som i en skräckfilm

I morse vaknade jag okristligt tidigt, (efter att ha suttit uppe och tittat på en liten glad gaygubbe som talar med andar i teve, till en sisådär fyra på natten); Halv åtta. Men först efter att min sambo ruskat liv i mig med orden (vrålande) "Larmet på din mobil ringer! Vakna!" Då öppnade jag motvilligt ögonen, och tänkte i mitt groggiga sinne att det är sällan mina ögon ser något över huvud taget så tidigt på dagen. Lite spännande alltså, att testa på att kika på världen i morgondunkel. Fumlade av larmet och hasade in för min morgontoalett. Anledningen till denna tortyr? Jag skulle till sjukgymnsten nere på vårdcentralen, för att bli bedömd om jag var krasslig nog att bli beviljad vattenjympa. Jag är (likt en liten tant) alltid ute i god tid, så tio minuter innan vi skulle ses befann jag mig i vårdcentralens reception. Och jag var inte ensam. Hela Oxelösunds samlade pensionärsreserv hade beslutat att bege sig till vårdcentralen just denna måndagmorgon. Det satt skröpliga tanter, och krökta små gubbar på varenda sittbar yta. Det var nästan som i en skräckfilm. Och när jag tog en nummerlapp upptäckte jag till min fasa att det var 30 pensionärer framför mig. För jag tycker, som sagt om att vara i tid, och pensionärer har en tendens att ta vääääldigt god tid på sig med vad de än försöker sig på. Det ska lullas, det ska, fumlas med kort och pengar, det ska skrikas "VASA?" och missuppfattas, och det ska pratas väder och krämpor med receptionisten. En halvtimme hann passera innan jag kunde rusa fram till kassan och hastigt förklara mitt ärende, och få reda på vart jag skulle gå. Så det blev ett mycket kort besök hos sjukgymnasten. Jag visste inte att det var fullt så tuffa krav för att få remiss till vattengympan på sjukhuset. Jag såg att hon synade min kropp, och var lite missnöjd. Jo, jag har ont lite här och där, men jag kan ju aldrig (hoppas jag) tävla i samma ligga som de som är halvdöda och amputerade. Hon spände ögonen i mig och undrade om jag förstod att det minsann fanns andra som inte klarade något annat (jag kunde ju promenera!), och att det bara var de sjukaste, sjukaste, sjukaste som fick en plats i gruppen. Survival of the unfittest, tänkte jag. Efter denna vattengympeaudition, väntar jag spänt på att de ska ringa ge mig min dom. Samtidigt har jag ett litet dåligt, gnagande samvete i magen, att jag tar upp en plats för en liten skröplig tant vars enda lycka i livet är att stå i en varm bassäng med andra halta och lytta. Jag är ju bara lite lagom lytt. Men vänta bara tills jag blir tant på riktigt, då ska ni få se på grejer!