Djur ska vara lite halta och lytta.
Jag har en hemsk sida, som jag skäms lite för; jag tycker om att titta på dokumentärer om folk som har olika lyten. Dokumentärer, gärna av den mer oseriösa sorten, på trean eller femman. Fast visst "slinker det ner" en och annan findokumentär också, från Kunskapskanalen eller Discovery. Men mest blir det fuldokumentärer om folk som ser konstiga ut. Nu skulle man kanske kunna tro att jag vill titta på dessa lyten för att skratta skadeglatt och känna mig lite bättre själv, men riktigt så är det inte. Nä, det är det mest effektiva sättet jag vet att stänga av min rusande hjärna. Därför försvinner jag in i lytenas värld, för att glömma mig själv och mina tankar för en stund. Men jag vill att de ska sluta lyckligt, och fördelen med fuldokumentärer är att de oftast (något tillrättalagt) gör det. Sen tror jag också att jag känner igen mig i de fula, sneda och underliga tevefigurerna. Har själv känt mig som Elefantmannen när jag växte upp. Jag tycker helt enkelt mer om de individer som inte är "normala". Det är likadant med djur, de får gärna vara blinda på ena ögat, tjocka och sakna svans, dom tycker jag mest om.
En av favoritdokumentärerna är nog Pojken som fick nytt huvud. Lite missvisande titel, kan tyckas, för han fick inte alls ett nytt huvud, de bara knackade ut och tryckte ihop hans eget så han såg något mer välskapt ut. Denne lille pojke bodde i en liten gudsförgäten by i Afrika, men med hjälp av snälla amerikaner fick han komma till USA och bli opererad. Snacka om kulturchock! Han hade inte ens elektricitet i byn där han bodde. Operationen gick bra och han kände sig mer och mer hemma i USA bland Big Macs och enorma köpcenter. Det var så beklämmande när han fick samtal hemifrån, och mamman över en knastrig telefonledning (från grannbyn) försäkrade honom att , när han kom hem skulle han få groblad. Han såg ut att tycka (i och för sig lite svårt att läsa hans ansiktsuttryck för han var fortfarande ganska vanskapt) "Eh, groblad?? Det kan ha varit min favoriträtt för en månad sedan, men nu duger bara milkshake!". När han sedan kom hem till sin familj, blev det jättekonstigt. Han längtade tillbaka till Lyckans land, och de kunde aldrig förstå det han berättade om höga hus och teveapparater. Så även om de snälla amerikanerna fått honom att se något mer normal ut, och förhindrat hans ögon att ploppa ut ur hans huvud av trycket som var innan, så tänkte jag i mitt stilla sinne, att amerikaner ibland kan vara ganska dumma i sin "snällhet".
Dokumentären slutade dock ganska lyckligt, för den lille killen blev skolans hjälte, efter att ha varit byns paria. Hoppas han fick sig lite groblad ändå, och glömde bort smaken av milkshake så småningom. För jag tror att groblad tillagade med kärlek av ens mamma är bättre för själen än amerikansk glass-sörja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar