Glada änkans röv

God kväll på er! Jag befinner mig på resande fot, närmare bestämt i Luleå, för att hälsa på min sambos familj. Ganska skönt att komma bort ett tag, även om jag såklart tar med mig en del jobb även när jag är bortrest. Som nu, kan inte låta bli att låna en dator så att jag kan blogga.
Jag har just kommit på en ny hobby jag ska ägna mig åt de stunder jag INTE jobbar (typ en gång om året när det är skottår); jag ska börja tillverka smycken! Tänkte surfa runt lite på nätet och se om jag kan hitta någon bra sida där man kan hitta billigt hobbymaterial just för detta ändamål. Det måste vara enkelt att tillverka dom, jag har inte tålamod att sitta och pilla i evigheter. Nä, lite snajsiga pärlor och annat smått och gott ska inhandlas pronto.

Imorgon ska vi se Staffan Westerbergs nya pjäs Glada änkans röv. Det ska bli väldigt trevligt. Han är en idol (samt en av dom jag gjort bort mig för, mer om det senare i inlägget). Jag kunde som liten knodd sitta i timtal med en strumpa på vardera hand och leka, helt i min egen värld. På den tiden var vi barn rätt bra på att ha kul med små medel. Jag älskade faktiskt också att leka med kottar, nej det är inte som jag ljuger. Konstigt, med tanke på att mitt rum var proppfullt med dyra, fina leksaker, köpta för att mildra ett dåligt samvete och kompensera för en massa saker... Ändå var det bara en nalle jag älskade, och så strumporna och kottarna förstås.

Okej, nu har jag beklagat mig över min barndom en stund. Nu vill jag droppa namn. Dags för:
Kändisar jag gjort bort mig inför-listan

Rolf Lassgård, hälsade på honom på Göteborgs central, helt övertygad om att det var någon jag kände. Han såg road ut. Jag ville dö.

Joe Sacco: Han var och pratade på Serieskolan och jag minns inte exakt vad jag inställsamt och allvarligt lillgammalt hasplade ur mig om krigets fasor (som jag ju visste sååå mycket om), men pinsamt blev det.

David Lloyd (V för Vendetta-tecknaren): han var i Kemi på seriefestival och hade oturen att hamna bredvid mig på den lilla flyget hem. I den värsta luftgropen vrålade jag (det här var i samma veva som Lordi vann Eurovisionsschlagerfestivalen, och Carola sprang omkring i koboltblått)"WHÖT DÅSS INVINCIBLE MEAN?" Helt ur luften. Han var dock en lugn och trevlig man, som tålmodigt gav mig en ordförklaring. Jag blir lätt lite nervös av att flyga. Och av kändisar.

Staffan Westerberg: till honom sa jag "Du var min idol när jag var liten!" Han var ju det, och jag ville göra honom glad eftersom jag hört att han tagit så illa vid sig av den där "Staffan Westerberg förstörde min barndom-grejen". Men så kom jag på att han kanske känner sig jättegammal när en vuxen människa kommer fram och hasplar ur sig en sån "komplimang", och då sa jag det. Och först då blev det pinsamt. Ibland är det bäst att sluta prata. Jag gör det alltför sällan. Eller som de säger i Finland: Om du har ett paraply uppstucket i röven är det dumt att fälla ut det".


Ja, okej, sådär vansinnigt mycket har jag väl inte gjort bort mig för dessa kändisar.
Det var mest en ursäkt att få droppa namn.
Natti natti!