Biller on ice

Jag på isen











Jag har hittat en guldgruva! En massa podradio i Itunes store. Bäst av allt är p1-dokumentärerna. Lyssnade nyss på en väldigt intressant historia om ett övergivet sanatorium uppe i Norrland. Mitt ute i skogen, helt isolerade från omvärlden satt de tbc-sjuka och hostade. Hälften av de som kom dit kom aldrig hem igen... Och nu står byggnaderna helt öde, med bara några lungsjuka spöken i de ekande korridorerna Hu! Ja, det där med spökena nämnde de förstås inget om i dokumentären, det lade jag till själv i fantasin.
Apropå andar, så går det en väldigt bra serie på tv4 plus på nätterna, Spökhus. Där får man möta engelska familjer vars hem det spökar i, och så kommer ett gäng bestående av ett medium, nån sorts paranormal utredare och ett tv-team hem för att dokumentera spökeriet, och rensa bort den osaliga anden. Och förstås, ska de dra med sig den obligatoriske skeptikern, vars uppgift i programmet är att gå runt och vara just skeptisk, på ett torrt, gubbigt sätt. Bara för att det ska bli ett mer seriöst program, typ.
"Äh, kärringtrams!" säger han kanske inte om de fenomen de filmar, men nästintill. Allting har så naturliga förklaringar. Vad är mer naturligt än ett spöke undrar jag då? Honom kan de gärna ta bort, han är bara tråkig. Det är väl med spökseende som med t ex färgblindhet; alla har inte förmågan. Men en som är färgblind skulle väl aldrig få för sig att påstå att färgen röd inte finns, bara för att han inte kan se den! Nä! Det är vad jag vill kalla trams.

Dagen har jag ägnat åt att åka långfärdsskridskor för första gången i mitt liv. Iklädd termobyxor, dubbla långkallingar, fleecetrosor, fyra tröjor och en jacka, därtill en jätteryggsäck med obligatoriskt ombyte i (ville dock helst inte tänka på att jag eventuellt skulle behöva det), och så isdubbar att peta sig fast med om man drattade i en vak. Det var grannen som drog med mig ut, och det var riktigt skönt! Ja ja, jag kan erkänna att jag tog av mig skrillorna och promenerade då och då, för det var inte klokt vad man fick kramp i fötterna av att försöka hålla balansen på åkdonen. Men hur som helst, fick jag mig en massa frisk (och väldigt kall) luft, vackra vintervyer att glo på, och en trevlig fika på ett omkullvält träd. Inget smakar så bra som varm choklad och ostmacka när man rört på sig utomhus.

Nä, nu ska jag lyssna på en till dokumentär och pula lite med ditten och datten i serieväg.

Som bomull runt hjärtat

Vilken fin begravning det var! Även om det såklart var jobbigt, kändes det ändå skönt att få ta avsked, att få gråta, och att träffas allihop efteråt.
Så idag är jag, förståeligt nog, lite trött.
Men lite jobb vill jag ändå fixa, om än i makligare takt än vanligt. Och vad passar bättre när man är lite ledsen och vintertrött, än att lyssna på Simon & Garfunkel? De sjunger så mjukt och fint, musik som lägger sig som bomull runt hjärtat.

Paneler

Ikväll sitter jag och jobbar med serier till Semic förlag. Det är alltid lika trevligt att jobba med dom. Svartvita "paneler" ska det bli, till deras Damrummet. Det är billerserien, fast i ett annat format. Min plan är att få in den i någon bra damtidning. Den gick tidigare i Hennes, och där tyckte jag den passade så bra. Men sedan lades tidningen ner. Får kanske sätta in en kontaktannons: Svartvit serie, ganska skojig, fylld av tänkvärt trams, söker tidning. Svar till "Sol och vår".

Annars har jag åstadkommit en gräslig köttfärssås att förfära sambon med. (Varför är det så mycket roligare att äta mat som andra lagat än att själv laga maten?). Det är väl som de säger: Don´t quit your day job! Bättre att jag håller mig till pennorna och ritandet än stökar bland grytorna.
Mer spännande än så blir inte dagens inlägg. Inte mycket nytt under solen. Jo, det har snöat jättemycket. Men nu märker jag att jag pratar väder, så det är bäst att jag slutar. I morgon är det begravning.
God afton!

CAPS LOCK-HÄMND

JAG HAR FASTNAT MED FINGRET PÅ CAPS LOCK-TANGENTEN! VAD SKA JAG GÖRA?? LILLFINGRET PÅ VÄNSTERHANDEN GÅR INTE ATT STYRA!!! TROR BESTÄMT DET ÄR EN VISS FET NAZIST SOM TAGIT ÖVER MIN KROPP SOM HÄMND FÖR ATT JAG SKOJADE OM HONOM! FÖR JAG ÄR VÄLDIGT SUGEN PÅ KNÖDEL OCKSÅ! HJÄLP MIG!!

Addes vänner...

Nej det är inte min Mina vänner-bok, det vill jag bara poängtera, utan snarare än viss "Addes"...

Klick på´n så blir den större!

Baby, you´re a Rich Man!

Kapitalist, javisst!

Tant Goebbels skriver insändare

Ur Hemmets Journal

Orienterar-frälst, du onda människa, vet du vad jag tycker du ska göra med dina torra, glädjelösa popcorn? Ja, inte är det i munnen du ska stoppa dom i alla fall...
Tvångsorientering är fanimej barnmisshandel, om något.

Återigen känner jag att det vore bra med det där reservatet för vettiga människor, eller vad säger ni?
Och där i reservatet är vårt motto "Njut av livet, var snäll och ät mycket snask".

Alien vs Raskens

Är det bara jag, eller är inte de här filmaffischerna väldigt lika? Samma skapare bakom dom månne? Ja, det är min teori!


Det var en ganska snajsig film måste jag säga! Jag somnade inte. Fast även om den var späckad med dyra dataanimeringar, så slår ingenting Raskens förfrusna fot, när det kommer till bra filmeffekter!
Ändock, Avatar får 3 starka billrar i betyg.
Over and out!

Trygga ljud

Då har man varit hos frisören igen. Väldigt skönt! Jag går alltid till samma, för hon är bra, trevlig och billig (och jag tycker om saker som är bra, trevliga och billiga). Så nu har jag ingen råttfärgad utväxt mer, utan är jämnbrun i håret och toppklippt. Jag älskar när de har i sån där gegga i håret efteråt, så att det blir blankt och luktar dyrt. Vet inte vad det är med hårprodukter, men jag går igång på det. Hårproduktsfetischist, javisst! Nu ser jag nästan ut som en sån där desperat hemmafru upptill, med blankt hollywoodsvall. Ska kanske tilläggas att jag till detta hollywoodsvall bär en grå fleecejacka med matfläckar på.

Apropå saker som gör en trygg; jag har kommit på att det finns vissa Oxelösunds-ljud. Och när jag hör dom, känner jag mig hemma. Det kan vara när de lossar skrot och malm nere i hamnen, då dånar det riktigt hemtrevligt. Eller Ica Kvantums enorma papperspress som mullrar och stånkar. Även ljuden av de lokala originalen nere på Järntorget gör mig trygg. Ungraren kallas en av dom, och han hörs mest. Oftast är han glad, ibland arg, men alltid lika pratsam. Låter ungefär som Lasse Kongo i Torsk på Tallinn, bara en aning mer välartikulerad. "Tvi ! FAR åt hjelvjete!!" beodrade han personalen på Ica igår, hörde jag, när de ville att han skulle gå ut och vara arg i stället.
Det är Oxelösund för mig.
I Malmö var det sirener, fyllevrål på väg till svartklubben och ljudet av flaskor som krossades mot asfalt (eller skallar) som kändes hemtamt.
Och just nu hör jag hur det puttrar och fräser i sambons grytor ute i köket. Ingenting känns mer som hemma än det.
Efter maten ska vi sticka in till Nyköping och se Avatar på bio. Hoppas jag inte somnar, det gör jag ofta när jag ska titta på science fiction (what can I say, jag är en Raskens-tjej). Men om jag bunkrar med mycket biosnask, håller jag mig nog vaken, trots rymdvarelser och overkligheter. Fleecejackan åker dock av innan vi far in till stan, för även jag har gränser.

Så kan det gå om man åker vuxenpulka!

Bild snodd från Aftonbladet


Hi hi hi hi hi hi! Hi!
Det skulle aldrig hända om hon haft bingoxor!

Balans i allt

En ny, lagom tramsig serieremsa

Fortfarande är det färgläggning som gäller. Eftersom jag numera också gör en svartvit version av varje stripp till Helsingin Sanomat, tar det lite längre tid än innan. Men det är kul. Har man bara en bra ljudbok kan man sitta hur länge som helst. Nu ska jag dock snart ta mig en tur med stavarna (jag vet vad ni tänker: Vilket rock`n´roll-liv hon lever, hon borde verkligen tagga ner!) för nu känner jag att mig rumpa smakar trä.
Har precis skickat iväg en prov-krönika till en tidning, och håller alla tummar jag har att den ska falla redaktören i smaken. Det en ganska allvarlig text om nya boken och dess innehåll. Kanske är det därför jag har ett sånt tramsbehov nu? Det måste ju vara balans i allt, yin och yang, ni vet; (betyder "allvar och trams" på kinesiska för er som inte visste det). Det får nog bli lite Philemon Arthur och fulpyssel ikväll, innan allvaret kommer över mig igen.

Lite kvällstrams

Samlagsdockor på teve

...eller fick man det?


Nu har jag sett en riktigt sjuk dokumentär igen. Eftersom jag i det förra inlägget ju lovade att aldrig mer använda fula ord, får jag väl kalla det filmen handlade om för "samlagsdockor" och inte knu...Nä, Real dolls heter de visst på engelska. Det är naturtrogna (nja det beror väl på hur man ser det, vet inte om porrstjärnorna som stått modell är särskilt naturtrogna de heller) monster i nån sorts latex, som skrevar och har en krok i ryggen så att man kan hänga upp dom i taket . Man kan även göra mycket annat med dom, men det tänker jag inte gå in på här. Dyra som skam, och kan beställas med extra allt (inklusive äkta skandinaviskt könshår). Det är sjukt.
Men sjukast var ändå den kvinna dokumentären handlade om; hon lät beställa sin egen samlagsdocka, som en exakt kopia av sig själv. Sedan gifte hon sig med dockan i Vegas, och så fick man se små snuttar från deras bröllopsnatt. Jag är fortfarande skakad efter denna dokumentär, och kan inte låta bli att tänka: Ur led är teve- tiden! Inte fick man se några samlagsdockor i Hylands hörna?

Pennans makt

Goder afton på er!
Jag fick höra idag att en läsare tagit illa upp av en stripp jag ritat. Jag vill inte att någon ska ta illa vid sig av något jag gör. Men det verkar vara helt omöjligt att undvika (tro mig, jag har försökt). Det kom som en chock första gången det hände. Jag är nämligen en sådan där översnäll typ, ganska konflikträdd och får dåligt samvete om jag så ens slår ihjäl en mygga.
Men jag har tydligen makt att såra människor med mina serier.
Det där vad man får och inte får skoja om är så olika, men visst finns det saker jag lärt mig på vägen att undvika, såsom lyten, personer som kan känna igen sig (se: lyten) och alltför fula ord. Men det går aldrig att gissa sig till vad som folk upprörs av. Dagens tog ändå priset, det var en tjej som tagit extremt illa upp av att jag lät en liten kille slå ihjäl en hundvalp i en stripp. Men det var ju inte på riktigt! Och det var skojigt! Hallå!
Nä, jag kan inte ha dåligt samvete för denna serie. Jag vägrar. Det dör barn på Haiti! DET kan man uppröras av. Om jag ska tänka på vad jag får och inte får säga när jag skapar blir jag helt handikappad. Och sedan tror jag att det är mer begränsat vad man får skoja om som tjej; ibland känns det som om folk tar extra illa vid sig bara av det faktum att jag, en ung, blyg viol med bröst klottrat ner såna snuskigheter. Medan Joakim Lindengren får spruta ner folk med bajs i sina serier (på ett helt fantastiskt vis ska tilläggas! Jag är ett stort fan!)
Vad återstår att skoja om om man tar bort allt det roliga? Filmjölk? Nä, då blir någon laktosintolerant stackare säkert sårad.
Ska jag bara hålla tyst?
Nä! Jag tänker fortsätta rita precis som jag gör, med kärlek i varje litet streck! Och lagoma doser snusk och politisk inkorrekthet. Jag är snäll, men jag är inte en blyg viol, och jag tänker inte vara tyst.
Men jag ska försöka undvika att ha ihjäl hundvalpar i framtiden.
That´s a promise!

