Ett brandtal i pms:ens tid

Huka er i bänkarna gubbar! För nu ska det pratas kärringkrämpor. Två veckor varje månad blir jag ett boksavsbarn, typ. Det är då PMS:en sätter in. Och den är HEMSK. Varför vi kvinnor ska ha det så här på 2000-talet är för mig en gåta! Ja, det är en kärringkrämpa. Där är svaret. Gåtan är löst. Och inte bara pms (eller PMD som jag har; pmsens onda syster), utan en hel massa andra sjukdomar och illamåenden som doktorerna skiter i. För mig är givetvis sköldkörtelvården (eller vanvården) något som jag ofta upprörs över och vill förbättra. Men fibromyalgi, PCOS och en hel radda andra hemskheter är sånt som kvinnor alltför ofta inte blir tagna på allvar för. Som en väninna med fibro sa till mig härom dagen. "Man kommer till doktorn, han lägger huvudet på sned och säger Är du inte lite deprimerad bara? Tro fan att man blir deprimerad av att ha kronisk värk och aldrig bli trodd!"
Eller som överläkaren (!) sa till mig på Kvinnokliniken, när jag sökte för en hel radda kvinnokrämpor, däribland utebliven mens, hormonrubbning och pms (allt har med sköldkörteln att köra, har senare min UNDERBARA doktor i Tranås berättat). Han tittade överlägset på mig och tyckte att jag skulle gå ner i vikt och gå till en psykolog!!!!! Min enda hämnd var av den kvinnliga sorten: jag utsatte honom för en förbittrad (hysterisk) kvinnas tårar. Oavsett hur macho och överlägsen en karl är, det slår aldrig fel, vill du göra en buffel obekväm- gråt! Han ville vara varsomhelst utom just i det rummet med mig, skruvade på sig i vånda och visste inte vart han skulle titta.
Moahaha
Men jag tänker att något måste hända snart. När tiotusentals felbehandlade och kränkta kvinnor reser sig upp och vrålar samtidigt MÅSTE läkare och makthavare lyssna. Stridens dag närmar sig med stormsteg. Eller hur tjejer? Vi är viktiga för tusan! Samhället klarar sig inte utan oss. Vi är någons mamma, dotter, moster, syster, fru, flickvän...
Ändå är detta inte ett inlägg enbart riktat till damer. Det är minst lika viktigt att ni män ställer er på vår sida och kämpar med oss! Slå era nävar i bordet och gör något, för att inte en enda kvinna till med hjärtinfarkt ska bli hemskickad och dö, bara för att vården FORTFARANDE inte lärt sig att det är andra symptom hos kvinnor än män. Någonting måste göras, NU!

Det var mitt brandtal. Så går pms-ilskans friska hy i hormondeppighetens kranka blekhet över.
Det får bli en STOR bit tigerkaka på det här!

Vårtramsig

Nu är jag snäll igen. Bilderna kom tillbaka och jag kan mejla hur mycket jag vill från min webmail. Tydligen hade några puckon till byggarbetare kommit åt en kabel utanför Helsingborg, varav all FS Datas trafik stoppades i över tolv timmar. Jag tror ändå att det var personligt, att det var en liten taliban som gnagt av den med sina små elaka tänder, bara för att sabotera för mig. Förmodligen dog han väl på kuppen, så man får väl kalla det en självmordsgnagare.

Tack för era intressanta kommentarer om tro! Blir alltid så glad när ni skriver något här.

Jag är hemma från Västergötland, och som så många andra hektiska dagar, ligger jag så mycket efter i schemat att jag helt gett upp stressen att ens försöka hålla det. Det ordnar sig. Och det är ju som bekant en dag imorgon också (för de allra flesta i alla fall. Ett stackars fåtal blir alltid snuvade på konfekten. Men nu kom jag visst från ämnet.)

Solen har tinat upp stans alla bajsklottar och får hela Oxelösund att dofta en blandning av träck, hav och järnverk. Men mellan skithögarna ser jag hur små skott sticker upp. Äntligen vår! Kanske därför jag är så ofokuserad idag. Ofokuserad på ett angenämt sätt, ska tilläggas. Jag brukar som tur är inte få vårdepp. Vår, ge fan i att tveka mer i år- här gör det inte det minsta ont när knoppar brister! Nä, mer sol och pirr i kroppen, tack! Och fortsatt inspiration. Då är jag nöjd i påsk.
Påsken anser jag annars vara en rätt sketen högtid. Och ful. Gult är inte min favoritfärg. Sedan allt det där med att Jesus dog, jag hajar inte grejen med att äta ägg för att fira det (nej, innan ni rättar mig, jag vet bättre. Tror jag. Lite i alla fall).

Nä, nu ska jag ta tag i kvällens jobb: skissa strippar och översätta skogenboken. Och eventuellt lite pysseltrams. I morgon tar jag igen allt jag tramsade bort idag; en ny serie till Trelleborgs Museum, idékläckning till en serie för en tjeckisk tidning och ännu mer strippskissning och översättande. Om inte talibanerna gnager av nån ny ledning förstås.

Slutligen: Nu kommer boken om bara några veckor!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Kom på releasefesten vet jag!

Over and out

Grrrrrrrrrrrrrrr!

Men det var då självaste fan! Vad har hänt med mina bilder på bloggen??? Säg inte att de alla är borta, puts väck! Någon bloggkunnig därute som förstår vad som hänt? Är det någon som hackat sig in och saboterat, eller är bara nåt tillfälligt vajsing? Har jag, helt ovetandes gjort en Muhammedkarikatyr och lagt upp här? Har jag skaffat mig fel sorts ovänner...? Nä, jag har inte gjort något fel, då ska inte någon liten elak datanörd eller arg Al-Qaidian komma och vara dum mot min blogg!!
Jag blir tokig på teknikkrångel. Att min webmail inte går att nå gör ju inte direkt mitt humör gladare. Något leverantörfel hos
Fs Data. Igen. Åtgärdat klockan åtta ikväll. Jo, pyttsan! Hon är kvart över nu! Plus att min skrivare krånglar. Grrrr grrrrrr och åter grrrrrrr!

Jag är så trött efter de senaste veckorna, sådär trött att jag går omkring och är yr hela tiden. Jag MÅSTE ta det lugnt! Varför ska det vara så svårt? Har varken tid eller lust att braka ihop nu, när boken äntligen är klar, och det är en massa annat kul på gång. Plus att jag har deadlines. Så jag får vila och jobba lite lagom helt enkelt. Balans har jag hört ska vara bra, det och fasta rutiner, kan ju vara värt att testa.
Men jag är så stolt över mig själv, tänk så mycket jag fixat nu! Resor, föreläsningar, och jag vet inte allt! Kanske inte så underligt att kroppen skriker efter vila. Och ska man vara lite flummig, kan man ju fundera om det kanske inte är någon mening med att all min jobbnödvändiga teknik strular just nu... Kanske vill "dom där uppe" säga mig att jag ska ta det lugnt. I så fall gör jag väl klokast i att lyssna.
Men det hindrar mig inte åt att gnissla tänderna över krånglet och säga grrrrrrrrrrrrr!

Det var tråkigare förr

Sitter och lyssnar på Paul Simon och vickar på tårna hemma hos min kära mor. Har precis visat henne hur Facebook fungerar. Det gick bra, även om hon tyckte att det var lite rörigt. Det kan jag ju hålla med henne om. Spotify tyckte hon var desto roligare. Jag har lärt henne hur man gör spellistor. Mycket Sting och UB40 blev det. Smaken är som röven. klôven, som vi säger i Värmland.
I mitt tycke är Spotify det bästa som hänt sedan färdigskivat bröd. Det är definitivt värt en hundring i månaden för att slippa reklam, och ha tillgång till hela världens musik (utom Beatles, förstås, men då får jag ju lyfta på röven och hasa bort till cd-skivorna). Ibland förundras jag över att jag levt i hedenhös, när inte internet fanns. I alla fall inte för gemene man. Vad gjorde vi då, innan Youtube, när vi hade tråkigt??? Nä, det där är konstigt. Och tänk ännu längre tillbaka, innan teve och mobiler! Vad det måste varit trist! Eller lugnt och skönt, beror på hur man vill se det. Jag tror inte alls att det var bättre förr, jag tror att det var tråkigt förr!
Jag tror att folk satt där i sina eländiga små pörten med jordgolv och svalt och hade bristsjukdomar, och HADE TRÅKIGT. De bara väntade på att den där teven skulle uppfinnas, så att de slapp ledan. Det den fattige torparen längtade mest efter när han gick där och bände loss stenbumlingar i en torr åker, var inte salt sill, nej, det var att kunna kolla in sina skolkamraters fotoalbum på Facebook. Bara för att skadeglatt glädjas över hur lusasnaggade och felnärda hans forna kamraters ungar var. Det är vad jag tror. Men jag kan ha fel. Nä, nu ska jag logga ut för idag.

Vad tror ni?

Ur Om någon vrålar i skogen


Det bidde inget bloggande igår, vi var på kalajs utanför Nora. En helt underbar familj med tio mysiga ungar, där föräldrarna firade tjugoårig bröllopsdag genom att förnya sina löften, och bjuda på fest. Min sambo höll i ceremonin, och var lysande i sin yrkesroll som vanligt. En av sönerna arbetar som Michael Jackson-kopia, och underhöll oss på ett ypperligt sätt. Det gjorde resten av ungarna också. En jädra familj till att vara begåvade! Själv bidrog jag inte så mycket till underhållningen, men åt av det som bordet bjöd, desto mer, och njöt av den härliga stämningen.

Jag fick frågan igår om jag också är troende (mannen här hemma är ju det), och jag vet aldrig riktigt hur jag ska beskriva det jag tror på. Tidigare, innan jag fick min präst, och lärde känna hans underbara arbetskamrater, hade jag en ganska skev bild av kyrkan. Inga namn nämnda (råkade göra det i en serie, och personerna i fråga tog väldigt illa upp. Usch!), men som barn fick jag itutat mig en massa skrämselpropaganda om den där Gud. Han verkade vara en sträng, och ganske elak farbror, som hämnades på stygga barn. Nu ska jag inte tjata om min eländiga barndom, men låt oss säga såhär; som barn tolkar man ju eländet som händer i ens familj som straff från den där Gud. Väldigt förvirrande var det, kärlekens Gud var han ju också, fast bara när han var på humör, tycktes det. För jag bad och bad mest hela tiden och var ett riktigt dygdemönster när det gällde att inte synda. Nä, min barndoms Gud vill jag inte tro på. Och jag gick länge med fördommar om kristna; slipover, vattenkammat hår och huvudet sådär skenheligt på sned... Nu har jag en helt annan bild av det fantastiska arbete kyrkan gör. Det är en kärleksfull Gud de predikar om här. Och jag respekterar verkligen deras tro, även om jag själv inte kan köpa hela kritendomspaketet. Jag kan visst ta paketet, men då vill jag plocka i lite av varje från andra religioner, och mina egna tankar.

Jag har ju alltid sökt efter det där Något. Och funnit min egen sorts tro. Där finns det en god kraft (ingen grinig gubbe!), som bara är kärlek och aldrig jävlig mot små barn. Det är samma "gud" som alla religioner tror på, "Hen" för att använda Vänsterns nya skojsiga, könsneutrala ord) är snäll. Allt elände som händer i världen, ja det är en kombination av människors dumhet och ondska. Någon Djävul tror jag inte på och det finns inga straff. Kanske finns det mörka frafter. Men ska jag bli riktigt flummig, och det tänker jag bli nu, så tror jag att vi lever många liv, och att vi inför varje utkrystning i denna vansinniga värld, redan har skrivit en plan för livet vi ska leva. Och den innehåller allt från skojiga barnkalas till sjukdomar, ja, tillochmed när vi ska dö. I min nya bok berättar jag om det där med andlighet. Jag var nog mer rädd för att berätta om det, än att låta världen få veta vad jag blev utsatt för som barn, Jag skojar ofta om min fascination över spökprogram på teve, men är desto försiktigare att prata allvar om mina övernaturliga upplevelser. Har blivit förlöjligad en gång för mycket. Inte så att jag skäms, jag vet ju att jag inte hittar på, men det är så privat. Man vill väl inte uppfattas som flummig helt enkelt, trots att minst hälften av landets befolkning upplevt saker som inte går att förklara. Det är trösterikt för mig att allt inte är slut när man dör, att ens nära och kära kan titta till oss, och hälsa på. Och att vi alla kommer ses när man är klar med detta jordeliv. Men visst kunde det vara läskigt att se spöken när jag var liten. Kan känna igen mig i den där killen i Sjätte sinnet. Ja, det var väl inte så extremt att små döda flickor satt och kräktes i mitt tält, men otäckt ändå. Ingen trodde ju på mig, så jag hade ingen att prata med om mina upplevelser

Nu, däremot är jag mindre skraj, och mindre mottaglig för spökerier. Det brukar bli så när man blivit stor.

Ännu har jag inte plockat ner alla smaskiga bitar i mitt andliga paket (tänkte skriva "trospaket", men det kan ju feltolkas), det tar nog resten av livet. Men nu har jag berättat om det jag tror på, såhär långt.
Vad tror ni?

Soundtrack of my life

Sommarkvällar i Stellas kök när jag precis flyttat hemifrån...


Goder afton på er mina små vänner. Eller, jag har ju ingen aning om ni är små, eller stora, halta eller lytta, dumma eller snälla. Men jag TROR att ni är snälla, och jag tycker om er allihop, om ni så skulle vara så storväxta att ni måste använda en trasa på en pinne för att nå alla valkar när ni duschar (såg en dokumentär om det en gång; en fetlagd dam i naket tillstånd, sjungandes Amazing Grace med jättevibrato under tiden). Ja, som ni märker, känner jag mig extra kärleksfull ikväll. Och nej, jag har inte varit kulturtant och bibbat. Jag är bara glad. Över min familj, mina vänner, fina kommentarer på bloggen och på Facebook... mitt jobb... att min hälsa (peppar peppar) är bättre... en hel massa saker.

Har precis skapat en ny spellista på Spotify som jag döpt till Mysmusik. Den innehåller låtar som betyder något för mig. Somliga sjöng min mamma för mig när jag satt varm och nybadad i morgonrock, i hennes knä, trygg och liten. Evert Taube till exempel. Det var när jag satte samman listan och lyssnade på sångerna som jag kände att hjärtat började växa. Samtidigt är det vemod och andra, lite ledsna känslor som samsas där i hjärtat, med glädjen. Man har ju sina gråtlåtar. Jojje Wadenius Mitt lilla barn, till exempel. Vet inte vad det är med den låten, men när han sjunger det där om "Meeeeeen ska jag säga, akta dig för eld och djuuupa vatten, spring aldrig, aldrig bort från mig, i den mörka natten, då får jag alltid en klump i halsen och måste blinka väldigt mycket. Min kompis Kristina hade också en gråtlåt när hon var liten. Det var en dansbandsdänga som handlade om en hare eller om det var en kanin som blev skjuten av en jägare. Hon brukar sjunga sin gråtstrof för mig (och jag får inte skratta åt henne). Den går ungefär såhär. "Då gick där ett skott genom frustande lunga". Den låten brukade Kristina lyssna på i källaren när hon ville gråta. Då satt hon där med kasettbandspelaren i knät och grät över den lilla haren.

Och visst är det så att många vackra låtar har ett minne för evigt knutet till sig. Balladen om Fredrik Åkare, kan jag inte höra, utan att tänka på hur det kändes att få mitt naiva hjärta krossad av en viss alkoholiserad trubadur i Malmö. Vissa bitar måste man vänta några år med att lyssna på, annars gör det för ont.
Jag tycker att Soundtrack of our lives är ett lysande bandnamn (och Instant repeater 99 är med på nostalgilåtslistan), för visst är det så att livet har sitt eget soundtrack! Endera dagen ska jag sätta mig ner och skriva ner mitt, so far. Sen när jag är borta, får mina efterlevande den listan. Då förstår de precis vem jag var, Att jag grät över Jonas 1997 till tonerna av R.E.M.s I will Try not to Breathe, att jag satt med min vän Stella en varm sommarkväll i hennes kök år 1999 och lyssnade på Chet Baker, eller att jag skrattat med Kristina åt Philemon Arthur and the Dung i hennes etta vid Karlskronaplan. Den listan kommer bli lång. Men, oj, vad fin!

I pysslartagen

Pyssellådorna


Det glittrar!!!


"Kronjuveler" kallar jag den.


...bakifrån






Det blev sent ikväll igen. Så går det när man fastnar i pysslandet (och senare på www.catsthatlooklikehitler.com).
Annars har dagen gått i seghetens och onödigheternas tecken. Blev kallad till läkare i stan, och duktig flicka som jag tyvärr är, trotsade jag min kompakta trötthet och det gråslaskiga vädret, för att slänga 64 spänn tur och retur på bussen in till Nyköping. Blöt och sur, letade jag mig fram till rätt väntrum. Satte mig där och läste Amelia. Och en Amelia till. När jag var inne på andra numret av Hänt i veckan, tänkte jag att det var något som inte stämde. Och jag var vid det här laget rätt irriterad och äckelmätt på kungahusskvaller. Så jag gick för att försynt fråga om doktorn inte var klar snart. Fick då veta att hon 1. skrivit fel datum i kallelsen , och 2. att jag inte skulle få komma till henne alls ändå, för det hade blivit något fel. Sur både invärtes och utvärtes marscherade jag därifrån. Två timmar bortslösade, när jag kunde suttit och jobbat. Men nu vet jag i alla fall allt om Victorias jävla brudklänning.

Fikan på tantcaféet med trevliga Pernilla var desto mysigare. Och när jag sedan fick mig en liten shoppingrunda på Clas Ohlson, var mitt humör på topp. Två fula, men väldigt praktiska förvaringsboxar inhandlades till allt mitt pyssel, plus lite annat smått och gott. Bra affär den där Clas Ohlson. Man blir glad av den.

Så allt har blivit förskjutet idag. Har ändå hunnit fixa lite översättningar, och tecknat en stripp till Trelleborgs museum. Återstår lite strippskissande innan läggdags. Någon ligger och snarkar så lockande i loftsängen ovanför... Nä, några timmar till orkar jag. Och jag har en rejäl hög med bra ljudböcker. Just nu lyssnar jag på Karin Thunbergs bok om sin skräpsamlande mamma. Den är riktigt bra. Och så kan jag knappt bärga mig till att börja med Michael Nyqvists uppväxtskildring! Han är ju så sexig (mormors omdöme, och jag kan inte annat än hålla med. Vi har god karlsmak i min släkt). Om han sen kan skriva får vi se, men jag får i alla fall lyssna på hans trevliga röst några timmar.
Sedan kryper jag nog ner bredvid en ännu sexigare karl. Och vyssas till sömns av de vackraste snarkningarna i världen.

HA HA!

Sittin´here resting my bones

Nu ni, tänker jag vara musiktjej ett tag. I det här fallet tycker jag det är helt ok att använda detta begrepp, eftersom man ju säger musikkille, men annars är jag allergisk mot alla dessa "kvinnliga" fotbollsspelare, "TJEJband", och för att inte tala om oss KVINNLIGA serietecknare!

Har ni hört några bättre textrader än dom ur Otis Reddings Sitting on the dock of the Bay (som jag just nu skrålar med i på högsta volym: "Looks like nothing´s gonna change, everything still remains the same, I can´t do what ten people tell me to do, so I guess I´ll remain the same; Sittin´here resting my bones, and this loneliness won´t leave me alone"???
Uj uj, det är så bra att man får noppeskinn. Det är en av de få favvolåtarna som jag inte lyssnat mig trött på. Beatles däremot försöker jag vara lite sparsam med, för dom vill jag aldrig tröttna på. Men med tanke på att liverpoolkillarna klämde ur sig nästan 400 kanonlåtar innan de gick skilda vägar, så finns det en del att lyssna på, utan att vattna ur låtarna.
Ibland måste man låta en låt ligga och vila ett tag, då fräschar den till sig (precis så gjorde en inte alltför renlig gammal killkompis till mig, fast med sin smutstvätt, sedan började han använda plaggen igen). Så är det med David Bowies klassiker till exempel.

Men åter till Otis. Han ä jämt gôrbra han, som vi säger i Värmland. Det är så mycket själ i hans röst. Man tror verkligen på honom när han sjunger att han lämnade sitt hem i Georga, "headin´for the Frisco bay, cause I had nothin´to live for, looked like
nothing´s gonna come my way..."
Och så gick han och dog, alldeles för ung efter att han bara hunnit sitta där på Bäjens Dåck och vila sina ben och vara ensam, ett litet tag. Eller snarare "flög och dog", vi jobbiga musiktjejer gillar att ha våra fakta rätt om idolerna.

Nä, nu ska jag lyssna på fulmusik en stund och tuscha bilder som ska bli tröjtryck i händerna på begåvade Pernilla på WeKidz. Kolla in hennes fina hemsida!
http://www.wekidz.se

Tacksam

Från ett japanskt badhus. I say no more!



Häj häj! Nu ä jag hemma igen. Ganska skönt, men tomt på något vis. Det har gått i ett i fyra dagar, och nu är det över. Eller ja, det här kanske bara är början? I think this is the beginning of a beautiful friendship! Mellan mig och Finland alltså.
Efter att jag hade bloggat lite igår, gjorde jag inte alls som jag sagt att jag skulle. Nä, jag drog på raj raj istället. Hade inte varit på klubb sedan jag lämnade Malmö (klubbscenen här i Ockle är begränsad, minst sagt), så jag kände att det var dags att dra till Tulli Club. Där hängde jag med (säger man "hänga" fortfarande? Jag försöker framstå som ungdomlig här, men märker att jag är lite ringrostig. Äsch! På nittiotalet sa vi "hänga" i alla fall, ni förstår nog vad jag menar) min finske översättare (tillika världens bäste textare, och väldigt rar). Samt hans tjej, och några andra glada finnar. Det var livemusik på scenen. Ni må tro att jag var i Himmelriket när Neil Youngs finske, okände halvbror drog loss en fantastisk cover av Buddy Hollys Not Fade Away!! Jävlar i min lilla låda, vad bra det var! Det är ju så, när hälften av alla ens idoler antingen är döda, eller gamla, griniga och inte fullt lika musikaliska längre, att man får passa på när det bjuds på bra covers för att få den där live-känslan.
Det blev rätt sent. Och innan jag kunde varva ner, var jag tvungen att ligga och läsa, och äta dyra chips en stund.
Ganska trött i morse med andra ord...

Världens bästa Harto körde oss dock till flygplatsen. Så, efter en lyckad flygtur, kunde vi säkert landa på Arlanda. Där var det INGET kul. För där var det snöstorm. Och fullt med små japaner med munskydd. Ja, de där stackars japanerna hade väl inte gjort mig något ont egentligen, men just då tyckte jag att de var störiga, och, som Sven Jerring sa; överallt. Små och nätta och konstiga. Och i vägen. Jag var nära att börja vissla signaturmelodin ur Bron över floden Kwai, för att de skulle flytta på sig, men hejdade mig, då jag insåg att de förmodligen inte skulle förstå min visslande ironi.
Så är det när man är trött och slutkörd, i alla fall för mig: jag kan störa mig på de mest underliga saker. Men det brukar snart gå över, måste jag säga till mitt försvar. Imorgon älskar jag säkert japaner igen. I alla fall sushi. I alla fall lite lagom.

Bussresan ut till parkeringen var lång och högljud. En vrålande treårig (eller var det en demon? Sak samma!) underhöll oss hela vägen med ett vansinne jag sällan skådat. Han hade skrikit sig så hes i sin ilska, att han lät som en blandning av Kalla Anka och tjejen i Exorcisten. Jag tyckte så synd om hans arma mor. Hade jag inhandlat sprit på taxfree´n, skulle jag ha erbjudit henne den. För att knocka ungen med. När barn blir sådär, känner jag ibland för att gå fram och tala förstånd med dom. "Du, lille vän, vet du om att det finns aids och svält och död och elände i världen?! Håll klaffen och var tacksam över hur bra du har det!"
Tror ni det skulle funka?
Jag är i alla fall tacksam över allt jag fått uppleva dessa dagar.

Finland hallelujah!

Oj oj, ursäkta dålig uppdatering!!! Det har varit fullspäckat schema här i Finland. Men några rader kan jag allt åstadkomma ikväll innan jag luckrar upp mina fötter i badet och länsar minibaren (En Cola kostar 55 spänn, men vafan, jag är på semester!)
Vad jag trivs här! Folk är lugna, tysta och vänliga. Och härligt skruvade i sin humor. Det känns som om det kommer ta ett par dagar att landa efter det här. Jag flyger hemåt i morgon, och måste retuschera det sista på Skogen-boken innan den går till tryck på måndag. Men SEN kan jag andas ut och känna efter. 
Ni får ursäkta mig om jag låter lyrisk och osvensk nu (vadå, jag är faktiskt utomlands!) men jag är såååå glad över mitt finska förlag Arctic Banana! Förläggaren Harto är en sann hedersknyffel! De är de allihop förresten. Och vad bra de är på marknadsföring! Jag trodde inte en käft skulle komma till min signering igår, och än mindre till presskonferensen, men jag hade fel. Lägg till ett antal goda, dyra middagar på detta, och ni förstår att min vistelse här har varit oförskämt bra.

Nä, nu ska jag slappa lite och leka med den arsenal av pärlor jag införskaffat i Helsingfors.

Vi hörs när jag är hemma igen.

Moi Muokkolat!

Moi! Moi!

Moi på er! Jag är i Finland igen. Helsingfors kanske inte visar sig från sin charmigaste sida just nu, med snöglopp och kallblåst, men det är ändå trevligt att vara här. Har precis varit på middag med folk från mitt förlag (Arctic Banana), de var ett gäng hedersknyfflar. I morgon blir det fullt upp; presskonferens, signering och party.

Men Gud så trött jag är efter igår. Föreläsningarna gick bra, och jag är så oerhört glad att folk kom och lyssnade, och att min vän Helena samt Barn och Tonårsbyrån kunde berätta om sina verksamheter. Det känns så fint att kunna göra något litet för att öppna upp till samtal kring det här med dåligt mående hos barn (och vuxna med för den delen). Tack alla ni som kom, och tack för era värmande ord! Det betyder mycket för mig!
Det är kanske inte så underligt att jag är trött, man blir ju det av att lyfta på locket och prata om tunga saker. Det är en skön trötthet. Ska bara ladda batterierna lite innan jag pratar ihop mig med Helena om var vi ska köra föreläsningen nästa gång. För det känns väldigt rätt att fortsätta.

Nä, nu ska jag lägga min arma serietecknarlekamen i hotellbadkaret, sen är det dags att snusa! Eftersom jag inte har lärt mig säga godnatt på finska, får det väl bli the next best thing:

Minulla on kolme nänniä!

Det betyder "Jag har tre bröstvårtor", och är en väldigt användbar fras.

Lång dags jobb mot natt

Det var väl en snajsig titel! Och passande, för ikväll jobbar jag hårdare än på länge. Min nye förläggare vill att vi fixar till en hel drös sidor ur boken innan den ska till tryck på måndag. Vi hjälps åt förstås, men mycket jobb blir det. För nu ska fanimej boken ut! Ganska bra ändå att jag har fullt upp, för jag hinner inte fundera över morgondagens två föreläsningar och vara nervös. Eller på att jag ska till Helsingfors på torsdag. Nä, total stress, här och nu, med trevliga känningar av den gamla magkatarren, det måste vara det de kallar mindfullness!
Och närvarande i nuet och medveten som jag är, har jag bunkrat upp med snask och cola, samt bra ljudböcker. Just nu tror jag dock att det får bli musik. Behöver låtar med "bra gung" i för att få upp pulsen lite. Men eftersom jag fortfarande inte kan stå för min fulaste fulmusik, tänker jag inte avslöja vad det är. Ni får gissa! Den som gissar rätt får en kaka. Om han eller hon svär på sin mors liv att aldrig avslöja min fulmusik för någon!

the Kristet utseende

Ibland ser plagg så fina ut på bild. Ofta går mitt postordershoppande åt helvete. Vassegoa, Dagens stil: Amish

Vadå beroende?!

Senaste smycket, ihoppysslat av mina egna små knubbiga fingrar. Notera fleecejackan!

Nu är jag hemma igen. Och det är jätteskönt. Men något är fel med mig: jag kan helt enkelt inte sluta pyssla! Är det riktigt friskt? Och nu har jag slut på pärlor också! En fruktansvärd abstinens!! Det är nästan så illa att jag funderar på att riva upp min lillasysters systers (ja, vi är en invecklad familj) julklapp, bara för att komma åt setet med glittriga pärlor. Är man ond om man öppnar ett barns julklapp? Vadå, jag kan ju bara köpa en ny till henne! Hon behöver ju inte få veta det! Vi hann ju aldrig ses i julas, och det dröjer säkert innan jag kan åka dit igen, och tills dess LOVAR jag att ha fixat ett nytt paket!
Nä, vadå beroende?! Jag kan sluta pyssla när jag vill!

Herregud, jag behöver hjälp.

Sötsugna skurkar

Borta bra, men hellre hemma med min präst

Oj vilken bra pjäs! Och jag fick träffa Staffan igen (utan att göra bort mig den här gången). Han är så söt, man vill bara krama honom!
Det har varit skönt att komma bort lite, men nu ska det bli väldans gött att komma hem till ritbordet. Vi flyger imorgon eftermiddag. Och så fort jag fått på mig bingobyxan och packat upp är det dags att rita en bild till kyrkan, samt lite annat smått och gott.
Nä, nu ska jag kika in på Panduros hemsida. Hittade en massa pärlor på ett annat ställe igår, men det drar så fasligt i pysselnerven nu, att jag känner att jag måste införskaffa mer grunkor. Lovar att visa upp mina små skapelser allt eftersom!
Sov gott och vakna torrt!

Glada änkans röv

God kväll på er! Jag befinner mig på resande fot, närmare bestämt i Luleå, för att hälsa på min sambos familj. Ganska skönt att komma bort ett tag, även om jag såklart tar med mig en del jobb även när jag är bortrest. Som nu, kan inte låta bli att låna en dator så att jag kan blogga.
Jag har just kommit på en ny hobby jag ska ägna mig åt de stunder jag INTE jobbar (typ en gång om året när det är skottår); jag ska börja tillverka smycken! Tänkte surfa runt lite på nätet och se om jag kan hitta någon bra sida där man kan hitta billigt hobbymaterial just för detta ändamål. Det måste vara enkelt att tillverka dom, jag har inte tålamod att sitta och pilla i evigheter. Nä, lite snajsiga pärlor och annat smått och gott ska inhandlas pronto.

Imorgon ska vi se Staffan Westerbergs nya pjäs Glada änkans röv. Det ska bli väldigt trevligt. Han är en idol (samt en av dom jag gjort bort mig för, mer om det senare i inlägget). Jag kunde som liten knodd sitta i timtal med en strumpa på vardera hand och leka, helt i min egen värld. På den tiden var vi barn rätt bra på att ha kul med små medel. Jag älskade faktiskt också att leka med kottar, nej det är inte som jag ljuger. Konstigt, med tanke på att mitt rum var proppfullt med dyra, fina leksaker, köpta för att mildra ett dåligt samvete och kompensera för en massa saker... Ändå var det bara en nalle jag älskade, och så strumporna och kottarna förstås.

Okej, nu har jag beklagat mig över min barndom en stund. Nu vill jag droppa namn. Dags för:
Kändisar jag gjort bort mig inför-listan

Rolf Lassgård, hälsade på honom på Göteborgs central, helt övertygad om att det var någon jag kände. Han såg road ut. Jag ville dö.

Joe Sacco: Han var och pratade på Serieskolan och jag minns inte exakt vad jag inställsamt och allvarligt lillgammalt hasplade ur mig om krigets fasor (som jag ju visste sååå mycket om), men pinsamt blev det.

David Lloyd (V för Vendetta-tecknaren): han var i Kemi på seriefestival och hade oturen att hamna bredvid mig på den lilla flyget hem. I den värsta luftgropen vrålade jag (det här var i samma veva som Lordi vann Eurovisionsschlagerfestivalen, och Carola sprang omkring i koboltblått)"WHÖT DÅSS INVINCIBLE MEAN?" Helt ur luften. Han var dock en lugn och trevlig man, som tålmodigt gav mig en ordförklaring. Jag blir lätt lite nervös av att flyga. Och av kändisar.

Staffan Westerberg: till honom sa jag "Du var min idol när jag var liten!" Han var ju det, och jag ville göra honom glad eftersom jag hört att han tagit så illa vid sig av den där "Staffan Westerberg förstörde min barndom-grejen". Men så kom jag på att han kanske känner sig jättegammal när en vuxen människa kommer fram och hasplar ur sig en sån "komplimang", och då sa jag det. Och först då blev det pinsamt. Ibland är det bäst att sluta prata. Jag gör det alltför sällan. Eller som de säger i Finland: Om du har ett paraply uppstucket i röven är det dumt att fälla ut det".


Ja, okej, sådär vansinnigt mycket har jag väl inte gjort bort mig för dessa kändisar.
Det var mest en ursäkt att få droppa namn.
Natti natti!

Livet är som en spellista på Spotify

Nu är jag tillbaka på banan. Jag lyckades vara ledig hela två timmar igår kväll! Det tycker jag var ganska bra gjort av mig. Under den stunden hann jag inmundiga en skål popcorn och se på Prinsessa. Den var riktigt bra. lysande skådespeleri av huvudrollsinnehavaren. Sedan var planen att ha lite spa-afton för mig själv, ni vet fila bort allt dött (jag är en hårdhudad kvinna. På fossingarna i alla fall), skrubba sig, ansiktsmaska osv. Men det sket sig. Det var mer lockande att sätta sig och skissa en stund i stället.
En rejäl sovmorgon på det, och jag känner mig som en människa igen. Jag hade nog kunnat snarka en stund till, men några glada hantverkare ringde på i arla morgonstund (halv ett på eftermiddagen). Bara att pallra sig ur sängen och slänga på sig bingobyxan. Jag hade som tur var satt upp en lapp på dörren, om att de skulle ha lite tålamod när de ringde på. För det kan vara vådligt att kasta sig ur en loftsäng i sömndrucket tillstånd. Exakt vad hantverkarna skulle göra vet jag ännu inte. Jag frågade och fick ett svar. Men blev inte mycket klokare av det. De skulle fixa något med bredbandet uppfattade jag, samt något om "fiber i ledningarna...kabel... och att de inte hann klart det mystiska de skulle göra, utan skulle återkomma "någon annan gång". Tio minuter senare gick de och där stod jag som ett frågetecken i bingobyxan, med gårdagens mascara i två pandafläckar runt ögonen.

Det har varit en händelserik dag minst sagt. Jag har bytt förlag; det blir Optimal som ger ut Om någon vrålar i skogen. Det kommer bli jättebra, och boken blir bara en aning försenad. Det har gått väldigt fort och smidigt, och jag är så tacksam att min förre förläggare tog det så bra. Han är en hedersknyffel, men i dessa tider är det svårt ekonomiskt i förlagsbrancshen, och pengarna räckte inte till att trycka min bok.
Så på bara några dagar har allt material skickats till käre Ingemar, nagelfarits av denne, varpå han har satt ihop en ny pdf på boken, med lite annan "sättning" än den tidigare. Men jag har redan hunnit gå igenom första korrekturet. Bara några småfel som ska åtgärdas, och omslag som ska scannas om i morgon. Efter helgen går det i tryck, och den är ute till SPX i Stockholm (serieevenemang på Kulturhuset i Stôckhôlm (känner mig av någon anledning extra värmländsk när jag är i den stan, lite lantlolla, så där). Hoppas på en snajsig releasefest i samband med det.
Sedan har jag gått igenom mejlskörden där jag fann flera trevliga nyheter, tuschat en serie till Handelsnytt, och tagit på min en "klänging" (jag kallade det så back in the days). Sedan var det vernissage på Koordinaten här i Oxelösund, där jag ställer ut de första kapitlen ur boken. Folk verkade berörda efter att ha läst igenom allt. Jag tänker ju inte så mycket på att min historia är så mörk. Men det är den ju. Jag fokuserar hellre på ljuglimtarna, som OCKSÅ funnits i mitt liv. Kanske är det mitt sätt att förhålla mig till min uppväxt. Jag ser mig inte som ett offer, jag är jag. Och det är just när man varit med om sånt där hemskt, som man uppskattar ljusa inslag i livet ännu mer. Nä jag är inget offer, bara en aning kantstött.
Har ni vägarna förbi Koordinaten, kom gärna och kika. Det är ingen barnvänlig utställning, skall nämnas, men ganska fin.
Tack alla ni som kom ikväll med blommor och värmande ord, och tack Karin som har gjort ett jättejobb!

Det där ljusa i livet ja. Musik har alltid betytt oerhört mycket för mig. Ovan kan ni se hur det gick till när jag skaffade fyra vänner från Liverpool.
Den vänskapen hänger med ännu, även om jag breddat min musiksmak en del sedan jag var fjorton. Märks speciellt nu när jag upptäckte att Poker Face med Lady Gaga avbyts av ett gäng låtar med Leonard Cohen på min VÄLDIGT blandade spellista på Spotify. Fulmusik möter fina toner. Lite som livet i stort, typ? Är det inte så, att livet inte är något annat än en slarvigt ihopsatt spellista på Spotify?
Det var klokt. Bäst jag slutar när jag är på topp. Go kväll!

Ledig kväll

Ikväll är jag så trött, så trött. Ska unna mig att inte jobba bara för i afton. Poppar lite popcorn och slänger mig i tevesoffan. Imorgon lovar jag skriva nåt vettigt igen!

Uj uj och ännu mer uj. Vad sent det blev ikväll! I vanlig ordning har jag tagit på mig lite för mycket och förstår inte att dygnet ska ha så få timmar, och att min ork tryter efter en tolvtimmars arbetsdag. Liiiite till orkar jag väl! Vill så gärna hinna med lite översättningar av skogenboken innan jag slocknar.
Idag har vi hängt utställningen nere på Koordinaten. Det blev riktigt fint. Men det är ingen barnvänlig utställning; här och var är det stora snoppar och fula ord. Lite nervös är jag allt, för det ska komma en massa små tanter till vernissaget på torsdag, och jag tror knappast utställningen är såvärst tantvänlig heller... Eller, vad tusan, de har nog sett värre saker om de levt så länge på denna eländesplanet. Som min kära mormor iskallt konstaterade när hon mötte en blottare "Skulle det där vara något att visa upp? Fnys! Jag har varit gift i fyrtio år, tror du inte att jag har sett en naken karl förut?!" Lite så hoppas jag att det ska bli med de små tanterna på vernissaget. Annars kan man ju hoppas på att de har riktigt mycket starr av alla de kulörer, så att de inte ser mina könstverk.

En av fördelarna med att jobba hemifrån är att man kan gå omkring halvnaken sånär som på fleecejackan och sjunga Sgt Pepper´s Lonely Heart´s Club Band med banan i munnen, utan att någon stör sig. Det gjorde jag idag. Jag älskar att sitta i min egen "jobb-bubbla" och pula med ditten och datten i serieväg hela långa dagen (och halva natten); lyssna på fulmusik på högsta volym, fisa utan att skämmas, pilla mig precis var jag vill, och bara vara kreativ i min självvalda ensamhet. Men man kan nog bli lite kollrig också, av att gå här själv hela dagarna, därför tog jag mig en tur ner till Birgers konditori idag, för att jobba en stund. Då var det på med kläder och av med fleecen, för nu när det hänger affischer lite här och var på stan med mitt nylle på, känner jag att jag ett visst behov av att fräscha till mig innan jag går ut.
På Birgers satt bara två gubbar. Perfekt tänkte jag, lugn och arbetsro. Då började den ene gubben hosta slem med ett fasansfullt rossel. Detta fortsatte han med under hela tiden jag satt där och åt min semla. Blev inte så mycket jobbat på Birgers. Nä, hemma bäst när det gäller ritandet. Och nu ligger Mannen och snarkar i loftsängen ovanför, det låter så tryggt. Om några timmar ska jag klättra upp till honom och snusa. För ensam är skönt att vara när man själv har valt det, men det är allt bra gött att ha någon att krypa intill och hålla om när man ska vila sin trötta serietecknarskalle. Sov gott!

I tårtkastartagen

Tårthämnd

I morse ville min älskling ut och kasta bomber. Han vill det ibland när han blir upprörd över hur världen ser ut. Och det är liksom en av grejerna jag älskar honom för (även om jag hellre kör med något fredligare än bomber, t ex tårtor). För det han blir upprörd över är dassiga könsroller och orättvisor i allmänhet. I morse var det de nya svenska Hollywoodfruarna han ville kasta bomber på, och det faktum att den nya säsongen startat på Internationella kvinnodagen. Personligen tycker jag det är lite halvdant med en ynka dag per år för oss utan y-kromosomer. Ett Kvinnohalvår vore inte så dumt i jämlikhetens namn.
Och nog blir jag också upprörd, fast mer trött när jag läser Maria Montazamis visdomsord om kvinnodagen "Jag tycker att det är bra, för vi kvinnor är så gulliga på något sätt." och längre fram i artikeln (när hon plockar upp och visar en penna som är så dyr att en fattig serietecknare utan Hollywoodman aldrig skulle ha råd med den: "Det är en Mont Blanc-penna. Den har jag köpt för egna pengar". FÖR EGNA PENGAR??? Hon har fått pengar i lön av sin man för att hon homestylat (läs: ställt in tre blomkrukor i ett stort hollywoodhus). Herregud kvinna, ta dig i kragen och skaffa ett jobb, så kan du köpa hur många läppstift du vill UTAN ATT BE DIN MAN OM LOV! Ta gärna en kurs i genusvetenskap, och passa på att läsa om de kvinnor vars kamp vi har att tacka för att vi tjejer kan leva självständiga liv år 2010, och jämställda, även om jag tycker det bara går bakåt på den punkten. Du är säkert jättesnäll, Maria, och en fin person, men det du visar upp för unga tjejer i tv-rutan är farligt! Vi VILL INTE leva som på fyrtiotalet igen. Vill inte vara hemmafruar (visst, det finns de som vill det, men jag förstår det inte). Är man verkligen lycklig om man inte får möjlighet att utvecklas med ett stimulerande jobb? Då menar jag givetvis inte att de alltför många som är arbetslösa mot sin vilja ska ta illa upp! Men att inte ha högre mål i livet än att vara hemmafru och köpa nya fransar till sitt hem, nä, i mina ögon är det inte sunt.

Ur led är fanimej tiden! Jag VILL inte att min älskade lillasyster ska växa upp i en värld med uråldriga könsroller, där folk har konstigt sex på teve och kallar sig kändisar, och där man måste vara smal, snygg och duktig som tjej. Alltmedan suffragetterna vänder sig i sina gravar.

Hmm, märkte att det här är det andra arga inlägget på två dagar. Det har kanske sin förklaring; vi må vara hur olika som helst som kvinnor på många punkter, Maria och jag, men ett har vi gemensamt. Båda får mens då och då. Och det är INTE gulligt på något sätt. Det blir man bara grinig och svullen av. Och sugen på att kasta tårtor...

Biller på tyska

AAAAAAAAAAAAAAH! Jag blir tokig på det tyska språket! En massa långa, kantiga meningar med ett stackars verb på slutet och alldeles för många sche-ljud att stava fel till. Jag tackar Gud för den lyckade landstigningen i Normandie och att han skickade lite ryssar i röven på ockupanterna, för jag hade inte velat leva i ett land där tyska är förstaspråk (jaja, jag vet, Sverige var "neutralt" under kriget, men ge det något halvår till, så får ni se vad som hade hänt! Eller läs Attentatet i Pålsjö skog av Hasse Alfredsson.)

Nu, ÄNTLIGEN, efter alldeles för många timmar är jag klar med de tyska stripparna. Min väninna som bott i Österrike, hade skrivit exakt vad jag skulle skriva i varje stripp på separata papper. Men tror ni inte att jag lyckas plita fel överallt ändå! Inte annat att göra än att sitta och Photoshop-pussla och sudda i ännu en evighet. Tur att jag gick igenom stripparna en extra gång innan jag skickade iväg dom, annars skulle väl de tyska redaktörerna tro att jag hade något allvarligt fel i huvudet.
Ett ord hade hon glömt att översätta, och då jag inte vill störa mina vänner mitt i natten, fick jag googla upp det själv; "bankdosa". Och nej, det heter tyvärr inte "bankdose", hade annars varit enkelt och bra. Hur FAN hittar man vad det kallas på tyska, när man inte minns mer från tyskalektionerna på högstadiet än vad det stod på första sidan i tyskaboken ("Mein name ist Strupßi. Ich bin ein hund. Waff!")?? Det tog mig EN TIMME att på knacklig "svyska" leta mig fram till deras motsvarighet till bankdosa. Och de har såklart ett helt annat, tyskt krångelsystem än vi, det FINNS INGA BANKDOSOR I TYSKLAND! Nej, de använder "kortläsare" när de ska betala in sina tyska räkningar! Jävla land till att vara krångligt och tyskt. Känner mig dock otroligt smart som lyckats luska ut detta.
Alltnog.
Här är då äntligen ett smakprov. Vassegoa: Biller på tyska!

Stackars Paul!

Nu har jag funderat igen. Jag gör det ibland, när andan faller på. Jo, hur är det egentligen att vara jättekänd? Då menar jag inte sådär lite lagom berömd, som t ex Ingvar Oldsberg, utan megakändis. Det var efter att ha kikat på Jesper Odelbergs MySpace-sida som jag började klura på just detta. Där såg jag nämligen att han var kompis med Paul McCartney! Visst, det kanske inte var den riktige "Mäckan", utan en vanlig skojare som ville luras, men jag vill gärna tro att det var Sir Paul i original.
Om man är Paul McCartney, vad störigt det måste vara att ringa till folk. För ingen skulle ju tro att man var på riktigt. Om Paul ringde till mig och sa "Hi, this is Paul McCartney!", så skulle jag svara "No jår nått!" och lägga på. Sedan fick Paul sitta där med en pipande telefonlur i örat och vara förnärmad. Kanske skulle han lägga till "the REAL Paul McCartney, that is! I´m not kidding!" Och då skulle man ju tro ÄNNU mindre på honom. Ännu värre måste det vara för honom att skicka mejl på ett trovärdigt sätt. Avsändaren "Paul McCartney" sorteras ju snabbt bort som spam i inkorgen. Nej, det är nog lite synd om Paul. Och OM folk han tar kontakt med är av det naivare slaget, och verkligen tror att det är han, så blir de ju säkert helt hysteriska i sin glädje .

Försöker sätta mig in i hur det skulle kännas. Tänk att ringa ner till vårdcentralen för att boka tid för någon genant krämpa, och så får man ett vrål i luren när man presenterar sig. Typ "OOOOOOOOOOOOOOOAAAAAAAAAAAAAAH! ÄR DET SANT? ÄR DET VERKLIGEN DU??? (Till alla som vill höra:) NI KOMMER INTE TRO DET; MEN JAG HAR MALIN BILLER I LUREN OCH HON HAR HEMORROJDER!!!"
Fast vid närmare eftertanke, behöver väl inte megakändisar ringa sådana samtal själva, det gör väl någon liten människa åt dom.

Men så hemskt att inte kunna få röra sig fritt var man vill och vara anonym! Jag vill minnas att jag läst en gammal intervju med Palle från Beatles glansdagar, där han fick frågan om det var någonting han saknade i sitt nya liv som kändis. "Att kunna åka buss." svarade han då. Stackars Paul, han kan varken föra vettiga samtal över telefon och via mejl, eller åka kollektivt.
Säkert gråter han hela vägen till banken.

Min nye idol

Jesper Odelberg

Får jag lov att presentera min nye idol: Jesper Odelberg. Fan vad den mannen är rolig! Blev tipsad om ett klipp på Youtube, där han uppträder i teveprogrammet Rikets röst på NRK, med sitt rullstorsburna pojkband Boys on Wheels (a.k.a New Wheels on the Block). Och då hittade jag de underbara grejerna han gjort med dold kamera, för att visa att cp-skadade minsann kan ta vilka jobb som helst, såsom: Piccolo, tatuerare, tandläkare, tomte, väktare, guide på museum, akupunktör och frisör. Samtliga yrken där spasmer kanske inte är så lyckade... Uj uj uj, ni bara måste se det!
Jag älskar särskilt när han är karateinstruktör och driver med sin kvinnliga elev. Han säger"Om en man som sitter i rullstol antastar dig på stan, hur ska du oskadliggöra honom då?" och börjar rulla hotfullt mot henne, med ett lurigt leende. Låt oss säga såhär, hon blir ganska obekväm av situationen. Hi hi!


Jag vill bara se mer!!! Mannen är ett geni.
http://www.youtube.com/watch?v=caIItWQtoNI

En sista natt på Tahonga

När jag öppnade brevlådan fann jag ett paket med två jättefulsnygga trädgårdstomteljus i. Det var en present från mina fina vänner i söder. Fasen vad jag saknar er, Malin och Stella!

Uj uj, vilka minnen! Som vi röjde runt i Malmö innan vi blev tanter. Även om vi alla slutat röja, lovar jag er att bjuda på en "bir" när jag kommer ner till Malmö, for old times sake.

Tänk, kanske vi kan få dom att öppna Tahonga Pianobar igen, bara för oss, så att vi kan skråla i mun på pianokillen en sista gång. Men då får Nikki och Frida hänga på, så hela Ghettogänget är med.

Tänder mina tomteljus, blir lite lätt sentimental, och har en klump i halsen när jag tänker på hur mycket jag saknar er.

kungsbär

Jag vet inte hur fotografer som plåtar mat så det ser smarrigt ut bär sig ut åt. För när jag ska försöka ser det riktigt oaptitligt ut. Min läckra skål med fil, blåbär och branflakes, som jag ville visa upp (läs: skryta med), då jag sedan den sista tårtbiten slank ner, börjat ett nytt, lite lagom hälsosamt liv, ser mer ut som en snödriva med bajs och en sked i. Yummi!
Jävlar vad dyra de små bären var förresten! Fyrtio spänn för några få blå klottar. De kan inte varit plockade av de där stackars thailändarna. Nä, de här bären måste vara såna där lyxbär, som plockas av heliga män, varpå de transporteras till fots i en gyllene kista till Himalayas topp, innan de välsignas under påkostad ceremoni, och fraktas till Sverige, där Kungen själv kritsikt granskar varje bär innan han godkänner dom, för att sedan ta med dom på eriksgata, och slutligen personligen leverera dom till Ica Kvantum i Oxelösund. Inget annat kan ursäkta ett sådant hutlöst pris.
Hmm, väldigt vad man blir sugen på choklad av att prata om blåbär...

Dagen efter

En sorglig syn...


Vilket mysigt kaffekalas det blev! Jag hade köpt tårta och tre sorters småkakor (hade tänkt sju, men ville inte ge mina gäster en sockerchock, rädd att de skulle bli oregerliga då) att bjuda damerna på. Och en massa becksvart Zoegas förstås! Vi satt och pratade om högt och lågt, mest över den skandalöst dåliga vården. Jag är så glad att jag fått vänner här. Men kaffe efter klockan sju på kvällen är ingen bra idé för mig. Somnade först vid fyrasnåret på morgonen, speedad som en duracellkanin. Blev lite fel när jag pratade med min agent tidigare idag. Jag skulle förklara varför jag lät så sliten och sa nåt i stil med "Ja, det blev lite sent igår. Jag drack för mycket..." En lite för lång paus innan jag snabbt la till "kaffe alltså!!". Man kan bli dagen efter också av stillsamma kaffekalas i min ålder.

Trodde inte gräddtårtan skulle räcka, men det blev tillochmed över. Och nu står den sista, lilla biten där, längst in i den mörka kylen. Det ser så sorgligt ut... Stackarn! Alldeles ensam och kall. Jag tror den har det mycket bättre i min mage!!

Ingen kris, bara kaffekalas

Trettio år sedan, those where the days!



Imorgon fyller jag tant- hela trettioett år. Det är väldans konstigt. Tänk att jag är så gammal! Det känns som igår, jag tultade runt i bruna plyschbyxor i Ramlösa. Eller, nä, det gör det faktiskt inte. Men att jag skulle ha blivit en sån där vuxen, det har jag svårt att förstå. Nåväl, någon kris ska jag inte ha, den hade jag när jag fyllde 22, och inte hade blivit serietecknare på heltid ännu, utan slavade i hemtjänsten.
I stället för kris, blir det lite kaffekalas här hemma, för är man tant så är man. Det ska bli trevligt. Jag ska botanisera bland småkakorna nere på Birgers Café i morgon, och kanske slå på stort och köpa en tårta. Förvisso är jag nästa prästfru, men baka kan jag inte.
Dagen har jag ägnat åt att texta tyska strippar (det är en jävla massa långa meningar de har för sig, de där tyskarna! Pratbubblorna räcker inte till.) samt gått lite ärenden på stan. 50% rea på Euroshoppen! Köpte dock ingen glassko att ha jordnötter i. Jag har också blivit intervjuad av Södermanlands Nyheter och Sörmlandsbygden, inför boksläpp, föreläsning och utställning.
Mer har jag inte hunnit, men kvällen är ung.
Fotografen från SN hade ett sjå med att få mig att posera naturligt inför kameran. Jag tycker INTE OM att vara med på kort. Ser alltid lite småstörd, och livrädd ut när jag fastnat på bild. Annat var det i min barndom. Mammas moster jobbade på Allers och så fort de behövde en unge till ett fotoreportage fick jag rycka in. Nepotism, typ. Min modellkarriär blev dock kort. Kanske tyckte de att jag blivit för knubbig? På den tiden kunde jag vara hur naturlig som helst framför kameran, om de bara stack till mig en glass mellan varven.

Nä, nu får jag fortsätta med tyskan. Kanske ska jag unna mig att titta på en konstig dokumentär också. Barn som vill byta kön, tror jag den hette, och det lät ju lovande. Hoppas att den där om killen som hade vårtor över hela kroppen, så att han såg ut som ett äckligt, knotigt träd, går i repris, för den missade jag. Kanske kan man ringa Kanal Fem och önska sig det i födelsedagspresent?

Dagens fynd

Dä gick bra i storstan.

Fina Johanna


Pannkakorna: anledningen till att dessertbordet fick vara...


Hej alla glada! Jag fick precis ett jätteroligt uppdrag: att teckna en figur som ska tryckas på barnkläder. Det muntrade verkligen upp. För ikväll måste jag sätta mig med bautahögen fakturor och kvitton som jag sparat ihop under ett helt år. Min revisor tjatar på mig att jag ska göra lite då och då under året, och skicka till henne. Men jag är en antingen eller-människa. Hellre sitta och tejpa kvitton i datumordning dygnet runt några intensiva dagar en gång per år, än att ha lite elände varje månad. Nåväl, det är alltid skönt när det är klart.
Det är så mycket roligare att jobba. Idag har jag textat tyska strippar. Ska försöka ta mig in på den marknaden, och då kan det ju vara fint att ha en liten portfolio med provöversättningar. Det verkade uppskattat när jag var i Finland.

Och vet ni, det var skitkul i Stockholm! Hotellet var riktigt lyxigt. Egen dubbelsäng och BADKAR!!! Gratisfrukosten valde jag bort för en behövlig sovmorgon, men herrejävlar, vilken brunch de hade!!! Jag och fina Johanna Kristiansson smorde våra krås så det stod härliga till. Nu ska jag på äkta Strinberg-manér berätta om vad borden bjöd; Det var äggröra, bacon, stekt potatis, prinskorv, vita bönor mm (nä, Strindberg skulle aldrig skriva "mm", så går det när man vill vara lite pretto. Jag berättar på mitt eget vis istället) på det ena, på ett fanns kallskuret av alla de slag; lax, konstiga skinkor och korvar med italienska namn som jag inte kan stava till, en massa sallad (den skippade jag, I went for the good stuff), Det fanns ett bord med allehanda bröd, bullar, kråasanger (ännu ett ord jag inte kan stava till), och wienerbröd. Och så kunde man göra sina egna hamburgare med en massa kläggiga såser och grejer. Vid samma bord fanns pannkakor med alla tänkbara tillbehör. Jag tog grädde och sylt. Och så hade de ETT DESSERTBORD!!!

Fast vid det laget i måltiden var jag så mätt att jag seriöst trodde att magen skulle spricka. Kaffe fick räcka. Men guuud va gött!

Och serietecknarbattlet då? Jo, det gick fint. Jag är ju inte den typen som skryter, så jag säger det här väldigt tyst: jag vann! Jag vann! Jag vann! Jag vaaaaaaaaaaaaaaaaaaaann!

Filmtips för seniorer