Snyft!

Läste en så fin artikel i Sörmlands idag. Om en vårdhund som kom och tröstade och hjälpte gamla skruttar. Särskilt fin tyckte jag nalletanten Greta var. Hör här:

"Greta kommer gående i korridoren med sin rollator och sätter sig i en fåtölj bredvid Alva. Som vanligt är den älskade nallen med.
-Du är min nallebjörn, bara min, säger Greta, tar björnen i famnen och vänder sig bort från Alva. Ingen annan får röra. Sedan får Greta syn på Ludde.
-Kom Ludde, kom till mig.
Och Ludde kommer, lägger sig halvvägs upp i Gretas knä. Hennes fingrar drar genom pälsen och minnen väcks till liv_ _ _
Greta tar sin nalle, vänder sig mot Alva och sätter nallen på armstödet mellan dem. Tillsammans turas de om att klappa Ludde och nallen, nallen och Ludde."

Är det inte så man får en liten tår i ögonvrån så säg?