The last binge

snorkonst

it's everywhere!!!...

Feeeeeeber

En av de senaste stripparna (det fanns ju en tid när jag var singel...)

Ja ja, jag antar att ni fått nog av fula gubbar nu, kanske dags att ska skriva något klokt också. Klokt... äh, jag skriver något, det kan vi säga. Svårt att vara klok när man har feeeeeber (tyck synd om mig, gör det! Har läst i en självhjälpsbok att man inte ska det om sig själv, så det vore skönt om någon annan kunde göra det åt mig).
Mellan vilostunderna och Herrskap och tjänstefolksessionerna har jag alvedonat mig någorlunda arbetsför. En bild till kyrkan har det blivit och lite färgläggning. Schemat är späckat i kväll, men jag tror inte orken kommer räcka till allt. Annars har jag inte åstadkommit mycket denna krassliga dag. Jo! Jag har gått ner till Ica och köpt nässpray! Den trevliga kassörskan förstod att jag var dödssjuk, för hon tittade på mig med ett deltagande leende. När jag sedan flämtande och med unken förkylningsandedräkt bad att få "Edd dässpray" skyndade hon sig lite extra för att jag inte skulle svimma där i kioskdelen. Stapplade sedan hem och tryckte i mig en kexchoklad. Vet inte om det var den eller Alvedonen, men nu känner jag mig lite bättre. Nej, här ska jobbas!
Höres imorgon mina vänner!

Jag kan helt enkelt inte sluta måla gubbar!!!

...och så några till

"Zornkullen"




"Gubben med slöjan"

Ännu mer konst

Dagens konst

Mulle mulle

Nu har sovtåget gått för längesedan och jag drivs av en kreativ övertrötthet. Har precis blivit klar med ett gäng nya strippar i gråskala till Helsingin Sanomat, bara tusen grejer kvar jag borde göra. Nä, jag tror att det får bli lite Herrskap och tjänstefolk för att varva ner istället, annars kommer jag vara ett vrak imorgon.
Regnet utanför och de belåtna snarkningarna ovan får det att kännas så hemtrevligt. Får mig att tänka på "Mulle mulle" av hasse Alfredsson, från Blommig falukorv, ni vet. Den blir jag aldrig för stor för. Man blir trygg ända in i själen av att lyssna på den. Och kan ni tänka er, den finns på Spotify! Spotify är, likt YouTube en livsnödvändighet för mig. Jag var bara en halv människa innan dessa fanns. Ack! Internet, du fantastiska, jag blir rent tårögd såhär på småtimmarna. Nä, nu ska jag lyssna på låten, sedan blir det lite Herrskap och tjänstefolk. Varpå jag ska krypa ner bredvid min käre och snarka belåtet jag med. Här kommer Mulle mulle:

Mulle mulle, mulle mulle, oh vad jag har det mysigt
Ute kallt och frysigt, här har jag det gott
Hör hur regnet slår så hårt mot rutan
Åh det ljudet vill jag ej va' utan
Mulle mulle mulle mulle, grottan under täcket
Regn på fönsterblecket
Här är varmt och gott

Mulle mulle mulle mulle
Hör du hur vinden tjuter?
Alla som är ute längtar nog hit in
Stackars alla dom som går och fryser
Nu går nog polisen där och nyser
Mulle mulle mulle mulle
Grottan under täcket, regn på fönsterblecket
Här är varmt och gott

Kickad

Hej alla glada! Jag är riktigt uschlig idag! Förkyld och vesen. Vaknade flera gånger av att jag drömde att jag höll på att kvävas, bara för att jag var så täppt i näsan. Men man känner sig genast mindre vesen när ens käre kommer hem med kärnfria vindruvor och ger en en puss, och säger att det är synd om hans älskling.

Jobba måste jag, hur sjuk jag än är. Det går dock lite trögare med huvudet bultande av snor. Ska strax slänga mig i soffan och vila mig lite (läs: snarka mot min käres mage och sluddra "jag vilar bara ögonen" de gånger han fnissande ruskar på mig. Men nu hör jag att han tittar på Finnkampen, så det får vänta lite. Sport har en tendens att få mig vilja krypa ur mitt skinn och sväva bort i dagdrömmar om något vackrare och mer meningsfullt. Kan ha att göra med att jag blev kickad ur fotbollslaget när jag var fjorton. Jag var för dålig sa de, och det hade de sagt ett tag. Inte konstigt att jag tyckte det var trist med fotboll och dagdrömde mig till både självmål och felpassningar (dödssynder för sportmänniskor). Så vad kom först, hönan eller ägget, typ. Minns vagt att jag kanske tyckte det var rätt kul att jaga bollar innan de började säga att jag sög som högerback. Efter det har jag aldrig motionerat i grupp, annat än i trånga sötsvettiga gymsalar med en ärtig aerobicsledare i tights. Inte ens det var jag bra på; för många underliga, onaturliga stegkombinationer att snubbla fel i, så att tightsmänniskan tvingade mig att stå längst fram för att se henne bättre, med följden att alla andra såg MIG bättre, och det blev ännu mer feltramp.

Nä, tacka vet jag stavgång på egen hand, då kan jag dagdrömma hur mycket jag vill och slipper både tävlan och tightsmänniskor. Och ingen kan kicka mig från stavgången!

Efterlysning: mina fleecebyxor

Dä har regnat i Sörmland idag. Och jag har blivit blöt. I min väska finns en hel massa mystiska saker, såsom gamla kvitton, plånbok (mest kvitton i den också tyvärr), tobaksfnas, annat fnas, gamla servietter, nåt läppstift med fnas på, en idébok, pennor, nycklar, mobil, medicin, skavsårsplåster, pärlor efter ett halsband som gått sönder, hårsnoddar med fnas, samt annat skröfs. Mest fnas alltså. Jag är faktiskt lite som Skalman, man kan hitta de mest oväntade saker i väskan, en strumpa till exempel. Men ytterst sällan ett paraply. Det fick jag sota för idag, då jag blöt som en dränkt katt stretade fram i Nyköping, långt från närmaste affär eller café. Men mitt motto är att man kan inte bli mer än blöt, så det är bäst att bara acceptera situationen och skita i regnet. Huttrande och trött, var det skönt att komma hem och byta om till något torrt och varmt. Kunde dock inte hitta fleecebyxorna! Detta är ett mysterium. Vart är mina bingobyxor?? Har en teori om att det är min käre man som smugglat undan dem för att han tycker de är osexiga. Men hallå, hur kan fleece vara osexigt? Ja se karlar säger jag då, för det ska man som kvinna, har jag förstått, samtidigt som man skakar på huvudet och ler lite ursäktande och himlar med ögonen. Vi är ju från olika planeter och allt det där.
Fast en sån kvinna vill jag innerst inne inte vara. Skulle hellre säga "Ja, se människor!"
Nä, detta mysterium ska lösas. Kom gärna med tips på vad ni tror har hänt med dem! En mindre hittelön utlovas. I form av fleece förstås!

Nu var jag dum

Jag lovar, detta inlägg ska inte handla om något äckligt, varken fisar eller annat i odörväg. Fastän det kryper i fingrarna av lust att skriva snusk. Nej! Måste tänka på att jag är en respektabel fru nu.
Apropå respektabla fruar så sitter jag nu och plöjer Herrskap och tjänstefolk, alla 68 avsnitt, uppdelade i små lagom rastsnuttar på YouTube. Vad jag älskar YouTube! Det är magiskt. Hur kunde vi leva innan det fanns? Sedan har jag också en alldeles särskild talang att leta upp smaskiga grejer där. Och sjuka saker, ska erkännas. Sök på "Old man Tyree" så får ni ett exempel.
"Mr Pregnant, titties like a woman" är en annan vansinnig snutt.
Har kollat (och framförallt lyssnat) om och om igen på en liten trettonårig kille som river av en cover på Lady GaGas Paparazzi. Han gör låten fantastiskt bra, har inte gillat den innan. Tretton år. Shit! Undrar vem han var i sitt tidigare liv? John Lennon kanske? Inte normalt att vara så begåvad vid så unga år. Själv ville jag inget hellre än att vara ett barngeni. Men det var aldrig någon som uppmärksammade min tveksamma överintelligens. Satsade då på att bli både gluten- och laktosintolerant för att få lite lyxig särbehandling. Men icke. Fick bara de där äckliga sura apelsinisglassarna med en nästan obefintlig chokladhinna upptill, när alla andra ungar på fritids käkade god glass. Och så småningom kom de på mig med att fejka allergierna. Då fick jag en utskällning och ett föredrag om hur synd det är om barn som VERKLIGEN är allergiska. En kille tålde inte gluten, på riktigt. Han var ett hån av Hin. Mot oss. Men en rödhårig, knubbig ängel så fort fröknarna var i närheten. Och eftersom det jämt var så SYND om den där glutenpojken fick han alltid ett helt paket glass att kalasa på. Hans fräkniga ansikte sprack upp i ett retfullt leende så fort man gick förbi honom och han åt den där avundsvärda glassen extra långsamt för att göra oss avis. Minns inte riktigt, men han kan ha haft klumpfot också. Och då är det ju inte svårt att gissa vilken nazist HAN varit i ett tidigare liv.

Nä nu var jag dum.

Ett fisigt inlägg

Knyt ett snöre runt mitt ben och du kan använda mig som ballong idag! Ska bara byta om till något mer färgglatt först.
I say no moah!

Har nyss traskat ner till vår kvällsöppna kiosk ( åh! Malmö, ack vad jag saknar dina nattöppna jourlivs!) och införskaffat nödtorftig nattproviant bestående av extremt mörk choklad (den är nästan svart), nötter och en sån där trendig vitamindricka som jag inte får gratis som alla stora bloggerskor och därför inte tänker nämna vid namn.

I jakt på roligt extraknäck har jag hittat ett och annat. En grej är hemlig, men den andra kan jag berätta om; Jag har anmält mig till en statistförmedling. Låter ju skitkul att få vara med på filminspelningar. Men det krävs allt ett rejält gage för att jag skulle medverka i en sån där reklamfilm där de pratar om illaluktande flytningar eller dålig mage i jag-form. Kan ni se mig sitta och gnida handen över magen i pastellfärgad blus och säga "Förut kände jag mig alltid så uppkörd, pruttade som en kulspruta. Ingen kunde vistas i min närhet (bild på min modellsnygge man som lämnar vår breda, dyra säng för att sova i ett av stora, fina villans andra rum, nedstänkt av blöta fisar), det gick till och med så långt att jag undvek att åka buss, då minsta skumpning kunde störa min oroliga mage och tvinga de andra passagerarna att bära gasmask. Men nu, tack vare
Fart-Stop Yoghurt kan jag äntligen känna mig fri igen. Ja lycklig rentav. Alla mina problem har kaktiskt lösts sig som genom ett trollslag, jag har hittat botemedlet mot aids och fått ett slut på all svält. Tack, Fart-stop!" Och så ett leende med huvudet på sned, och en kindpuss av min nöjde man. Vi kan ju slänga in några välkammade ariska barn också.

Vad tror ni?

Nä.

...Inspirerade mig dock till att testa överkamning själv

...Och det blev ju riktigt lyckat! Ingen bad hair day mer!

Bad hair day deluxe

Bad hair day

Någon vänlig själ som vill donera en klippning samt utväxtfärgning till en fattig serietecknare?

Majs ljuva knoppar

Gänget i Majs ljuva knoppar


Idag är jag gräsänka. Detta innebär ett dagslångt runtskrotande i slafsiga kläder samt ett intag av inte alltför vällagad och näringsrik föda (om inte glutamat är ett näringsämne?). Arbetet flyter på bra, jag tuschar strippar och trivs ganska bra med dagen. Emellan varven ser jag på min gamla brittiska favoritserie Majs ljuva knoppar, på YouTube. Verkar inte vara så många som känner till den i Sverige. Läste böckerna som ung, av H.E Bates. Det blir dagens lästips! Vill ni försvinna in i en värld av engelsk idyll ioch femtiotal, och få träffa Ma och Pop Larkin och deras sju barn, som bara äter, skrattar, och säger "Perfic!" om livet hela tiden, då är det Majs ljuva knoppar som gäller. Och för er herrar, och för den delen lesbiska damer, som vill ha lite ögonfröjd, rekommenderar jag teveserien (sök på Darling Buds of May), för en ung och underskön Catherine Zeta Jones spelar äldsta dottern Mariette.
Just nu är jag så inne i världen att jag nästan sörjer att jag snart tittat färdigt på alla avsnitt och inte får vara hos Larkins mer. Eller, det är klart jag kan komma tillbaka, men det skulle ju inte vara detsamma att kolla igenom allt igen på en gång. Nä, den får gotta till sig några år innan det är dags igen.

Lyssnar just nu på Maria Gripes Agnes cecilia - En sällsam historia. Det var min absoluta favoritbok när jag var i slukaråldern och den är lika bra idag. Har förgäves letat efter nåt ställe att kika på den (gratis) på nätet, ja, filmen alltså. Den var riktigt bra den med. Älskar mystiken, det lugna tempot, och att den utspelar sig i Nyköping förstås.

Nä, nu sprakar det väldigt från köket. Är det bra om det sprakar från kök? Mitt sätt att laga mat är att i stort sett låta maten laga sig själv. Jag går in och jobbar i ett annat rum. Kanske är sprakandet ett sånt där trivsamt sprakande som säger "här ligger vi fiskpinnar och blir läckert gyllenbruna", eller så säger sprakandet att köket håller på att brinna ner. Och då måste jag ju ringa efter stiliga brandmän...
Måste gå och kolla vilket det är.

Fan också, det var bara fiskpinnarna.

Den stanken

Goder afton! Då jag snarkat bort en god stund här på eftermiddagen ligger jag lite efter med jobbet. Men det gick helt enkelt inte att låta bli att lägga sig på soffan när jag kom hem från stan. Nu är ju inte Nyköping New York City precis, men en vända där tar ändå musten ur en. Fick i alla fall en trevlig lunch med min vän Annica. Vi åt thaimat som var dränkt i jordnötssås. Ingen höjdare. Har hittat små jornötsbitar i alla munnens skrymslen och vrår under dagen. Inte så dumt om man blir lite peckish frampå småtimmarna, alltid någon matrest att kalasa på nånstans. Apropå det, en del majestäter genom historien har tydligen stunkit alldeles extra i käften. För att äckla er riktigt såhär på kvällskvisten kommer här ett utdrag från en sajt jag hittade om tandvårdens historia:

" Ludvig XIV:s omtalade stank kom sig av att hans livmedikus ansåg att de flesta sjukdomar kom från tänderna. Kungen fick varenda en utdragen, sjuk som frisk vid 47 års ålder. En bit av gommen följde med och såren fick brännas 14 gånger. Matrester samlades i hålorna och gav en olidlig rutten andedräkt. Den otuggade maten smältes ofullständigt och kungen började lida av sura uppstötningar och gaser. Hans återstående 30 år blev en pina av smärtor, lavemang och åderlåtningar. Det gick inte ens att parfymera bort stanken eftersom kungen uppå allt blev doftöverkänslig. Så tandläkaren fick rätt till slut - de flesta av majestätets hälsobesvär kom verkligen från tänderna."

Jag vill också ha en omtalad stank! Helst vill jag förstås erövra världen med mina serier, men går inte det, så vill jag ha en omtalad stank. Kanske kan jag kombinera båda? Kanske är min stank redan omtalad utan att jag vet om det...? Kan man ha sån tur?
Snart ska jag till Bokmässan och stinka. Ska förbereda lite inför mina seminarium nu.

Smell you later!

Barkbrödsdags igen

Inte så tokigt om man skrapar bort råttskiten och har lite salt sill på. Om man vill lyxa till det, alltså

Hej alla glada! Jag måste ätit för mycket choklad igår, för idag mår jag pyton. En serietecknare och egen företagare till på köpet har inte tid att må pyton. Deadlinesen hopar sig och jag har varit tvungen att lägga det minst viktiga av det superviktiga åt sidan, för att tid och ork ska räcka till. Snacka om frustrerande! Vill ha möjlighet at ägna mig åt barnböckerna NU. Men efter stiljtjet i sommar samt ett bröllop i budgetklass som ändå (!) blev en dyr historia för en stackars fattig konstnär (snyft! Ta fram näsdukarna!) står jag här fattig som en lus. Måste ta de jobb som ger pengar NU, samt leverera det material jag har kontrakt på. Hoppas denna månad på ett mirakel medan jag stoppar huvudet i sanden för att ignorera att månadsslutet närmar sig med mastodonträkningar från CSN och andra oförstående ställen. Har ni några idéer hur jag kan tjäna lite snabba cash utan att bli kriminell? Jag tror inte den brottsliga banan ligger för mig, se. Är alldeles för mjäkig och konflikträdd. För att inte tala om mina svaga nerver! nej, ett lagligt, trevligt snabbjobb skulle jag hellre ta. Tips emottages tacksamt!
Nä, nu ska jag se om barkbrödet är färdiggräddat!

I Kina kallar de det bara "mat"

Tjenamoss! Är i himlen just nu (har en stor bit mörk choklad i munnen). Sensommarsol hela dagen, vilket har gjort det svårt att sitta inne och jobba. Så jag har tagit mina gamla apostlahästar ut på promenad inte mindre än två gånger! Kommer ha träningsvärk imorgon. Men promenader är oslagbart när det gäller idékläckande. Och det är bra, för i afton ska jag hitta på en ny serie till Handelsnytt. Jobbar också som en gnu med det senaste lasset strippar. Jag har precis firat min niohundrade stripp (chokladen)!

Maken håller på att laga vad som såg ut som ett naket spädbarn utan huvud när jag inhandlade tingesten; hel majskyckling. Vet inte riktigt vad som gör den just till majskyckling. Kanske äter majskycklingar bara majs. Får se om det påverkar smaken. Om jag skulle tillagas skulle jag förmodligen ha en bismak av choklad. "Chokladmänniska" skulle det stå på paketet.
Är tämligen övertygad om att Kärleken kommer snajsa till det döda spädbarnet så det blir riktigt aptitligt. Har själv väldigt svårt att ta i kött, och att skära i det ska vi inte tala om. Har ju varit vegetarian back in the days (för att min idol Michael Stipe var det). När vi var i London beställde Kim in pekinganka på en kinarestaurang med många kineser. Och har en kinarestaurang många ätande kineser borde det ju vara ett säkert tecken på att maten är bra. I alla fall kinesisk. De äter ju så mycket skumma grejer också...Nåväl. Jo, den där pekingankan, med sitt gyllenbruna, glansiga skinn låg där på fatet och Kim ville att jag skulle smaka. Men jag kunde inte för samma morgon hade jag läst en artikel om Ötzi, och den där ankan påminde äckligt mycket om en mumifierad isman. Höll mig till mina feta friterade räkor istället. Det var det närmaste jag kunde komma svensk kinamat i menyn. De måtte inte ha fyra små rätter i Kina. Kan någon förklara detta mysterium?

Nä, nu börjar snålvattnet rinna till. Måtte spädbarnet vara färdiggrillat snart!

Nattmösseprat

Åh vad det är skönt att vara hemma igen! Väldigt mysigt att träffa familjen, men jag har längtat efter min egen säng och min man att snarka bredvid. Tågresan gick ovanligt smidigt. Jag vaknade av att jag liksom "snarkgläfste till" skithögt men valde att fortsätta blunda för att slippa se om någon fnissade. It's not very ladylike, you know, det där med att snarka. När jag övernattar hos min väninna Greger brukar det inte bli så mycket sömn, då hon är väldigt känslig för ljud. Det innebär att hon måste väcka mig varje gång jag börjar snarka, annars kan inte hon sova. Jag hinner precis sjunka ner i behaglig djupsömn, så rycks jag upp med ett bedjande "Maaaalin, snäääälla, vänd på dig!!" Sedan när man väl är klarvaken frampå småtimmarna, efter alla tvångsuppvakningar, då snarkar Greger sin törnrosasömn, omöjlig att väcka. Men jag låter henne sussa, har inte hjärta till annat. Då kan man ju pika henne desto mer när hon vaknar.

Jag tycker annars det är mysigt och intressant att vara i samma rum som en sovande människa. I sömnen gör de sånt som de inte gör i vaket tillstånd, annat än i smyg; fiser och krafsar sig i skrevet medans de smaskar belåtet och bökar huvudet skönare tillrätta i kudden.

Loftsängen ovanför mitt arbetsbord bjuder ofta på nattliga överraskningar, ja, det vill säga, från mannen som ligger och sover i den. Min käre make pratar mycket i sömnen. Ibland kan man inte höra vad han säger, men rösten är alltid väldigt kraftfull och myndig. Somliga nätter talar han dock riktigt tydligt. Jag blev osäker på om det var mig han tilltalade då jag från sängen ovanför hörde "TVÅ BILAR TILL ODENPLAN!" Han fick nog sina bilar, för sedan höjde jag nöjda snarkningar igen.
Enda gången jag fått höra att jag pratat "i sömnen" var när jag morfinrusig och glad efter en operation sluddrade till mamma: "Kamelerna schka schtå DÄR!" Jag är ingen intelllektuell morfinist. Tror knappast att man hörde Sherlock Holmes prata om kameler när han var på snajset, möjligtvis om hundar, ja Baskervilles då alltså.

Dessa laster

Jag skickar Ronald Reagan till alla mina vänner till jul, jag. Han luktar mer illa än cigaretter, död som han är efter all rökning.



Goddagens! Då var man i Öxnered igen i väntan på tågbyte. Mina känslor för Öxnered är väldigt svala, för att uttrycka det milt. Här har jag spenderat otaliga regniga höstkvällar i väntan på tåget vidare till Uddevalla under tonåren. Min pappa bodde nämligen där ett tag och det är ett skilsmässobarns plikt att spendera helgerna hos sin far fast hon hellre vill vara hemma och se på Psycho och fisa med sin bäste vän. Ja ja, nog om min eländiga uppväxt.

Jag har haft en fantastisk helg hos min storasyster i Fredrikstad. Vi har inte setts på länge, så vi hade mycket att prata om. Det gjorde han i alla fall bra, farsgubben; två underbara döttrar och en ganska halvskaplig satte han till världen (jag är ju i Sverige nu så jag måste vara lite jante). 

Vi var på kräftskiva igår, riktigt trevligt. Jag fastnade med en pratglad man, som ägnade närmare en timme åt att få mig och sluta röka, och börja snusa istället. Han ville inte riktigt lyssna på mitt argument att det är bättre att jag slutar röka och INTE börjar snusa, människor som druckit några nubbar vill sällan lyssna på argument. Försökte sända SOS-signal till min syster genom blinkningar, men hon tycktes inte uppfatta min desperation. Inget kan få en så omotiverad att sluta röka som när någon försöker övertala en till det. Sedan började han prata religion och Guds tveksamma existens. Vid det laget var jag rejält kissnödig, och kunde ursäkta mig genom att smita på dass. En liten blåsa är en välsignelse ibland, för då höll han just på att avhandla livskriser och livets mening när man inte har någon tro, och sådant är lite hårdsmält när man just har ätit ett ton kräftor och sjungit tramsiga snapsvisor som punschglada studenter i Lund hittat på. 

Nu ska jag strax sätta mig i den syrefattiga väntstugan utan kiosk, och skissa en stund, men först ska jag röka en svindyr norsk cigarett, man måste ju lyxa till sina farliga laster ibland. 

Skulptur med fis på tvären

Rädda mig!

Det är något med barns skrik som kan få den bäste att tappa fattningen. Dagens barn har en helt annan röststyrka än när jag var liten. Då skrek vi när vi var arga. Punkt. Idag vrålar ungarna när de pratar, när de är glada, när de ser på teve, säkert vrålar de tillochmed i sömnen. Säkert är det inte föräldrarnas, utan Nickelodeons psykosframkallande barnprograms fel. Dessa vansinniga, trumhinnespräckande falsettvrål är vad som plågar mig nu, där jag sitter instängd i en tågkupé med alla skärseldens barn. Jag vill uuuuuuuuut! Ta mig ut härifrån. Snälla bloggläsare, finns det någon som kan komma till undsättning och rädda en dam i nöd? Nu på en gång! Jag är precis vid norska gränsen. Kom fort!!!

Äckelpäckel

Inte mat

Idag har jag åkt tåg igen. Det gick ganska bra, om man bortser från det faktum att jag satt alltför nära cafét i en väldigt varm tågkupé, alltså köade alla tågets varma gubbar kloss inpå mig, och för att inte dratta på ändan i kurvorna, höll de sig i bagagehyllan ovanför. Vet ni hur en varm gubbes armhåla luktar? Jag kan inte beskriva det i ord. Många gubbar var det som var fikasugna. Jag åt min baguette i en dimma av stank, försökte andas genom munnen men det var svårt då den var full av mat. Funderade ett tag på att ta upp min deo ur väskan och tvångsrolla alla armhålor ovanför mitt huvud, men ville inte äckla ner den, det är en sån där dyr, ekologisk-rättvisemärkt-parfymfri-naturliga ingredienser-jag är väldigt miljömedveten och bildad människa som tror hon kan rädda världen genom att köpa en deodorant-deodorant nämligen, och en sån vill man inte förstöra med gubbsvett, då är den inte miljövänlig mer. 

Och nu sitter jag med min fina lillsyrra och hennes familj (vi är en invecklad skara, med halvsyskon och plastmammor hit och dit). Syrran introducerade mig för det vidrigaste jag sett i mitt 31-åriga liv. Tydligen filmsnutten alla pratar om. Jag tänker inte säga vad den heter, för då kanske ni googlar på den och jag vill inte utsätta er för det. Flickor ska inte äta bajs. Det lärde mig min mor tidigt. 

Så, nu har jag äcklat er tillräckligt. Ledsen för det! Lovar bättring inför morgondagen.

Om jag inte utsätts för nya gubbarmhålor på tåget till storasyrran i Norge, det vill säga.

Life's too short

Nu är det kväll igen. Vart tar dagarna vägen? Tant Malin skakar uppgivet på huvudet nu, måste jag upplysa er om, då ni inte kan se det.

Jag är mindre arg idag. Mer ledsen över påhoppet, men orkar inte vara det heller mer. Life's too short to deal with morons.
Han är inte värd att ödsla energi på. Och jag tänker inte sänka mig till hans nivå och vara elak tillbaka. Slängde dock iväg ett trevligt, välformulerat mejl till honom, där jag inledde med att han säkert var en hedersknyffel på många sätt, men att han han gjort något riktigt dumt nu. Det där med hedersknyffel skrev jag mest för att vara snäll, egentligen tror jag inte alls att Mats G är en hedersknyffel, jag tror att han är en slabbedask till karl (uttryck i fantastiska filmen Raggare från 1959, sagt av en bitter, sliten kvinna till sin ölande man). Ja just det, skulle ju släppa hela den här historien.

Så, nu är den släppt.

Ah! Det var skönt. Nu ska jag strax skissa i expressfart. Måste öka på min backlog strippar (för er som inte är serienördar som jag= producera en rejäl mängd strippar, så att det alltid finns ett lager i reserv om något oförutsett skulle hända. Annars står tidningarna där utan serie och då blir de sura).

Ajvides nya är riktigt bra tycker jag. Perfekt att lyssna på när man ritar. Hoppas han kommer till Bokmässan i år. Jag ska vara där alla dagarna (och hålla två seminarier, herrejävlar, jag kan inte vara klok!). I så fall ska jag säga till honom att han är bra. Det sa jag till Eric Ericsson en gång, geniet som skrivit Brev till samhället och Brev till utlandet. Och han blev så glad att jag fick massa fina vykort och en bok. Man tror ju lätt att folk som är bra får höra det titt som tätt, men jag tror inte det är så, i alla fall inte i det här landet. "Det vet han väl ändå" kanske folk tänker. Nä, man ska säga bra saker till bra människor.

Men när det gäller slabbedaskar till karlar är det lika bra att hålla käften.

Oscar Wilde sa aldrig "typ"

Hej på er! Jag har just lagat mig en kopp varm choklad för att lugna mina uppretade nerver med. Men nu känns det mycket bättre. Jag tycker inte att Gellerfelt är snäll, och man SKA vara snäll, så det så. Tråkig publicitet att Svenska Dagbladets läsare nu får en bild av mig som "Den där vidriga serietecknaren som driver med stackars barns kromosomöverskott" när det ju inte stämmer. Ja, jag har ju skojat till det lite dumt ibland, så att folk tagit illa vid sig, men jag är SNÄLL, jag lovar. Nä, jag ska inte snöa in på det där med att det är synd om mig som inte får skoja om vad jag vill. Istället tänker jag citera hedersknyffeln Oscar Wilde:

"The only thing worse than being talked about is not being talked about."

Det finns ingen dålig publicitet, typ.

Fast Oscar Wilde skulle aldrig säga "typ"

Brev till Gellerfelt från avskrädeshögen

Utdrag ur artikel skriven av en inte alltför seriebevandrad kulturman på högerkanten vid namn Mats Gellerfelt, SVD:




Som svar på detta orättvisa påhopp (NÄR har jag kallat ett barn såna saker i serieform?? En vuxen, javisst, men han VAR ju det. På riktigt. Har förresten lovat mina redaktörer att aldrig använda fula ord mer, så det var ju evigheter sen. Mitt skapande har väl liiite mer klass än så nuförtiden) har jag bara en sak att säga:

Mats, DU skrev "cp" och "mongo"! Aja baja, så får man väl inte göra!

Jo en sak till:

Den som sa det han var det.

In your face, kulturtyckare där!

Lite bilder från sköna England

Hemma

Man ska inte vara sur.


ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!
Vad skönt det är att kunna skriva Å igen, att vara hemma det vill säga! Sitter här i mitt bös (värmländska för lort), London har en tendens att sätta sig i kläderna och täppa till ens porer. Vågar inte kolla hur mycket jag gjort av med i pengaväg under semestern, det får bli en trevlig överraskning endera dan. Kan bara konstatera att vi haft en väldigt trevlig vecka, ätit gott och unnat oss att bara vara. Gud så vuxen man har blivit! Kanske borde jag skriva att vi varit på räjvfest i Camden eller nåt? Det skulle vara ungdomligare tror jag. Fast undrar om det finns räjvfester nuförtiden? Får ta och fråga någon ungdomsperson, lovar återkomma. Låt mig tills vidare säga att vi haft det helsnajsigt och gått på mycket raj raj. Typ.

London är som ni vet, en mycket trevlig stad. Men även där finns det surmänniskor. Jag ogillar skarpt otrevliga, snäsiga typer. Man ska vara snäll och vänlig, även de dagar PMS-monstret är på besök, enligt mig. Såvida inte någon ger en anleding att vara otrevlig. Men det allt vara en rejäl anledning, såsom folkmord och apartheid. Jag förstår inte varför somliga inte kan bjussa på ett leende. Jo, jag förstår att man kan vara utledd på sitt jobb, särskilt om jobbet innebär direktkontakt med alltför många korkade turister varje dag. Men ändå, näe! Jag tycker att man ska kittla alla otrevliga människor i magen så att de börjar fnissa och blir snälla. Vad tycker ni?

Nä, nu ska jag ta och krypa ner i min egen sköna säng och snarka bredvid min Kärlek. Gunatt gunnat!

Hej pa er! ursakta dalig blogguppdatering! Det blir latt sa nar man ar pa brollopsresa. Nu ar vi tillbaka i London efter nagra trevliga dagar i Dorset. Anne och hennes man var verklgen jattemysiga. De bodde pa landet och allt var sa engelskt och idylliskt att man nastan trodde man hamnat i ett avsnitt av Morden i Midsummer, bortsett fran att det inte syntes nagra spar efter bestialiskt mordade sma tanter. Frukosten intogs i tradgarden: toast, hemlagad sylt, scrambled eggs och en massa annat gott. Jag avstod dock fran att smaka Marmite, det luktade ungefar lika gott som en farsk spya, men Kim at med god apitit. Vi fick aven kanna pa det engelska vadret, det var blott. Och det satte stopp for en vandringstur uppfor nan kulle. Jag sa inget, men lat som jag ar, tackade jag det dar engelska regnet.
Nu ska vi strax ta tuben in till centrum. Blir kanske nan pjas ikvall. Hej sa lange!

Toodiloo

Hello hello! Ajm in London. Darfor kan jag inte skriva nagra vokaler med prickar over. No pricks on the vowels over here.
Oj oj, vad jag alskar den har stan! Har redan gjort av med 75 % av min reskassa pa strunt och harligt trams, samt en del fina grejer (en rod beatlesvaska!!!). Idag gar farden vidare mot Dorset. Det lutar at att vi far skjuts av en annan engelsk dam som heter Anne. Jag har aldrig traffat henne, men har mig en inre bild av den dar figuren i Little Britain, ni vet, med samma namn, hon (eller han snarare) med nattlinne och kofta som sager IIIIIII IIIIII IIIIIH och gor obscena saker.

Vi har just checkat ut fran ett lagom sunkigt hotell dar det luktade lik i korridoren (Kim sa det, och han borde ju veta eftersom han har begravt en hel del sadana). Det kan ha varit den ackliga gubben som satt bakom mig pa frukosten ocksa, i sa fall ar det illa stallt med manskligheten. I alla fall den manliga halvan. Kanske ska jag ocksa sluta tvatta mig och anvanda deo... Lagom till Bokmassan rentutav. Sa kan jag ga runt dar och prata serier och lukta lik samtidigt. Na, jag tror jag skippar det. Nu ska vi ta en tur pa stan. Vi hors! Toodiloo sa lange my friends!

Mot London!

Häj häj! Mumsar på Daim lite diskret sådär, så knaprandet inte ska höras in till köket och min matlagande make. Man ska ju inte förstöra aptiten.
Åh, imorgon far vi på försenad bröllopsresa till England. Det blir mest London, men även en liten tur till Dorset. Men, som alltid när jag ska ut och resa är jag nojig. Måste hinna i tid, måste checka in, måste hitta gaten, måste hitta Heathrow Express och tänk om vi inte hittar till hotellet!!!! Pust stånk! Nä, nu ska jag andas och varva ner min neuros. När jag väl är framme är det ju inga problem.
London är min plats på jorden, och har så varit sedan jag var där första gången -92. Har faktiskt bott där ett tag, då jag arbetade som slav-aupair hos en galen homeopat, men det räknas nästan inte, för det var så långt ut att man måste ta tåg OCH tunnelbana för att komma in till stan. Men semestrat har jag ju gjort ett otal gånger i världens bästa stad. Blir smått kollrig när jag kommer in på Top Shops enorma smyckesavdelning. Och jag har en bra man, som inte har något emot att snällt vänta när jag shoppar. Ska dock försöka hålla lite i pengarna den här gången. men Linley Sambourne House ska bli kul att se igen. Det är ett museum/bevarat viktorianskt hem, där en cool, nä vänta, snajsig låter bättre, serietecknare bodde i slutet av artonhundratalet. Han tecknade för Punch. Väldigt speciellt ställe, för den där Linley verkar varit en kul prick. Annars har vi inte så mycket inplanerat, vi tar dagen som den kommer. Dä blir gött dä!
Nä, nu tror jag bestämt att det är mat! Och kan ni tro, jag har faktiskt aptit!
Go'kväll!