Tacksam

Från ett japanskt badhus. I say no more!



Häj häj! Nu ä jag hemma igen. Ganska skönt, men tomt på något vis. Det har gått i ett i fyra dagar, och nu är det över. Eller ja, det här kanske bara är början? I think this is the beginning of a beautiful friendship! Mellan mig och Finland alltså.
Efter att jag hade bloggat lite igår, gjorde jag inte alls som jag sagt att jag skulle. Nä, jag drog på raj raj istället. Hade inte varit på klubb sedan jag lämnade Malmö (klubbscenen här i Ockle är begränsad, minst sagt), så jag kände att det var dags att dra till Tulli Club. Där hängde jag med (säger man "hänga" fortfarande? Jag försöker framstå som ungdomlig här, men märker att jag är lite ringrostig. Äsch! På nittiotalet sa vi "hänga" i alla fall, ni förstår nog vad jag menar) min finske översättare (tillika världens bäste textare, och väldigt rar). Samt hans tjej, och några andra glada finnar. Det var livemusik på scenen. Ni må tro att jag var i Himmelriket när Neil Youngs finske, okände halvbror drog loss en fantastisk cover av Buddy Hollys Not Fade Away!! Jävlar i min lilla låda, vad bra det var! Det är ju så, när hälften av alla ens idoler antingen är döda, eller gamla, griniga och inte fullt lika musikaliska längre, att man får passa på när det bjuds på bra covers för att få den där live-känslan.
Det blev rätt sent. Och innan jag kunde varva ner, var jag tvungen att ligga och läsa, och äta dyra chips en stund.
Ganska trött i morse med andra ord...

Världens bästa Harto körde oss dock till flygplatsen. Så, efter en lyckad flygtur, kunde vi säkert landa på Arlanda. Där var det INGET kul. För där var det snöstorm. Och fullt med små japaner med munskydd. Ja, de där stackars japanerna hade väl inte gjort mig något ont egentligen, men just då tyckte jag att de var störiga, och, som Sven Jerring sa; överallt. Små och nätta och konstiga. Och i vägen. Jag var nära att börja vissla signaturmelodin ur Bron över floden Kwai, för att de skulle flytta på sig, men hejdade mig, då jag insåg att de förmodligen inte skulle förstå min visslande ironi.
Så är det när man är trött och slutkörd, i alla fall för mig: jag kan störa mig på de mest underliga saker. Men det brukar snart gå över, måste jag säga till mitt försvar. Imorgon älskar jag säkert japaner igen. I alla fall sushi. I alla fall lite lagom.

Bussresan ut till parkeringen var lång och högljud. En vrålande treårig (eller var det en demon? Sak samma!) underhöll oss hela vägen med ett vansinne jag sällan skådat. Han hade skrikit sig så hes i sin ilska, att han lät som en blandning av Kalla Anka och tjejen i Exorcisten. Jag tyckte så synd om hans arma mor. Hade jag inhandlat sprit på taxfree´n, skulle jag ha erbjudit henne den. För att knocka ungen med. När barn blir sådär, känner jag ibland för att gå fram och tala förstånd med dom. "Du, lille vän, vet du om att det finns aids och svält och död och elände i världen?! Håll klaffen och var tacksam över hur bra du har det!"
Tror ni det skulle funka?
Jag är i alla fall tacksam över allt jag fått uppleva dessa dagar.