Världens bästa Neil Young sjunger också lite falskt ibland.


Nä, nu får det vara bra med snö! Och jag vill inte ha slask och mörker, vi hoppar direkt till knoppande vår tycker jag! För jag tänker ICKE lägga pengar på ett par nya vinterskor. Mina gamla har gått sönder, så jag går omkring och fryser om tårna i ett par gympadojor. Fleecetrosor är en sak, men när det kommer till pjucks blir jag småsnål. Trotsade snöovädret och slirade in med bussen till Nyköping innan. Jag hade nämligen dubbla sånglektioner. Vad jag är glad att jag skaffat mig en hobby! Det är riktigt kul att sjunga. Min fantastiska sångpedagog (tillika svägerska) är väldigt uppmuntrande och tycker att jag måste sluta vara så självkritisk när jag sjunger. Men jag kan inte rå för det, när jag tycker att jag släppt ifrån mig en inte helt ren ton snörper jag ihop ansiktet och grimaserar. Och så tänker jag ibland; Hur vet man om man har självinsikt eller ej? Tänk om inte jag har någon, och går omkring och tror att jag har en hyfsad pipa. Och så sjunger jag värre än den mest pinsamma stackarn på en idolaudition. Och eftersom min svägerska är så snäll, så törs hon inte säga något, utan sitter där och lider sig igenom varje lektion.
Nåväl, skulle det vara så illa, hoppas jag att hon passar på att spela in mig på film och lägga upp på Youtube, som hämnd.
Äsch! Så pjåkig är jag nog inte ändå. Och har man bara rätta känslan gör det inte så mycket om man sjunger lite falskt ibland.

Nä, nu ska jag hugga in på pralinerna från Söderhallarna som världens bästa sambo kom hem med nyss.
Gudd ivning!

Om fleece

Fantastiska fleecetrosor


Jag har ett ganska komlicerat förhållande till materialet fleece. Man skulle kunna kalla det en hatkärlek. Det är ju så fult! Och konstigt! Vad är det egentligen? Gamla petflaskor? En sak är säker; det "tyg" som min jacka (och halva min gardebob tycks det som) är gjort av kommer varken från djur- eller växtriket (ja, ok, dinosaurierna då, som sedan blev till ojla eller hur det nu var, som sedan blev till plast, osv. Men det är lite långsökt tycker jag). Nä, fleece är läskigt, och onaturligt! Ändå är det en del av mitt liv. Märker att jag pratar fleece lite då och då, med vem helst som är intresserad. Senast en taxichaufför i London. Jag tycker ju ändå om det. För det är ju så mjukt! Och varmt! Man känner sig trygg i fleece, så är det bara.
Min sambo skrattar åt mina fleecebyxor, och jag kan inte säga att jag känner mig uppklädd i dom, men ack vad de är goa! Och vet ni vad jag ska pulsa iväg till posten och hämta idag? (Trummor och fanfarer:) ETT PAR FLEECETROSOR!! Kan ni föreställa er en sån fröjd? Nu behöver jag aldrig mer frysa om baken. Världen är förunderlig ändå. Här hade jag gått och klurat och önskat att det skulle gå att köpa just trosor i fleece, och så visar det sig, att det gör det! Någon sportig människa hade tänkt ut att det skulle vara bra att ha. Mitt hjärta är fyllt av tacksamhet till denna sportperson. Och av hatkärlek till fantastiska, fula fleece.

Krönikor och kåserier

Jättesnabbt inlägg: måste bara berätta att jag kommit på att jag vill skriva krönikor och kåserier för tidningar, det är minnyagrejnänuMÅSTEjagrusa
tjing

Rapport från en nattuggla i en annan del av Oxelösund

Tobbe är fan min idol!

Söndagkväll igen, och jag känner mig seg och lite loj, som jag brukar denna veckodag. Det kan också ha att göra med att jag vänt på dygnet något så kopiöst. Varför gå och lägga sig när kreativiteten flödar som mest? Nä, hellre sitta och lyssna på ljudbok och jobba till sisådär tre, fyra på natten, och sedan krypa ner bredvid en varm, trygg, snusande sambo, skönt dödstrött och alldeles mör i huvudet av tankeaktivitet. Inbillar mig att det inte är lika farligt för hälsan att göra så, nu när jag käkar dundervitaminkur och sitter med ljusperapilampan flera timmar om dagen. Men jag hade en gång en läkare som hela tiden tjatade om just det där med att sova när normala männsikor sover, och hur FARLIGT det är att sitta och nattsudda. Jag hävdade (och menar fortfarande) att man föds med en viss "dygnsrytm", jag har varit nattmänniska ända sedan jag var bebis (medans min arma mor inte är det...), men han ville inte lyssna på det örat. Ordentliga människor går och lägger sig senast elva, och de vaknar utvilade innan klockan slagit åtta på morgonen. NÄ! Säger jag. Jag är en stolt knepgök, och VI går och lägger oss precis när vi vill, så det så!
Aporopå att inte vara som alla andra, nu börjar snart mitt favvoprogram: I en annan del av Köping. Måste skriva jättesnabbt baranågraminuterkvarnu! VilljuintemissaTobbehanärminstoreidolsåhärligtfullifannänumåstejagrusaguafton!

Vilka möjligheter det finns!

Apropå storhetsvansinne...


Bingobyxan är på (eller ok, det är ett par vanliga fleecebyxor, tycker bara om att använda det där ordet), kaffet pruttar så sakteliga ner i kannan och datorn är full av sommarpratare-podradio. Kort sagt: jag är redo att intensivjobba! Ikväll blir det en bild till Svenska kyrkan, massa strippfärgläggning och lite utskick (ska fanimej få in Biller i fler tidningar!!). Så, nu är kaffet klart! Zoegas, tjockt och svart som tjära. Ah!

Tänk vad det skulle vara kul att få sommarprata någon gång! Och få välja riktigt bra musik att spela. Man måste få drömma, man vet ju aldrig. En annan (ganska ouppnåelig/storhetsvansinnig) dröm jag har är att bli Unicef-ambassadör. Det vore nåt. Men egentligen tror jag att det mesta är möjligt, till och med de mest otroliga saker. Om man bara ger sig fan på det. Det mesta, inte allt. Vissa saker går det aldrig att bli. För mig är det t ex helt omöjligt/för sent att någonsin bli:

ett öronbarn
En naturlig blondin, brunett eller rödhätta (är och förblir råttfärgad)
oskuld igen (det räknas inte att bli ihopsydd i efterhand! Förresten rätt vidrigt.)
analfabet
autodidakt (har dock lärt mig detta tjusiga ord helt på egen hand)
eller krasslig i spanska sjukan
Tror även det är rätt svårt att bli en luktlös gas, men väntar på att bli överbevisad om det.

Däremot är det inte helt omöjligt att bli:

en man (bara att snitta lite, ta hormoner och sy fast en moj)
senil
bitter
galen
jättetjock (så att de måste lyfta ut mig med en kran)
glutenintolerant
reumatiker
cynisk
stelopererad
eller en sån som tvångsmässigt samlar på saker, t ex använt toapapper.

Kanske blir jag ALLT det! Tänk vilka möjligheter det finns!

Fröler pratar skit

Snälle Samuel Fröler, jag var ju så kär i dig när du lekte skärgårdsdoktor! Varför ska du sälja din själ och gå omkring och prata pretto-goja på en landsväg i lufsiga manchesterbyxor för?? Jag blir tokig på den där reklamen! Fast den med Lena Endre är faktiskt snäppet värre. Jag retar mig till och med mer på SPP-reklamen än på den hysteriska, katastrofalt dubbade för Vanish. "Lita på rosa". Det är i alla fall lite humor (så dåligt att det blir roligt). Men SPP, näe! Jag tecknar minsann för AMF pension då och då, och det är jag stolt över, för de har roliga reklamfilmer (och är bra att jobba med).
Har förresten själv börjat pensionsspara nyligen. Mycket stolt över alla de tusentals vuxenpoäng som detta genererar. Det hade varit mycket roligare om ordet "pensionspara" innebar att en massa glada pensionärer sparade ihop pengar åt MIG, men de har ju byggt upp välfärdsamhället, så jag antar att jag får vara tacksam. Tjuvlyssnade förresten på en päls-tant i Malmö, som snoppade av en hemlös stackare just med orden "Du ska inget ha! Skaffa dig ett jobb i stället! JAG har minsann byggt upp välfärdssamhället!". Tänkte i mitt stilla sinne, att det var bra gjort ensam av den tanten, och att det var förståeligt om hon var lite snäsig efter en sådan bedrift.

Improviserad vattengympa

Innan jag satte mig att skriva, funderade jag väldigt över vilken ton jag skulle ha i det här inlägget, efter det där om sorgen härom dagen. Tänkte fram och tillbaka. Får man skoja när något ledsamt har hänt? Måste jag prata mer mörker? Men så kom jag fram till att jag får skriva precis som jag vill, det är ok att ta en paus från det tunga. Jag minns ju hur det var när min pappa dog för många år sedan, hur jag längtade efter att få vara "normal" mellan varven, skratta och prata om vanliga saker med mina vänner. Minns att jag kände en sorts press från omvärlden (förmodligen var det bara i mitt huvud), att en som sörjer måste bete sig på ett visst sätt, för att inte verka konstig i andras ögon. Jag hade verkligen en hang-up när det gällde det där att inte vara knepig. Men nuförtiden är jag stolt över min knepighet, så nu kör jag på, och skriver precis det jag har lust med.

Om en stund ska jag och en väninna åka på vattengympa i Nyköping (jag fick det beviljat av sjukgymnasten, trots att jag inte är amputerad!). Det ska bli intressant, för det är tydligen inte en ledare som står och visar vilka rörelser man ska göra till Tomas Ledin-låtar (det är av någon anledning alltid Tomas Ledin som spelas när det är vattengympa, det är en oskriven regel. Kanske sjunker tanterna till botten om det spelas något annat än Sommaren är kort), utan alla har sina egna program att köra, allt efter förutsättningar. Jag har ingen aning om vilka rörelser jag ska göra, för sjukgymnasten hann inte träffa mig innan. Så det blir till att improvisera.

Och sedan blir det färgläggning för hela slanten. Precis lagom när hjärnan är lite trött och ledsen. Annars är jag glad, för jag har fått in lite nya jobb, efter höstens stiltje.
Nä nu ska jag rusa på mina oamputerade ben!
Ha en bra dag allihop!

Ledsendag

Kan det inte bli vår snart? Ljust och varmt och gladare? Vi har sorg här hemma. Tung och mörk sorg, som bara kan bli bättre av att tiden går. Det blir så svårt att rita roliga gubbar när man är ledsen. Men jag måste försöka. Försöka tro på att det blir ljusare tider igen.

Fint med lyten

Djur ska vara lite halta och lytta.

Jag har en hemsk sida, som jag skäms lite för; jag tycker om att titta på dokumentärer om folk som har olika lyten. Dokumentärer, gärna av den mer oseriösa sorten, på trean eller femman. Fast visst "slinker det ner" en och annan findokumentär också, från Kunskapskanalen eller Discovery. Men mest blir det fuldokumentärer om folk som ser konstiga ut. Nu skulle man kanske kunna tro att jag vill titta på dessa lyten för att skratta skadeglatt och känna mig lite bättre själv, men riktigt så är det inte. Nä, det är det mest effektiva sättet jag vet att stänga av min rusande hjärna. Därför försvinner jag in i lytenas värld, för att glömma mig själv och mina tankar för en stund. Men jag vill att de ska sluta lyckligt, och fördelen med fuldokumentärer är att de oftast (något tillrättalagt) gör det. Sen tror jag också att jag känner igen mig i de fula, sneda och underliga tevefigurerna. Har själv känt mig som Elefantmannen när jag växte upp. Jag tycker helt enkelt mer om de individer som inte är "normala". Det är likadant med djur, de får gärna vara blinda på ena ögat, tjocka och sakna svans, dom tycker jag mest om.
En av favoritdokumentärerna är nog Pojken som fick nytt huvud. Lite missvisande titel, kan tyckas, för han fick inte alls ett nytt huvud, de bara knackade ut och tryckte ihop hans eget så han såg något mer välskapt ut. Denne lille pojke bodde i en liten gudsförgäten by i Afrika, men med hjälp av snälla amerikaner fick han komma till USA och bli opererad. Snacka om kulturchock! Han hade inte ens elektricitet i byn där han bodde. Operationen gick bra och han kände sig mer och mer hemma i USA bland Big Macs och enorma köpcenter. Det var så beklämmande när han fick samtal hemifrån, och mamman över en knastrig telefonledning (från grannbyn) försäkrade honom att , när han kom hem skulle han få groblad. Han såg ut att tycka (i och för sig lite svårt att läsa hans ansiktsuttryck för han var fortfarande ganska vanskapt) "Eh, groblad?? Det kan ha varit min favoriträtt för en månad sedan, men nu duger bara milkshake!". När han sedan kom hem till sin familj, blev det jättekonstigt. Han längtade tillbaka till Lyckans land, och de kunde aldrig förstå det han berättade om höga hus och teveapparater. Så även om de snälla amerikanerna fått honom att se något mer normal ut, och förhindrat hans ögon att ploppa ut ur hans huvud av trycket som var innan, så tänkte jag i mitt stilla sinne, att amerikaner ibland kan vara ganska dumma i sin "snällhet".
Dokumentären slutade dock ganska lyckligt, för den lille killen blev skolans hjälte, efter att ha varit byns paria. Hoppas han fick sig lite groblad ändå, och glömde bort smaken av milkshake så småningom. För jag tror att groblad tillagade med kärlek av ens mamma är bättre för själen än amerikansk glass-sörja.

Fleecetant

Min idol, Stig-Anders

Det där med att vara kulturtant höll inte i sig. Jag trivs helt enkelt bättre i fleece. Och sen har jag åkt på en rejäl förkylning också, så jag tycker mig ha rätt att sunka ner mig. I alla fall lite lagom så där. Förresten blir man så däst av Mozartkulor och rödvin. Nä, ikväll blir det en kopp te i stället. Lite kulturtantsvarning på det också, i och för sig, fast mer "Hjälp, jag måste sluta dansa till Nationalteatern på fyllan med blåa rödvinständer och göra bort mig-kulturtantsångest".
Nog om kulturtanter.
Sitter och lyssnar på Bombi Bitt och jag. Det är Hasse Alfredsson som läser, fina grejer. Har snart plöjt mig igenom hela ljudbokshögen jag lånade strax innan jul. Dags att åka in till bibblan och botanisera igen. Jag skulle önska att det gavs ut fler bra ljudböcker. Ta till exempel Kvartetten som sprängdes, i mitt tycke något av det bästa som skrivits i Sverige, även om den har några år på nacken. Detta Birger Sjöberg-verk finns inte som vanlig ljudbok! Inte någonstans (jag har googlat, och Google ljuger inte). På Malmö Stadsbibliotek hade de visserligen den på ljudband, de där oranga lådorna med blindtext på, någonstans i arkivet i källaren. Jag bad att få låna den, men bibliotekarien snörpte på munnen och utnyttjade sin bibliotekariemakt genom att vägra mig, jag var ju inte blind. Fastän jag lovade att lämna tillbaka boken så fort någon stackars blind bokfantast ville ha den, blev det nej. Jag slår vad om att den legat outlånad, täckt med damm i 20 år därnere. Kände mig lite diskriminerad faktiskt, som icke-handikappad. Nej, läs in fler bra böcker och gör ljudböcker av dom, på momangen!

Såg ni Hästmannen igår? Jag älskar den filmen. Man blir så glad av den lille gubben, och särskilt över hans jublande glädje när han hittar den där mojängen i diket, som han letat efter. Det skulle finnas fler som Stig-Anders, då vore världen en bättre plats.

Kulturtantskväll

Kulturtanten Malin tar sig ett glas rött.


...Och äter fint kulturtantssnask: Mozartkulor

Det får vara slut på att sitta och skapa i sunkiga fleecebyxor och raggsockar. Ikväll tog jag mig i kragen och klädde ut mig till kulturtant. Riktigt bra för inprirationen!
Och nej, var inte orolig, Tant Malin har inte tittat så djupt i vinglaset (ännu). Internet är något man bör hålla sig ifrån när man uppnått en viss promillehalt, anser jag. Det blir lätt lite pinsamt annars. I alla fall när man nyktrat till...
Nej, nu ska jag skaaaapa (uttalas lite släpigt med pretentiöst tonfall). Ha en bra kväll, du underbara människa!

En anarkist shoppar

Jag kan helt enkelt inte sluta lyssna på Philemon Arthur!! Det är som en drog, och man blir ganska konstig av den efter ett tag. Jag känner att mina öron egentligen behöver lite behaglig, välsjungen musik nu, men jag är fast i min Philemonperiod. Värre kunde det vara.

Egentligen skulle jag skissa strippar just nu, men det var då attan vad det ska vara lätt att hitta på en massa andra saker att göra i stället. Just skissbiten kräver så mycket av en, jag spänner mig och blir så där dumt självkritisk som

bara en känslig serietecknare kan bli (och alla ni andra med normala jobb, jag kan tänka mig att ni har ett hum om vad jag menar ni också). Men när jag väl kommer in i det, är det ganska kul ändå. Och en bra ljudbok gör att man inte lika gärna vill springa iväg från ritbordet och tramsa med annat.

Apropå trams (underbart ord!) så läste jag en artikel om shopping i en damtidning idag. Där stod det en massa matnyttigt om hur man bäst gör av med pengar i affärer. Det är tydligen en hel vetenskap. Det som fäste sig i mitt minne var expertshopparnas mest konkreta råd. Man ska alltid shoppa kläder i pumps. Absolut inte ha fula vita strumpor i provrummet. Nä, högklackat ska det vara. Det framgick inte om detta gällde i andra shoppingsammanhang också, typ på Ica. För i så fall blir det massiv bakläxa på mig! Jag har såvitt jag minns aldrig handlat i pumps i hela mitt liv. Det är så att jag skäms att kalla mig kvinna! Undrar vad artikelförfattarna skulle säga om det jag hade på fötterna när jag gick på stan idag:







Jo, för jag tog mig nämligen en tur till Nyköping i kylan. Var på jakt efter täckbyxor och en sån där ful sportjacka. Sportkläder är inte vackra, men jag upptäckte till min fasa att de där kläderna jag bara skulle inhandla för att följa med en väninna på långfärdsskridskor typ en gång, var både fula OCH dyra. Och för små. Uppenbarligen får man inte vara sportig som kvinna om man drar mer än storlek 40 om baken (kanske just därför jag drar stl Större än 40 över baken... Ja, allt är Team Sportias fel!! En ond cirkel ju! Eller Moment 22, typ; Hur komma i form när man inte får plats i sportkläderna??)

Nä, det blev en tur till inte fullt så sportiga billighetsaffären i stället. Hittade ett par termobrallor för 299 spänn, och det kan det ju vara värt för att se ut som en stoppad korv för en dag (en svart, styv och glansig stoppad, men ack så varm korv), samt en hisklig, men varm jacka att ha när jag skrinnar, Stod länge och nöp i ett par beiga syntetbyxor med riklig resår i midjan, eftersom skylten gjort mig så nyfiken...

Men jag kände att jag fick stilla mig där. Hasade hem i mina icke-pumps och kände mig ganska nöjd med min shoppingtur, trots att jag inte följt reglerna. Är man anarkist så är man.

Platser jag har känt mig tjock på

Sitter här och lyssnar på Ungdomsfavoriterna Bob Hund, och minns min ljuva tonårstid. (Jag vet att jag bestämde att jag skulle bli mindre sarkastisk under 2010, men vill ändå få er att riktigt känna hur bitterheten dryper från de där sista orden, he he.)
Nä, den var inte så ljuv. Och om det fanns en enda röd tråd som löpte mellan åren 1992-1998 (och även en stump in på 2000-talet), så är det att jag kände mig tjock och ful. Konstant. Mest tjock. Jag har, Tack vare en restokig mamma, fått känna mig tjock lite här och var i världen. Till detta kan tilläggas att jag även var skitsur hela tiden (man blir lätt det när man 1.svälter sig 2:Känner sig tjock och 3. Skulle kunna döda för en bit choklad)och totalt fokuserad på mig sjäv och den förhatliga kroppshyddan, varför jag inte upplevde ett skit av de fantastiska ställena.

Håll i hatten;

Listan över annars ganska trevliga platser jag känt mig tjock och varit sur på

Empirare State Building
Central Park
Las Vegas
Grand Canyon
Arizonas öken
Vita huset i Washington
San fransisco
Berlin
London

Wien

Köpenhamn
Prag
Irland
Thailand runt (många ställen blev det där)
Hultsfred
Roskilde
Jag har till och med känt mig tjock i ett indianrersevat.

Har även känt mig asfet i dessa sammanhang;

studenten (trots massivt alkoholintag och massa vänner runt mig)
På badstranden (unnade mig inte att bada på flera år.), samt vid ett femtontal födelsedagar.

Vilket totalt jävla slöseri!! Om jag kunde ta tag i den där tonårstjejen och ruska om henne, få henne att njuta av livet och att älska sig själv! Och att äta. Jag var ju inte tjock då. NU är jag det, men nu tänker jag inte på det. Jag har ingen ångest över saker jag äter längre, och har börjat lära mig att älska min kropp. Det blir lite klyschigt här kanske, men om jag kunde få någon annan tjej som går med dumma funderingar att tänka om (det är för sent med min inre tonåring är jag rädd). Livet är för kort för att inte njuta av chokladen.
Det var dagens visdomsord. Hoppas innerligt att det blir ett slut på vikthetsen i samhället, och mer fokus på att öka tjejers (och killars) självkänsla.
Nu är det väl revolution på gång?

Det vore ju trevligt 2010

Neil young i Oxelösund


Nu har jag funderat, och kommit fram till en del saker jag skulle önska mig inför 2010. Håll i hatten, och ta emot:

Alla jag älskar är friska och lyckliga.

Jag själv är lagom lycklig, och någorlunda kry.

USA räddar världen (vadå, det gör de ju i alla filmer!) undan växthuseffekten.

Kvartetten som sprängdes av Birger Sjöberg blir ljudbok.

Philemon Arthur and the Dung avslöjar sina rätta identiteter.

Det spelas in en massa intressanta dokumentärer, om folk med lyten mm.

Någon hittar på en spökfilm som är lika bra, om inte bättre än the Others och the Shining, utan massa överdrivet trams och dåliga effekter.

En liten tomte sätter sig och klistrar in alla mina ångest-kvitton och fakturor i en pärm och skickar till min revisor (som i sin tur meddelar mig att staten inte vill ha någon skatt av mig alls, för de tycker jag har varit så snäll).

Bokmässan blir rolig, och det kommer en massa folk till mina signeringar.

Jag får åka runt och träffa trevliga människor på olika seriefestivaler.

Jag lägger Norge och Danmark för mina fötter.

Hanteringen av odöda blir film, med jättebudget och välgjorda effekter.

Min bok blir enormt väl mottagen, och alla i Seriefrämjandet vill vara kompis med mig (äsch, det vill de ändå, för jag brukar krama dom och bjuda på snask).

Neil Young släpper en bra skiva, och kommer på att han vill åka till Oxelösund för att ge den bästa konserten i musikhistorien.

Jag får det där stora genombrottet.

Jag hittar ett hobbyband att sjunga rock`n´roll med här i trakten

Beatles återförenas (vet inte hur, men Herrens vägar äro outgrundliga... kan bli en jäkligt bra spökfilm av det!!)

Biller publiceras i en massa dagstidningar runtom i världen.

Alla är snälla mot mig och säger bara saker jag blir glad av, alternativt; jag lär mig leva utan yttre bekräftelse och blir sådär äckligt trygg i mig själv att jag aldrig mer behöver ta illa vid mig av någonting som händer någonsin mer. Nä förresten, det där lät lite otäckt. Vi säger så här i stället:

Jag får tjockare hud, och lär mig att ta åt mig av konstruktiv kritik och skita i elakheter, men framförallt ta till mig, och glädja mig åt fina kommentarer och peppning.

Jag blir en bättre männsika, i alla fall lite lagom perfekt; ärligare, snällare, hjälpsam, mer kärleksfull och riktigt sliskigt positiv. ev. lite mindre sarkastisk, om det går. Ska prova att vara snällare mot mig själv också...

Jag blir bättre på att berätta för andra hur bra de är. Varför gör jag inte det oftare? Nä, det ska bli ändring!

Jag har en massa inspiration, ork och lysande idéer till serier.

Jag hinner med att teckna lite halvlånga serier, där jag får vara hur snuskig och galen jag vill utan att någon tar illa vid sig), och får vara med i Galago och en massa andra bra och kreddiga (nä det sa jag inte, gjorde jag det? Ibland blir jag rädd för mig själv.) tidningar.

Det spökar kommer i repris på Femman.

Jag påbörjar min nya bok ("Huvudstupa, hjärtat först").

Jag släpper en barnbok som heter Monstret i magen.

Det blir en massa roliga resor, bla till London och Irland, med min älskling. Och Malmö, förstås, icke att förglömma!

Fred på jorden. Sluta tjafsa i största allmänhet (denna punkt är inte min, utan min sambos, men jag kan väl inte annat än att hålla med). Alla ska vara snälla mot varandra och gå hem till ensamma stackare med tröstande toscakaka och en termos Zoegas lite då och då.

Vården blir bättre ( jag hade kunnat skriva "bra" men det vore en alltför orealistisk önskan); Kvinnors hälsa prioriteras, och hypotyreosvården riktar in sig på att hjälpa alla oss, och inte göra det svårare genom att krångla som de gör (inte min läkare dock, hon är underbar), ger oss naturliga hormoner utan att tjafsa, slutar ifrågasätta oss och kalla oss psykfall, läser på lite helt enkelt, för i dagsläget har svenska patienter mer kunskap än läkarna om sköldkörteln. Skärpning!

Det blir en ny regering!!! En rööööödgrööööön!!!! Hurra!

Min mamma får ett roligt jobb och slipper ha Arbetsförmedlingen i röven konstant, de är inte värdigt när hon jobbat hela sitt liv, är så duktigt och välutbildad, och vänder ut och in på sig själv för att hitta något.

INGEN blir utförsäkrad från Försäkringskassan, det var bara ett dåligt skämt, Dumregeringen tar tillbaka det nu.

Alla fattiga och svaga, halta, ledsna och lytta blir friska och glada, då de aldrig mer behöver oroa sig för att klara uppehället, eller bli tvingade att jobba med kroppen full av tumörer.

Nu kan jag inte komma på något mer just nu, men jag har en känsla av att det kommer fler punkter längre fram. Har ni några bra idéer?
Avslutar det här inlägget med att tacka från botten av mitt serietecknarhjärta för alla de fina kommentarer som trillar in lite nu och få! De gör mig så glad!

Dagens hallucination

Jag tror jag måste fått i mig några konstiga svampar till frukost, för inte kan man väl se en sån här vansinnig skapelse i nyktert tillstånd? Ett lok, som är en tekanna, och har ögon, näsa och mun. Och som grädde på moset, en extremt politiskt inkorrekt bild av en mörkhyad man med för korta ben. Smakfullt!

som i en skräckfilm

I morse vaknade jag okristligt tidigt, (efter att ha suttit uppe och tittat på en liten glad gaygubbe som talar med andar i teve, till en sisådär fyra på natten); Halv åtta. Men först efter att min sambo ruskat liv i mig med orden (vrålande) "Larmet på din mobil ringer! Vakna!" Då öppnade jag motvilligt ögonen, och tänkte i mitt groggiga sinne att det är sällan mina ögon ser något över huvud taget så tidigt på dagen. Lite spännande alltså, att testa på att kika på världen i morgondunkel. Fumlade av larmet och hasade in för min morgontoalett. Anledningen till denna tortyr? Jag skulle till sjukgymnsten nere på vårdcentralen, för att bli bedömd om jag var krasslig nog att bli beviljad vattenjympa. Jag är (likt en liten tant) alltid ute i god tid, så tio minuter innan vi skulle ses befann jag mig i vårdcentralens reception. Och jag var inte ensam. Hela Oxelösunds samlade pensionärsreserv hade beslutat att bege sig till vårdcentralen just denna måndagmorgon. Det satt skröpliga tanter, och krökta små gubbar på varenda sittbar yta. Det var nästan som i en skräckfilm. Och när jag tog en nummerlapp upptäckte jag till min fasa att det var 30 pensionärer framför mig. För jag tycker, som sagt om att vara i tid, och pensionärer har en tendens att ta vääääldigt god tid på sig med vad de än försöker sig på. Det ska lullas, det ska, fumlas med kort och pengar, det ska skrikas "VASA?" och missuppfattas, och det ska pratas väder och krämpor med receptionisten. En halvtimme hann passera innan jag kunde rusa fram till kassan och hastigt förklara mitt ärende, och få reda på vart jag skulle gå. Så det blev ett mycket kort besök hos sjukgymnasten. Jag visste inte att det var fullt så tuffa krav för att få remiss till vattengympan på sjukhuset. Jag såg att hon synade min kropp, och var lite missnöjd. Jo, jag har ont lite här och där, men jag kan ju aldrig (hoppas jag) tävla i samma ligga som de som är halvdöda och amputerade. Hon spände ögonen i mig och undrade om jag förstod att det minsann fanns andra som inte klarade något annat (jag kunde ju promenera!), och att det bara var de sjukaste, sjukaste, sjukaste som fick en plats i gruppen. Survival of the unfittest, tänkte jag. Efter denna vattengympeaudition, väntar jag spänt på att de ska ringa ge mig min dom. Samtidigt har jag ett litet dåligt, gnagande samvete i magen, att jag tar upp en plats för en liten skröplig tant vars enda lycka i livet är att stå i en varm bassäng med andra halta och lytta. Jag är ju bara lite lagom lytt. Men vänta bara tills jag blir tant på riktigt, då ska ni få se på grejer!

Tråksöndag

Ikväll är det Philemon Arthur and the Dung som gäller.

Ghaa! söndagen kryyyyper i mig (eller ok, det kan vara mina sköldkörtelhormoner, men ändå). Nu vill jag bara ha vardag. Vardag, då jag kan ringa och skälla på FS Data för att det helt plötsligt inte går att skicka mejl till min webmail, vilket gör att jag känner mig lika isolerad som Robinson Crusoe (vilket i sin tur innebär att min sambo skulle vara Fredag, och det tror jag inte att han vill vara, för det skulle inte kännas så jämlikt i vårt förhållande då), och vardag, då det är lite mer liv och rörelse därute. Jag har alltid haft svårt för just söndagar. Och i och med att alla dagar är arbetsdagar för mig, har jag svårt att acceptera att resten av världen inte funkar så. Det är tråkigt helt enkelt! Boring!
Det är ju tur att vi är två söndagsjobbare i det här hushållet. Min präst ska ha gudstjänst om en timme. Det ska bli skönt att komma ut, och gå och lyssna på honom. Jag tycker det är riktigt meditativt att gå till kyrkan. Men visst händer det att jag får tvångstankar, typ "Tänk om jag skriker BAJS nu!", när jag sitter där i Guds hus. Har fått för mig att man bara får tänka goda, snälla tankar i kyrkan, för Gud lyssnar lite mer där. Och jag vill inte att Gud ska höra mig ens tänka fula ord, för då kanske hon blir ledsen.

Annars är jag på sluttampen på strippidékläckandet ikväll. Med Philemon Arthur and the Dung i öronen tänker man extra bra, tycker jag. Det är något med det där kastrulltrummandet som sätter igång min kreativitet. Underbar musik!
Ska bara slipa på några idéer till, sedan är det dags att börja skissa.

Här följer lite matnyttig, och skojig info om bandet, för den som är intresserad, snott från Wikipedia (den bästa uppfinningen sedan färdigskivat bröd, i mitt tycke). Klicka på bilden, så blir den läsbar!

Man ska vara snäll!

Gott nytt år allihop!
Det blev en ganska trevlig fest igår. Bussresan in till Nyköping var dock allt annat än smidig. Först fick vi vänta på bussen i en halvtimme, i bitande kyla, och när den sedan kom så hoppade Prakt-muppen på. Prakt-muppen såg hel och ren ut, var i trettioårsåldern, såg ut att jobba med något tråkigt till vardags, typ försäkringar, och var plakatfull. Jag anser mig nog ha tålamod med andra människor (mycket mer än med mig själv), men det är så svårt med vuxna som inte kan hantera spriten. Det är helt ok om de blir lite vingliga och gör bort sig så där lite lagom, men när man ska hålla på att tjafsa bara för att man är full, då anser jag att man ska vara ansvarig nog mot sin omgivning att inte dricka alls. Prakt-muppen gick igång på att det inte gick att betala med kontanter på bussen, skällde, fjäskade, hotade, och förolämpade om vartannat. Förolämpningarna blev alltmer personliga mot den stackars mörkhyade man som hade oturen att köra sträckan Oxelösund-Nyköping denna bistra nyårskväll. Och ju mer muppen tjafsade, desto mer försenad blev vår buss. När han halkade in på förolämpningsspåret "Du är muslim och har säkert en jävligt dum fru-spåret", var måttet rågat. Den lille busschauffören fick nog och slängde av muppen från bussen. Denne stod och skrek att ingen någonsin varit så dum mot honom förut i hela hans liv, och att det var orättvist. Intelligensreserven uttalar sig, typ. I mina ögon är man inte en männsika, utan en amöba när man är i det stadiet. Ja, ok, visst har jag gjort en del dumheter i onyktert tillstånd, i alla fall i min gröna ungdom, men fullt så puckat tror jag inte jag uppfört mig (jo, det skulle kanske vara när jag kräktes i badkaret hemma, fastän jag visste att vi hade stopp i avloppet, och mamma som har spy-fobi inte pratade med mig på tre dagar).
Man ska vara snäll! Inte bråka och tjafsa och slåss, när det ska vara festligt och glatt. Nä, låt oss starta det där reservatet för vettiga människor, nu! Där får man vara tramsig på fyllan, och kanske till och med lite gråtmild, men så fan heller att man ska få komma med rasistiska påhopp mot sina medmänniskor!

På hemvägen var det samme lille chaufför. Min sambo klappade honom på axeln och önskade ett gott nytt år. Då log busschauffören, och jag kände att "Fan vad jag älskar min pojkvän", och att det finns hopp för mänskligheten.