Sommarkvällar i Stellas kök när jag precis flyttat hemifrån...
Goder afton på er mina små vänner. Eller, jag har ju ingen aning om ni är små, eller stora, halta eller lytta, dumma eller snälla. Men jag TROR att ni är snälla, och jag tycker om er allihop, om ni så skulle vara så storväxta att ni måste använda en trasa på en pinne för att nå alla valkar när ni duschar (såg en dokumentär om det en gång; en fetlagd dam i naket tillstånd, sjungandes Amazing Grace med jättevibrato under tiden). Ja, som ni märker, känner jag mig extra kärleksfull ikväll. Och nej, jag har inte varit kulturtant och bibbat. Jag är bara glad. Över min familj, mina vänner, fina kommentarer på bloggen och på Facebook... mitt jobb... att min hälsa (peppar peppar) är bättre... en hel massa saker.
Har precis skapat en ny spellista på Spotify som jag döpt till Mysmusik. Den innehåller låtar som betyder något för mig. Somliga sjöng min mamma för mig när jag satt varm och nybadad i morgonrock, i hennes knä, trygg och liten. Evert Taube till exempel. Det var när jag satte samman listan och lyssnade på sångerna som jag kände att hjärtat började växa. Samtidigt är det vemod och andra, lite ledsna känslor som samsas där i hjärtat, med glädjen. Man har ju sina gråtlåtar. Jojje Wadenius Mitt lilla barn, till exempel. Vet inte vad det är med den låten, men när han sjunger det där om "Meeeeeen ska jag säga, akta dig för eld och djuuupa vatten, spring aldrig, aldrig bort från mig, i den mörka natten, då får jag alltid en klump i halsen och måste blinka väldigt mycket. Min kompis Kristina hade också en gråtlåt när hon var liten. Det var en dansbandsdänga som handlade om en hare eller om det var en kanin som blev skjuten av en jägare. Hon brukar sjunga sin gråtstrof för mig (och jag får inte skratta åt henne). Den går ungefär såhär. "Då gick där ett skott genom frustande lunga". Den låten brukade Kristina lyssna på i källaren när hon ville gråta. Då satt hon där med kasettbandspelaren i knät och grät över den lilla haren.
Och visst är det så att många vackra låtar har ett minne för evigt knutet till sig. Balladen om Fredrik Åkare, kan jag inte höra, utan att tänka på hur det kändes att få mitt naiva hjärta krossad av en viss alkoholiserad trubadur i Malmö. Vissa bitar måste man vänta några år med att lyssna på, annars gör det för ont.
Jag tycker att Soundtrack of our lives är ett lysande bandnamn (och Instant repeater 99 är med på nostalgilåtslistan), för visst är det så att livet har sitt eget soundtrack! Endera dagen ska jag sätta mig ner och skriva ner mitt, so far. Sen när jag är borta, får mina efterlevande den listan. Då förstår de precis vem jag var, Att jag grät över Jonas 1997 till tonerna av R.E.M.s I will Try not to Breathe, att jag satt med min vän Stella en varm sommarkväll i hennes kök år 1999 och lyssnade på Chet Baker, eller att jag skrattat med Kristina åt Philemon Arthur and the Dung i hennes etta vid Karlskronaplan. Den listan kommer bli lång. Men, oj, vad fin!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar