Då jag inte känner mig alltför kry idag, erinrar jag mig min barndoms sjuka dagar. Det är lätt att bli sentimental såhär på ålderns höst. jag minns så väl den jul när jag var åtta år, och helt däckad av influensan. Det jag allra hetast önskade mig (förutom Playmobil-sjörövarskeppet, som jag aldrig fick, tack mamma och pappa för att jag måste leva med denna längtan hela livet!), var en Skrållan-docka. Och mirakels mirakel, när mina febersvettiga händer fumlade upp det sista paketet under granen så fann de- en skrållandocka! En kombination av lycko/alvedonrus gjorde att jag kände mig frisk i en hel timme. Men redan på Annandagen, i takt med att febern la sig, började mina känslor för Skrållan svalna. Hon var ju så läbbig. Tantpermanentad var hon, och så sa hon så konstiga saker, beroende på vilken skiva man stoppade i henne (gråtskivan och skrattskivan undvek jag helt, för de var riktigt otäcka.) Min Skrållan sa bland annat :"Jag tycker om plättar." "Mamma, krama mig!", "Jag vill ha ett syskon!" och "Jag vill ha en katt!" En jävla massa konstiga krav kom från den där lealösa bebisklumpen. Innan snön smält bort hade Skrållan förpassats till en låda på vinden. Ibland drömde jag mardrömmar om henne, att hon låg däruppe och planerade sin hämnd mot mig. Nån natt skulle hon komma ner för vindstrappan, lite knyckigt och stelt sådär, med en liten dockkniv i sin hand och säga "Mamma, jag ska döda dig!"
Inte konstigt att man är skadad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar