En sorglig syn...
Vilket mysigt kaffekalas det blev! Jag hade köpt tårta och tre sorters småkakor (hade tänkt sju, men ville inte ge mina gäster en sockerchock, rädd att de skulle bli oregerliga då) att bjuda damerna på. Och en massa becksvart Zoegas förstås! Vi satt och pratade om högt och lågt, mest över den skandalöst dåliga vården. Jag är så glad att jag fått vänner här. Men kaffe efter klockan sju på kvällen är ingen bra idé för mig. Somnade först vid fyrasnåret på morgonen, speedad som en duracellkanin. Blev lite fel när jag pratade med min agent tidigare idag. Jag skulle förklara varför jag lät så sliten och sa nåt i stil med "Ja, det blev lite sent igår. Jag drack för mycket..." En lite för lång paus innan jag snabbt la till "kaffe alltså!!". Man kan bli dagen efter också av stillsamma kaffekalas i min ålder.
Trodde inte gräddtårtan skulle räcka, men det blev tillochmed över. Och nu står den sista, lilla biten där, längst in i den mörka kylen. Det ser så sorgligt ut... Stackarn! Alldeles ensam och kall. Jag tror den har det mycket bättre i min mage!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar