tala med en trevlig dam. Jag beskrev mina symptom med ihållande illamående och feber. Hade pluggat på om svininfluensan, och den sensationslystna delen av mig hoppades lite på att hon skulle säga att det var den jag hade, för tänkt vad synd folk skulle tycka om mig då, och så skulle jag kunna skriva om det på Facebook. Den förnuftiga delen var inte fullt så hoppfulll.
Det sa hon inte, men hon bokade i alla fall in mig på jourläkarcentralen i Nyköping. Fullt godkänt för en drama queen.

Väl där lyssnade doktorn på lungorna och tittade ner i min rökarhals. Allt såg bra ut (även om det kanske inte luktade så gott där bland mina nikotin-tonsiller). De stack mig i fingret och konstaterade att jag hade en infektion i kroppen. Hallå! Jag vet! Ge mig Tamiflu nu!
Men nej, ingen Tamiflu att hostande skrämma folk på Apoteket med, i stället fick jag utskrivet något som hette Primperan, mot illamående. Har nu hämtat ut dessa tabletter, men efter att ha läst på bipacksedeln är jag inte så säker på om jag vågar ta dom. Hör här:
Vanliga (obs! Vanliga!) biverkningar:
Dåsighet, allergiska reaktioner inklusive anafylaktisk chock, kraftlöshet, diarré (ÄNNU mer diarre??), menstruationsstörningar, mjölkflöde ur brösten, förstoring av bröstkörtlarna, extrapyramidiala reaktioner som t.ex onormala muskelspänningar, rörelsesvårigheter (dyskinesi), oförmåga att sitta stilla (akatisi), onormala rörelser av huvud och hals; Parkinsons syndrom,
Mindre vanligt (men jag slår vad om att jag är just den där personen på 1000!): depression mm. Har man riktig otur kan man till och med råka ut för hjärtstillestånd.

Nog för att jag är sensationslysten, men frågan är om det inte är bättre att fortsätta må illa ett tag till. Hmm.







Fick mig visst en släng av anafylaktisk chock, dyskinesi, akatisi och Parkinson, men äsch, det kunde vara värre.

Sorg möter glädje i den finländska fylledansen

Finland, forts.

Dä ä grannt i Finland.


Vemod på finlandsfärjan





Jag fotar japaner som fotar japaner. Bakifrån...



...Och framifrån

Semester i Suomi

Då var man tillbaka från semestern. Det har varit mycket trevligt måste jag säga (förutom en släng av magsjukan, men det talar vi inte om här, för jag är inte en sån som tycker synd om mig själv och går med håven att andra ska göra det. Nejdå! fast uj uj, vad dålig jag varit. Jättedålig faktiskt! Sjuuuk!)
Finland är ett land jag gillar; De äter konstig, stabbig mat, har underlig humor och dansar tango. Här kommer lite semesterfoton. Håll till godo!



Mycket goda minimuffins



Såhär trevligt kan man ha det i Finland.



Småfiskar i rågbulle. En delikatess? Hmm...



Kyrka i Helsingfors

Und das farbe, jawohl!

När allt är färdigtuschat och inscannat är det färgläggar-time. Tack vare min nya bibel DC Comic´s Guide to coloring and lettering comics, tycker jag mig nu behärska Photoshop rätt bra. Jag är en envis jävel, och vill klara allt själv.
När jag satt i Seriestudion i Malmö fick jag mycket hjälp av världens bästa Stina Hjelm (tack!), sen har jag klurat och trixat på egen hand. Det såg för jävligt ut i början, men som tur är, blir man bättre hela tiden.
Färgläggning tycker jag är kul, särskilt sedan jag skaffat mig en wacom board (för alla icke-nördar= en sorts bräda man kopplar in i datorn och ritar på, med vad som liknar en penna).
Medan jag arbetar lyssnar jag oftast på en ljudbok. Eller som i natt; fulmusik jag inte vågar stå för, på Spotify. La det svinge...

Nu ska jag försöka varva ner och stänga av huvudet. Och i morgon börjar min SEMESTER. Ledigt, i flera dagar. Sen börjar jag klättra på väggarna, det vet jag. Jag mår ju så bra när jag jobbar. Nä, lagoma korvar är bäst.
Kram på er!

Tuscha

Det här inlägget är lite fusk, det ska erkännas; jag glömde fota under akten så att säga. Så jag fuskade ihop lite bilder av hur det går till när jag tuschar mina strippar.

Världens bästa ljusbord fick vi bygga på Serieskolan. Det kör jag fortfarande med, perfekt lutning, och med stark lampa och aluminiumfolie får man till bra ljus.
Numera använder jag nästan alltid en penselpenna när jag tuschar strippar. I mina andra serier varierar jag mig en del. På sistone har jag börjat rita allt mer med stålstift. Blir liksom en annan känsla då. Egentligen borde jag kanske inte tipsa om en sådan underbar penna, eftersom min största rädsla är att de ska ta slut (har nån sån där konstig ransonerings/hamstrarnoja, typ: världens undergång, och jag kan inte rita för det finns INGA pennor kvar! Måste samla på mig ett rejält lager med andra ord! Väldigt smart och logiskt), men vad tusan; en kalligrafipenna från Muji är det. Svåra att få tag på i Sverige (om man inte går på den pyttellilla mujidelen på Åhléns, men då är de alltid söndergojsade, torra och tuffsiga), så jag beställer dom från England. Nörden i mig blir lite lyrisk nu märker jag, men åh vad de är sköna att teckna med! Nästan så man blir lite pilsk...
I alla fall, efter några dagar av tecknande och minst en ljudbok senare, har jag ca 30 nya strippar klara. Nu, med denna senaste omgång är jag uppe i 714 små billrar. För att citera en man i koboltblått som jag en gång kände; "Deh rolit!"

Pride

Fasen! Vi missar Pride-paraden idag. Jag och min sambo är allt för krassliga och skröpliga för att orka pallra oss runt i tåget. Men en fin skylt har jag gjort åt de andra i gänget som ska gå. Kan inte låta bli att tycka det är coolt att en massa präster och andra representanter från Svenska kyrkan marscherar och skriker "Ropen skalla, äktenskap åt alla!".
Sånt får jag noppeskinn av.
Min uppväxt har gjort att jag länge haft fördomar mot kyrkan, var faktikst nära att gå ur för några år sedan när homodebatten var som äckligast. Men så träffade jag min Kärlek och hans arbetskompisar, och fick en helt annan bild av deras arbete. Och kristendomen. Inte en massa synd och straff och Helvetet (att skrämma små barn med), utan bara kärlek och tröst.

Och ni skulle sett baksidan av skylten, där står det "Go(o)d is gay". För det är klart att hon är, bland andra saker!
Kärlek till alla Pridare