Innan jag satte mig att skriva, funderade jag väldigt över vilken ton jag skulle ha i det här inlägget, efter det där om sorgen härom dagen. Tänkte fram och tillbaka. Får man skoja när något ledsamt har hänt? Måste jag prata mer mörker? Men så kom jag fram till att jag får skriva precis som jag vill, det är ok att ta en paus från det tunga. Jag minns ju hur det var när min pappa dog för många år sedan, hur jag längtade efter att få vara "normal" mellan varven, skratta och prata om vanliga saker med mina vänner. Minns att jag kände en sorts press från omvärlden (förmodligen var det bara i mitt huvud), att en som sörjer måste bete sig på ett visst sätt, för att inte verka konstig i andras ögon. Jag hade verkligen en hang-up när det gällde det där att inte vara knepig. Men nuförtiden är jag stolt över min knepighet, så nu kör jag på, och skriver precis det jag har lust med.
Om en stund ska jag och en väninna åka på vattengympa i Nyköping (jag fick det beviljat av sjukgymnasten, trots att jag inte är amputerad!). Det ska bli intressant, för det är tydligen inte en ledare som står och visar vilka rörelser man ska göra till Tomas Ledin-låtar (det är av någon anledning alltid Tomas Ledin som spelas när det är vattengympa, det är en oskriven regel. Kanske sjunker tanterna till botten om det spelas något annat än Sommaren är kort), utan alla har sina egna program att köra, allt efter förutsättningar. Jag har ingen aning om vilka rörelser jag ska göra, för sjukgymnasten hann inte träffa mig innan. Så det blir till att improvisera.
Och sedan blir det färgläggning för hela slanten. Precis lagom när hjärnan är lite trött och ledsen. Annars är jag glad, för jag har fått in lite nya jobb, efter höstens stiltje.
Nä nu ska jag rusa på mina oamputerade ben!
Ha en bra dag allihop!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar