Stackars Paul!

Nu har jag funderat igen. Jag gör det ibland, när andan faller på. Jo, hur är det egentligen att vara jättekänd? Då menar jag inte sådär lite lagom berömd, som t ex Ingvar Oldsberg, utan megakändis. Det var efter att ha kikat på Jesper Odelbergs MySpace-sida som jag började klura på just detta. Där såg jag nämligen att han var kompis med Paul McCartney! Visst, det kanske inte var den riktige "Mäckan", utan en vanlig skojare som ville luras, men jag vill gärna tro att det var Sir Paul i original.
Om man är Paul McCartney, vad störigt det måste vara att ringa till folk. För ingen skulle ju tro att man var på riktigt. Om Paul ringde till mig och sa "Hi, this is Paul McCartney!", så skulle jag svara "No jår nått!" och lägga på. Sedan fick Paul sitta där med en pipande telefonlur i örat och vara förnärmad. Kanske skulle han lägga till "the REAL Paul McCartney, that is! I´m not kidding!" Och då skulle man ju tro ÄNNU mindre på honom. Ännu värre måste det vara för honom att skicka mejl på ett trovärdigt sätt. Avsändaren "Paul McCartney" sorteras ju snabbt bort som spam i inkorgen. Nej, det är nog lite synd om Paul. Och OM folk han tar kontakt med är av det naivare slaget, och verkligen tror att det är han, så blir de ju säkert helt hysteriska i sin glädje .

Försöker sätta mig in i hur det skulle kännas. Tänk att ringa ner till vårdcentralen för att boka tid för någon genant krämpa, och så får man ett vrål i luren när man presenterar sig. Typ "OOOOOOOOOOOOOOOAAAAAAAAAAAAAAH! ÄR DET SANT? ÄR DET VERKLIGEN DU??? (Till alla som vill höra:) NI KOMMER INTE TRO DET; MEN JAG HAR MALIN BILLER I LUREN OCH HON HAR HEMORROJDER!!!"
Fast vid närmare eftertanke, behöver väl inte megakändisar ringa sådana samtal själva, det gör väl någon liten människa åt dom.

Men så hemskt att inte kunna få röra sig fritt var man vill och vara anonym! Jag vill minnas att jag läst en gammal intervju med Palle från Beatles glansdagar, där han fick frågan om det var någonting han saknade i sitt nya liv som kändis. "Att kunna åka buss." svarade han då. Stackars Paul, han kan varken föra vettiga samtal över telefon och via mejl, eller åka kollektivt.
Säkert gråter han hela vägen till banken.