Frödingfis

Kära värld, vart tar tiden vägen? Bröllopet är om mindre än en vecka!!!! Visserligen har vi hunnit fixa det mesta inför den stora dagen, men det känns helt overkligt att det redan är dags. Inga kalla fötter dock. Jag är mest nervös för att göra bort mig inför allt folk i kyrkan; jag får lätt eh... flatulens när jag blir nervös, och det hade ju varit mindre charmigt om bruden råkade snubbla till på sina ovant höga klackar och lade av en ekande brakare i kyrkan! Det är väldigt bra akustik i St Botvid kan tilläggas.
Nä, jag får försöka med den där yoghurten som de gör såna där irriterande reklamfilmer om, Actiiiiivia.

Apropå fispinsamheter. Har jag berättat för er om när jag släppte mig på jobbet? Det var tio år sedan, en strålande vacker sommar och jag hade fått en praktikplats på mitt drömställe; Alsters herrgård (frödings minnesgård). Där fick jag hjälpa till med lite av varje och gå ivägen i största allmänhet. Det var när jag assisterade cafépersonalen en dag som det gick riktigt illa. Min lunch hade bestått av makaroner, majs och svart kaffe. Det mullrade i mellangärdet, som ni säkert förstår. Ett fint förkläde i Carl Larsson-stil hade jag, och håret prydligt uppsatt. Här ser ni ett proffs, tänkte jag när jag var på väg ut i den fullsatta trädgården med en beställning. Tyvärr var plattorna lite ojämna. Det ville sig inte bättre än att jag snubblade på en. "En toast skaaaaageeeeeen" sa jag. "PRRRRRRRRRRRRRRUUUUUUUUUUUUUUUTT" skrek min rumpa. Min fis ekade och mullrade länge i Alsterdalen. Själv satt jag i Frödings källare och vägrade komma upp förrän vi stängde.
En tröst var dock att jag trodde Fröding själv hade tyckt det var riktigt skojigt.