Jag har tråååkigt!

Blä! Sambon är och hälsar på sina släktingar och jag är ensam hemma i en vecka. Skulle egentligen hängt med men kände att jag hade för mycket jobb. Effektiv skulle jag vara i min ensamhet hade jag tänkt, men näpp. Jag har tråååååkigt! Känns som när man var liten och ingen ville leka med en (bara Therese som hade börjat brinna i kuvösen, och inte var riktigt att räkna med). För jag törs inte fara in till stan och hälsa på kompisarna. Rädd att kräkas mitt i nyköpingsidyllen på alla tyska turister.
Käkar dunderpenicillin mot rosfebern, den sorten som är taskigast mot magen (tack docktorn! Tack!). Då går man inte så långt. Men om jag var riktigt sjuk, sådär sjuk att det var synd om mig, skulle folk ju komma till min sjukbädd och hälsa på, med presenter. I den fantasin är jag blondlockig och vän och sitter i rullstol, precis som flickstackarn i rännstensungar. Och så sjunger jag "I min lilla lilla värld av blommor" så att alla gråter, och ger mig massor av snask och cigg.
I verkligheten är jag en halvkrasslig brunett på utväxt, utan arbetsdiciplin, som det egentligen inte är särskilt synd om alls.
Och man kan ju alltid leka lite i Photoshop för att få tiden att gå!


Så här ser det ut om man korsar mig med Donald Trump. Photoshop rocks!